Bibeln som en manga

Idag på lunchen gick jag in i en butik på Luntmakargatan som jag aldrig har lagt märke till förut. Utifrån såg det ut som en bokhandel, men inuti var det både en massa prylar, skönhetsprodukter, kläder och fairtrade-importerat godis som såldes. Hela butiken var någon slags "Fair trade shop", vilket även var butikens namn. Bland böckerna hittade jag Mangabibeln. Jag hade aldrig sett den boken förut i verkligheten, live så att säga, men kände mycket väl till att det finns en sådan. Inte för att jag är speciellt religiös av mig, men att göra bibeln som en mangabok är en sjukt rolig idé. Det är synd att jag tycker manga är så jobbigt att läsa för annars hade jag kanske gett den ett försök.


Mangabibeln är i Sverige utgiven på Libris. Någon annan dag ska jag gå tillbaka till "Fair Trade Shop" och köpa en chokladkalender som innehåller nyttig, mörk choklad som är rättevisemärkt.

Jag tror att major Tom egentligen är död

Idag har jag haft David Bowies "Spacy Oddity" i huvudet precis hela dagen. Det var min systers fel eftersom hon i morse skrev en textrad ur sången i en statusuppdatering. Jag har även funderat på varför majoriteten av mina favoritsånger handlar om rymden? Förutom alla Bowies sånger om rymden som t.ex. "Life on Mars" så gillar jag ELO där rymden är ett genomgående tema med sånger som t.ex. "Twilight" och "Ticket to the moon". En av LP-skivorna har till och med en hel byggsats i mittenuppslaget som blir ett rymdskepp när man bygger ihop bitarna. Jag gillar även anda rymdsånger som t.ex "Jag är en austronat", "Walking on the milky way" och "Aquarius" ur musikalen Hair samt Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" och "Satellit". Jag tror denna fascination för rymdsånger kan ha att göra med mitt före detta intresse för astrologi, men jag är inte säker. Det kan även vara en slump.

Angående sången "Spce Oddity" så gillar jag den inte bara för musiken och melodins skull, utan även för att hela sångtexten känns som en enda stor barnsaga i form av en nödlögn. Ingen vågar berätta sanningen för barnen, var major Tom egentligen har tagit vägen. Att han har åkt iväg upp i rymden i en plåtlåda som är en rymdfarkost, det är ju bara en fin omskrivning på att major Tom faktiskt är död. Det är därför som han anropar jorden och berättar att han flyter på ett konstigt sätt och tycker att stjärnorna ser så konstiga ut från ett annat håll.

Det här är originalvideon från 1969 av David Bowies stora genombrott och dunderhit "Space Oddity". Att tjejerna i videon ser ut som änglar tycker jag stödjer min teori. Och ni ser ju själva, killen i videon får inte kontakt med major Tom. Men han var säkert död redan innan, när han åkte upp i rymden under nedräkning i början av sången.

Ett krav på ljusstakar

Huset på Birger Jarlsgatan som jag arbetar i är ett fint gammalt hus med högt i tak och gamla fönster med burspråk från sekelskiftet. Det är många olika advokatbyråer som har suttit i samma hus innan oss. Även trapphuset är fint, med marmorgolv, pelare och en fin gammal hiss med svart galler. Det vore underbart att ha en skimrande julgran i trapphuset nu till jul, men jag tror inte att fastighetsskötaren tänker så långt. Men jag kommer i alla fall i morgon göra klart och tydligt för delägarna på byrån att jag snart kanske kommer gå ut i strejk. Jag kommer nämligen strejka om vi inte har adventsljusstakar i fönstren i god tid innan advent. Eftersom jag är den enda anställa på byrån så blir det väl inte sån massiv strejk, men har jag tur så får jag med mig praktikanten på min sida.

Efter att ha gått upp för en bred trapp med röd matta innanför porten så kommer man in i detta fina trapphus. Men jag använder aldrig hissen eftersom vårt kontor ligger endast en trappa upp.

I studion för heja på Älvdalskören

Igår var jag studiopublik när "Körslaget" sändes från Magasin 7 i Frihamnen. Jag satt självklart mitt i Älvdalens hejarklack, bland ca 70-80 Älvdalingar som rest från Dalarna. Stämningen var grymt hög i publiken, så hög att taket lyfte flera meter. Alla var sjukt taggade och lade hela sin energi på att heja fram sitt favoritlag. Till min glädje gick Team Stefan vidare till final! Tyvärr glömde jag min kamera hemma och de bilder jag tog med mobilen får jag inte in i datorn för jag har ingen sladd.


Team Stefan gjorde ett fantastiskt framträdande med Metallicas låt "Enter Sandman". Jag måste säga att TV-inspelningen inte gör framträdandet rättvisa. Det var så mycket bättre att se det live, riktigt mäktigt. Gruppens enroma energi och alla stämmor går inte riktigt fram genom TV-rutan.

Ett uppdrag kostar en dejt

Jag har fått i uppdrag av inte mindre än två tjejkompisar att på ett smidigt och diskret sätt hinta till deras pojkvänner tillika sambos att de gärna vill gifta sig. Problemet är bara att de senaste gångerna jag träffat pojkvännerna i fråga har det bara varit som hastigast och då har även andra människor varit i närheten eller stått bredvid. Så vad ska jag göra? Slänga iväg ett SMS? Bränna iväg ett mail till deras jobbmail? Det blir ju dock ganska övertydligt då att jag fått uppdraget av flickvännen eftersom jag aldrig tidigare vare sig har SMS:at eller mailat med dessa killar. Två andra tjejkompisar är redan klara, de är förlovade sedan en tid tillbaka och jag har fått uppdrag inför bröllopet, t.ex. att göra sånghäften och vara toastmaster. Men kanske ska jag börja ställa krav. Varje uppdrag kostar att de fixar fram en dejt till mig som ersättning. En dejt med en väl utvald kille som de verkligen tror att jag skulle passa ihop med, och som dessutom är singel. Om detta lyckas kommer jag då säkert ha gått på ca tio dejter när dessa fyra bröllop är avklarade.

Jag går förbi en bröllopsbutik på Sveavägen varje dag när jag går till träningen. Det är svårt att låta bli att spana in bröllopsklänningarna i skyltfönstret. Om jag skulle gifta mig vill jag ha en klänning ungefär som de ovan, en tubklänning med ganska vid kjol. Och så ska jag ha längre släp än vad Kronprinsessan Victoria kommer ha på sitt bröllop.

Människor som jag saknar

Idag gick jag hem tidigare från jobbet, ungefär strax efter fyra, eftersom jag inte var helt pigg. Jag kände mig frusen och misstänkte början till feber. Jag hade egentligen sett fram emot att gå och träna eftersom jag kommit igång sjukt bra med ett löpträningsprogram, intervallträning i sjudagarsschema som jag fått av min chef, men det var bara att inse faktum och gå hem och vila. Väl hemma blev jag kontaktad av min gamla Harryskollega Barchefen. Han och två andra gamla Harrysmedarbetare skulle mellanlanda på Stockholms central i tre timmar och tänkte sätta sig på O'Learys och dricka öl. Att inte passa på att träffa mina gamla grabbar var otänkbart, och jag såg då min chans att kunna tillfriskna med hjälp av whisky. Nu har jag druckit tre whisky och känner mig redan mycket bättre. Inatt ska jag ta till knepet att sova helt naken med raggsockor och toppluva. Då blir man frisk. Att träffa de gamla kollegorna från Falun är alltid väldigt nostalgiskt och det är svårt att inte tänka på gamla tider från förr, innan jag flyttade till Uppsala och slängdes in i juridikens värld.

Det är faktiskt ganska ofta jag tänker på människor som jag inte träffar så ofta. Jag tänker på att jag saknar dem och att det är synd att vi inte ses oftare. Om jag tänker efter så har jag den senaste månaden speciellt tänkt på följande människor, att jag saknar dem:

Amanda, Gabriel, Maria, Emil, Anna, Pontus, Caroline, Jocke, Niklas, Cilla, Anders, Tyra, Blomman och Birgit.


I morgon ska jag studsa upp ur sängen pigg och kry, en ny spännande dag väntar.

Ärligt talat alltså

Ibland är det svårt att säga sanningen när man gör slut med någon eller inte vill dejta längre. Jag är en sådan som egentligen vill vara ärlig i alla lägen, speciellt när jag måste avveckla någon ur mitt liv och vill ge en förklaring, men ibland klarar inte av det eftersom jag vet att människan i fråga antagligen skulle bli väldigt sårad eller ledsen om jag sa rakt ut som jag kände. Det är lätt hänt att jag i ett sådant läge drar till med en närliggande sanning som "Det här känns inte helt rätt", "Jag vet inte om jag är kär i dig", "Jag tror inte att vi passar ihop" eller "Detta skulle inte funka i längden". Men det är såklart inte alltid som sådana förskönande och svepande orsaker behöver nämnas som en vit lögn, ibland är det ju faktiskt så. Men för att vara riktigt ärlig och få lite förskoning för de gånger jag inte varit helt ärlig, så kommer här en lista över ärliga anledningar till varför jag slutat träffa en viss kille i fråga. Listan är inte författad i någon som helst kronologisk eller systematisk ordning, den är helt random.

1) Hans röst var mer kvinnlig och ljus än min egen röst, det kändes konstigt att vara basrösten i jämförelse med killen.

2) Han var en våghals och äventyrare utan ansvarskänsla som alltid tog för stora risker och jag kände att hans beteende inte gick ihop med barnuppfostran och att ta ansvar för ett barn, när han knappt kunde ta ansvar för sig själv.

3) Hans farföräldrar hade den sämsta hårkvaliteten som jag någonsin sett. Att blanda mina egna gener med den hårkvaliteten var jag inte speciellt sugen på.

4) Jag hade missuppfattat vem det var jag skulle gå på dejt med. När jag bokade in dejten trodde jag att det var hans kompis som hörde av sig, som också var med på den fest som vi hade träffats på. När jag fick syn på den betydligt mindre attraktiva polaren som stod och väntade på mig tänkte jag bara "åh nej".

5) Hans förflutna som pastor i en frikyrka var sjukt avtändande och jag misstänkte att han innerst inne måste vara läskigt färgad av sin frikyrkokarriär.

6) Han måste ha haft aspergers eller något annat slags neuropsykiatriskt funktionshinder, för normal var han då inte. Ibland var hen helt distanslös och fattade inte när det var dags att byta samtalsämne. Han pratade ofta för länge om helt ovidkommande saker och fick i sin hjärna aldrig ihop handlingen i en spelfilm eller ett tv-program.

7) Han var den mest blåsta och icke-allmänbildade människa jag någonsin har träffat. Dessutom hörde jag rykten om att han egentligen föredrog killar framför tjejer men vågade bara inte vara öppen med det.

8) Han var en riktigt trist människa, utan humor och utan personlighet. En medelmåtta. Vi hade absolut ingenting gemensamt förutom att vi båda två var människor. Att konversera med en TV-apparat var roligare än att prata med honom.

9) Han såg manlig och stark ut, men var mjäkig och något fjollig till sättet, eller kanske snarare något kvinnlig, vad gäller kroppsspråk och sättet han pratade på. Det irriterade mig oerhört och jag ville bara skrika "Men tuffa till dig lite då!".

10) Han var inte tillräckligt engagerad i mig och mitt liv. Han sa hela tiden att han ville träffas men jag tyckte inte att han gav mig tillräckligt mycket uppmärksamhet eller var tillräckligt intresserad av vad jag hade att berätta.

11) Han bodde för långt bort för att jag skulle våga tro på relationen på fullt allvar och hans frukostar äcklade mig något oerhört. Han drack äppeljuice och käkade färgämnesfyllda mazariner men var kontstigt nog ändå ganska fit och vältränad.

12) Han visade svartsjuketendenser redan efter andra dejten. Dejterna hade varit mycket oskyldiga och kontakten däremellan ganska restriktiv, men ändå verkade han tro att jag redan var hans tjej och att han ägde mig.

13) Jag fick psykopatvibbar redan tio minuter in i vår lunch. Och jag hade verkligen rätt, han fortsatte att försöka kontakta mig i över två år efter efter det.

14) Hans bostad var det vidrigaste och rörigaste jag någonsin sett. Det låg dammkorvar invid golvlisterna, köksbänken var nog inte avtorkad på flera veckor och gamla colaburkar och begagnad snus belamrade hela soffbordet. För att ta mig fram till toaletten fick jag vada fram bland smutstvätt, brädbitar, olika slags verktyg, en motorsåg och tusen söndertuggade hundleksaker.

15) På vår första och enda dejt var han mycket fåordig och verkade inte kunna äta och prata samtidigt under en måltid. Han svarade bara "ja", "nej" eller en kort mening på allt jag sa. Han tjajtade dock flera gånger om att "det vore mysigt att krypa ner i soffan och kolla på film, vi kan gå hem till mig", även fast jag tydligt hade förklarat flera gånger innan dejten att jag inte ville ses hemma hos någon av oss. Kvällen blev oerhört kort, inte ens en timme, sen drog jag hem.

16) När han skrattade såg han ut som en gris, hans kinder blev fläskiga och han fick gristryne. Det var oerhört fult. Dessutom kunde han inte förklara på ett vettigt och rakt sätt vad det var han jobbade med, och då ringer ju varningsklockorna. Han hade även enormt kraftiga ben, så kraftiga att jag inte förstod hur han kunde gå med dem, även fast han i övrigt var väldigt stilig, snygg och rolig.

17) Jag märkte redan på första dejten att han var en kille som var oerhört lättsårad. Jag fick tassa på tå runt hans mycket lättsårade ego och till slut vågade jag varken säga bu eller bä i rädsla för att han skulle börja grina eller tappa humöret.

18) Han hade en tendens att på olika sätt vilja dela mat med mig. Han åt från min tallrik och verkade inte bry sig om att jag slickat på besticken eller redan ätit på äppelskrotten. I tv-soffan ville han hångla med isbitar i munnen och låta isbitarna vandra från mun till mun. Det var så äckligt att jag fick kväljningar och var vid flera tillfällen nära att kräkas av hans vidriga mathantering.

19) Killen i fråga kunde aldrig sluta le. Han log och log och ibland trodde jag att hans kinder fastnat i kramp eller något liknande eftersom han aldrig kunde se normal ut. Och alltid var det ett överlägset, fånigt eller något sorgset eller vemodigt leende som han hade på läpparna, men log, det gjorde han.

20) Killen verkade ha en helt sjuk inställning till hur man gör när man festar. Det var allt eller inget. Det gick inte att ta "ett glas vin", han skulle drämma på med allt och lite till och piska upp feststämningen tills ingen förutom han själv orkade mer eller han spårade ur och insåg själv att det var bäst att gå hem.

Förstår ni var jag hittar alla dessa killar? Nej, det gör inte jag heller. Det trista är också att dessa killar ovan faktiskt var relativt snygga och attraktiva allihopa, annars hade jag inte dejtat dem. Och alla hade även andra kvaliteter som var mycket bra. I alla fall mer eller mindre. Ska jag fortsätta med tjugo dejter till eller tycker ni att det räcker såhär med ärligheten? Okej, jag kan inte hålla mig, här kommer två ärligheter till.

21) I nyktert tillstånd och i dagsljus var han i kroppsrörelserna så feminin att jag skulle ha tagit för givet att han var gay om jag inte visste att så inte var fallet. Att ha en kille som alla tar för givet att han är gay tills det uppdagas att han inte är det, det tackar jag faktiskt nej till. Jag känner gaykillar som är mer maskulina än vad han var.

22) Killen i fråga var både smart, välutbildad och väldigt rolig att umgås med, men hans två närmaste polare, som han umgicks oerhört mycket med, var totalt vidriga. Polarna var som två brölande neanderthalare, högljudda, respektlösa och fördomsfulla i sitt snack. Det var vidrigt att hänga med dem, och jag insåg att om jag skulle fortsätta träffa killen så skulle polarna komma med på köpet.

Det är bara att säga grattis till Sofi

Jag hörde SVT:s bokrecensent idag när han recenserade Sofi Fahrmans bok "Elsas mode". Den fick en fyra av fem i betyg och recensenten sa att det var den bästa svenska chicklitboken på sju år, sen Denise Rudberg kom med sin första bok. Självklart är detta jätteskoj för Sofi och jag gläds för hennes skull, men jag blir samtidigt en aning avundsjuk eftersom jag själv har skrivit en roman som bl.a. handlar om en tjej som bloggar och lever i Stockholm. I pocketformat är min bok ca 400 sidor och jag skickade mitt manus i september förra året till några förlag, bl.a. till Norsteds, men fick den inte utgiven. Sofi uppgav i en intervju att hon började skriva boken för ungefär ett år sedan, alltså precis efter att jag skickade in mitt manus. Jag har läst de två första kapitlen i Sofis bok och visst verkar våra böcker skilja sig åt en hel del i handlingen, men jag kan ändå inte släppa tanken på att förlaget i fråga kanske insåg att det skulle vara en god idé att ge ut en bok som är skriven av en bloggare och som handlar om en bloggare. Och att det då självklart är bättre att ge ut boken med en skribent som är mer känd än vad jag är, och som dessutom kan få gratis draghjälp från en av Sveriges största kvällstidningar - det förstår jag själv. Dessutom innehöll min bok inte lika mycket droping av klädmärken.

"Och du ska vara jurist?"

Jag har märkt att en vanlig missuppfattning om jurister är att vi kan allt. Allmänheten har en tendens att tro att vi besitter all världens faktakunskaper inom alla specialområden som finns och lite till. Detta stör mig något oerhört för så är självklart inte fallet. Jag vet inte hur många gånger jag fått kommentaren "Och du ska vara jurist?!", alternativt under utbildningen "Och du ska bli jurist!?" slängd i ansiktet på mig. Antingen har kommentaren levererats med glimten i ögat på ett humoristiskt sätt, eller rent spydigt.

Sådana kommentarer kan komma när som helst. Det kan handla om allt ifrån att jag frågat vad hundrasen heter till att jag erkännt att jag inte vet var någon liten skitstad i Frankrike egentligen ligger. Jag har även fått kommentaren slängd till mig när jag t.ex. ringt upp den jag är på väg till och sagt att jag inte kommer ihåg portkoden, eller när jag frågat hur man ska kunna veta hur länge en åker ska vara i träda, vad fisken är för sort eller vilka första psymtom som cancer egentligen visar om sjukdomen har gått väldigt långt och man inte vet om den. Det enda som verkar vara ursäktat från allmänhetens sida att man inte kan något om när man är jurist, det är detaljkunskaper inom sport, sportregler och sporthändelser, men inom alla andra områden förväntas vi märkligt nog kunna precis allt. Jag vet att det inte bara är jag bland jurister som irriterar mig på att vissa människor har lite för höga tankar om jurister, att vi ska ha en omänskligt hög allmänbildningsnivå och aldrig behöva fråga om något eller säga att vi inte vet.

Jag har aldrig någonsin påstått att jag är extremt överallmänbildad, för det är jag inte. Jag har däremot alltid haft väldigt lätt för att lära mig saker, läsa in saker och jag är snabbtänkt när det gäller att dra korrekta slutsatser och planera. När det gäller allmänbildning har jag normala kunskaper men har, liksom de flesta andra, spetskompetens och kan väldigt mycket om vissa få specialområden. För min del finns mina detaljkunskaper på områden som t.ex. gymnastik, kostlära, psykologi, dans, inkariket, kortspel, kaninavel, kaninhoppning, kakrecept, hästar, smink, hår, alkohol- och drinkkunskap, svensk grammatik och sen juridik förstås. För så är det. En jurist är utbildad i att arbeta med lagtext, d.v.s. tolkning och tillämpning av lagar och att kunna slå och hitta i lagarna. Vi kan argumentera för vår sak, skriva inlagor, promemorior och yttranden. Det är det vi har vigt en del av vårt liv åt och lärt oss, både i utbildningen och sen i yrkeslivet. En jurist har koll på lagar, förarbeten och domstolspraxis, mest inom det rättsområde som juristen i fråga är verksam inom. Det är det vi är bra på. Förvänta er inget annat.

Så snälla icke-jurister, kom inte till en jurist med orden "Och du ska vara jurist?!", om det inte handlar om något som har med juridik att göra.

Tack på förhand.


Så här såg min första lagbok ut efter lite mer än ett års studier. Nu för tiden äger jag inte ens en lagbok. De lagtexter jag behöver titta i slår jag upp på riksdagens SFS-samling på deras hemsida, eller i program som t.ex. Karnov. Vissa jurister vill ha en lagbok liggandes på sitt skrivbord för syns skull, men det tycker jag är fånigt.

Min vän Joan i Melodifestivalen

Det är fantastiskt roligt att min gamla estetklasskompis Joan Alderman är kandidat till att få vara joker i Melodifestivalen! Jag är grymt imponerad av hans låt "When it Comes To That", den är sjukt bra. Ni kan lyssna själva på hans bidrag här. En omröstning bland jokerkandidaterna sker just nu på webben och det går att rösta i bara någon dag till. För att rösta på Joan skickar ni SMS med innehållet "173" till nummer 72470. Använd inga mellanslag, parenteser eller citationstecken i SMS:et, bara nummer 173 och klicka på sänd!

Rösta på Joan Alderman! Det vore så grymt roligt om han fick vara med i Melodifestivalen. Lyssna på den fantastiska låten här.

En värld full av par

Gårdagens halloweenfest med sittande middag var fantastiskt bra arrangerad och precis alla var utklädda. Det var maskeradbal med tema "dragqueen" och de flesta hade faktiskt masker på sig, vilket gjorde att det hela nästan kändes som en festscen ur "Eyes wide shut". Jag var på ett toppenbra festhumör till en början, även fast jag var sjukt stressad och inte ens färdigfixad när jag och Dalajuristen anlände till en "fördrink före fördrinken" hemma hos Skatterättsjuristen. Men sen surnade jag till rejält, efter att jag insett att det var nästan 100 gäster på festen, men endast ett fåtal singelkillar, ca 2-3 stycken. Som vanligt var det alltså i princip endast par eller icke-singlar som jag skulle tillbringa en festkväll ihop med. Detta stör mig något oerhört. Jag blir bara mer och mer irriterad på alla dessa jävla par som envisas med att gång på gång förpesta min feststämning. Varför är det ens tillåtet för icke-singlar att gå på fest? Borde inte det vara förbjudet enligt svensk lag? Inskrivet i äktenskapsbalken eller sambolagen. Fester ska vara för singlar! Alla jävla par, vad gör ni ute? Kan ni inte stanna hemma och mögla i TV-soffan!? I och för sig skulle väl inte det vara så lyckat, eftersom alla fester då antagligen skulle bli väldigt folktomma.


Jag har varit arg och irriterad över den kassa singelkvoten på fester ända sen i lördags och funderar på om jag tyvärr kanske snart är tvungen att bryta mitt löfte från förr; att aldrig mer röra en redan upptagen man. Jag tvingas kanske börja med take-overs helt enkelt, gå in för att sno någon annan kvinnas man. Man blir så populär hos tjejer då, men vad har jag för val när världen ser ut som den gör?

En världsstjärna på Buttericks'?

"Men vad är det som händer här då?", var min första tanke när jag gick till Buttericks' i fredags efter tre. Min första instinkt var att det hölls en extra audition till årets Idol, att en världsstjärna signerade något inne i butiken eller att Buttericks' delade ut gratis maskeradkostymer. Det var nämligen ca 50-60 meter kö utanför butiken och i dörren stod en vakt som slussade in och ut, det var "en ut en in" som gällde. Och för mig som bara fick lov att få tag på en mask till gårdagens Halloweenfest var det bara att snällt ställa mig i kön och vänta på min tur. Väl inne i butiken var det kaos och jag ryckte åt mig första bästa mask för att sedan ställa mig i nästa extremt långa kö - den till kassorna.


Det där grådaskiga spöket som varje år hängs upp över Drottninggatan är sjukt smutsigt och ser därför ganska äckligt ut. Tips till nästa år: Tvätta spöket.

En mänsklig apa i en bur

Idag har jag besökt bloggaren, skribenten och författaren Alex Schulman i hans skrivarlya tillika bokhandel på Regeringsgatan i Stockholm. Jag hade faktiskt helt missat att Alex har skaffat en liten affärslokal där han säljer begagnad "skärplitteratur" till svindyra priser. En begagnad chicklit kostar ca 1000 kr berättade Alex. Det var en av mina chefer som upplyste mig om butiken och det faktum att vår byrå endast ligger ca 100 meter bort från Alex butik. I den pyttelilla affärslokalen har han ett skrivbord där han sitter och skriver, två fåtöljer och ett litet bord framme vid skyltfönstret samt en massa bokhyllor längs väggarna med begagnade böcker till salu. Det var riktigt mysigt därinne faktiskt. Jag blev riktigt inspirerad och skulle också vilja sitta och jobba på markplan med utsikt genom ett skyltfönster så det går att se vilka som går på gatan utanför.

Alex berättade att han ibland sätter upp en skylt på dörren där det står "Stängt", då när han inte vill bli störd i sitt skrivande av kunder som trillar in eller nyfikna läsare som vill prata. Då kan han höra genom skyltfönstret vad människorna säger som står där utanför och tittar på honom. "Men titta, han sitter ju där inne! Ser du!", kan människorna säga, som antagligen tror att han inte hör något genom rutan. Det tyckte jag var roligt. Ungefär som att Alex är en mänsklig apa, en som sitter i en bur med glasfönster som människor kan gå dit och titta på. Besöket hos Alex var ganska spontant så jag hade tyvärr inte min kamera med mig, men eftersom jag vandrar förbi Alex butik ganska ofta så ska jag nästa gång ta en bild, om fotografering är tillåten i Alex butik. Men om det är fotoförbud i butiken så måste han faktiskt sätta upp en skylt i entrén som upplyser om detta, så är det. Annars är det tillåtet att fotografera.

En flaska Cristal till mig

Idag har jag fått en flaska champagne av mina chefer tillika delägare på jobbet eftersom jag har dragit in min första klient till byrån, som jag själv har fakturerat och som dessutom har betalat. Jag fick en flaska Cristal från år 2002, vilken fantastisk flaska! Tack killar! Jag uppskattar verkligen att ni uppskattar mig för mitt arbete! Tusen tack åter igen för flaskan och för en riktigt trevlig kväll! Vi ses i morgon, pigga och glada! Nu ska jag sova.


Jag kan erkänna att jag aldrig har druckit en Cristal Louis Roederer, men nu har jag en i min ägo. Funderar på att spara den till min 30-årsdag den 31 mars 2010.

Något att engagera sig i

Ibland känns det lite tomt i mitt liv och jag har kommit på vad det är jag saknar. Jag saknar ett brinnande fritidsintresse, något som jag utöver jobbet vill lägga ner 110% av min tid, energi och ork på. Något som jag är så pass engagerad och involverad i att det tar upp hela min tankekraft och lite till, som jag vill kämpa för och är beredd att offra både tid och pengar på.

När jag var yngre hade jag alltid ett sådant intresse. Först var det åtta år av hård tävlingsgymnastik som sen konkurrerades ut av kaninhoppningen som jag verkligen lade ner hela min själ i. Därefter satsade jag helhjärtat på dansen i flera år, både i showgrupp och på dansprogrammet. När jag sen började juristprogrammet i Uppsala var det recceveckan, d.v.s. nollningen av de nya studenterna, som under ett år med mig som Recceförman blev mitt stora, helhjärtade engagemang. Därefter kom bloggen och den stora satsningen på bloggen och allt som den förde med sig. Men nu då? Nu jobbar jag ju bara hela tiden. Jobbar, äter, sover, tränar och går på fest. Hur sjutton ska jag ha tid att finna ett nytt brinnande intresse som ska få all min kärlek, all min fritid och alla mina pengar? Och vad ska jag välja att fastna för av allt som finns att lägga tid och energi på?

Jag har funderat på något med hästar eller något med skönhet, men stall är lite för skitigt tycker jag, och skönhet kostar antingen för mycket pengar (kirurgiska och medicinska ingrepp) eller ger för lite resultat (krämer, kurer och andra behandlingar). Att satsa helhjärtat på löpning och se till att försöka vinna Ugsimaran i Älvdalen i juli 2010 är jag ganska peppad att faktiskt försöka mig på, men det är kört. Elitkillen som vann i fjol går inte att slå, om han inte bryter benet eller något inför maran? Men den chansen är ju inte speciellt stor. Och jag vet faktiskt inte om jag är beredd att kämpa som fan inför något för att sen bara komma tvåa. Ger jag mig in i något vill jag vara säker på att vinna eller på annat sätt vara bäst, annars är det inte värt mitt fulla engagemang, min själ och mitt hjärta.


Det här är Elitkillen som vann Ugsimaran 2009. Jag själv vågade inte ställa upp och valde att vara kranskulla även fast jag hade tränat sjukt mycket löpning i två månader innan tävlingen. Fegt va?

En rolig maskot

Den här videon har jag skrattat åt idag. En kul maskot dansar i pausen mellan första och andra halvlek. Hur sjutton gör han när han reser sig igen? Det ser onekligen lite knöligt ut. Och när det gäller "huvudhoppet" så måste väl gubben inuti stå upp och ner?

Skriet v.s. Michael Jackson

Ikväll har jag hängt på Buttericks' hemsida eftersom jag ska på Halloweenfest på lördag. Det är maskeradbal med tema transvestit så jag tänkte ha paljettkläder, boa och någon mask för ögonen. Det finns en hel del på Buttericks' och till min fasa, eller kanske förtjusning, hittade jag en Michael Jackson-mask, marknadsförd på samma sida som den klassiska skrietmasken från filmen "Scream". Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta. Skriet är ju en påhittad figur som kommer från Edvard Muchs kända tavla, men Michael Jackson - han var ju på riktigt. En människa som antagligen förtjänar lite mer värdighet än att bli en Halloweenmask på Buttericks'. Men jag måste ju ändå erkänna att det skulle vara ganska humoristisk att klä ut sig till Michael Jackson på Halloween och bjuda barnen på godis.


Skärmdump från Buttericks' webshop. För 254 kr kan man förvandlas till Michael Jackson. Han är dyrare än både Elvis och Skriet.

En vanlig dag på jobbet

Jag fick en fråga i en kommentar som handlar om mitt arbete som biträdande jurist.

Fråga: Kan du inte berätta lite om ditt jobb. Var jobbar du? Vad jobbar du med? Förutom att svara affärsjuridik. Hur ser en vanlig dag ut? Vad har du för planer för framtiden? Har du suttit ting?

Svar: Jag tog examen i april 2007 och har nu arbetat i lite över två år som jurist. Jag har inte suttit ting utan gick direkt till byrå. Först var jag trainee ett halvår på en stor affärsjuridisk byrå som heter Cederquist, sen var jag jurist på Svenska Förläggare AB i ett år och arbetade med förlagsrätt och IT-rätt. Nu arbetar jag åter igen som affärsjurist på en advokatbyrå, JCA Skarp Advokatbyrå. JCA är ett internationellt nätverk av byråer och vårt Stockholmskontor heter av någon anledning "Skarp". Kan bero på att alla är grymt skarpa som arbetar där. Det är en väldigt liten byrå mätt i Stockholmsmått. Fyra advokater är delägare, jag är den enda biträdande juristen och så har vi även en praktikant just nu.

Alla delägarna arbetar med olika rättsområden och jag får ärenden av dem alla, men den advokat som jag får flest ärenden av har klienter inom hela media- och underhållningsbranchen, t.ex. tv-kanaler, produktionsbolag och bokförlag. De rättsområden som jag därmed arbetar mest med är immaterialrätt, IT-rätt och förlagsrätt. En annan av advokaterna driver processer, mest inom transporträtt och färsäkringsrätt. Den tredje advokaten håller enbart på med bolagsrätt och den fjärde gör allt möjligt och han sitter i Västerås. Vi har enbart bolag som klienter, inte privatpersoner och sysslar därmed inte med brottmål. Ibland händer det dock att vi hjälper någon redan befintlig klient med ett testamente eller ett äktenskapsförord.

En vanlig dag kan se ut som följer. Jag kommer in till kontoret strax innan klockan nio. Kontoret ligger på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Mitt rum är det största arbetsrum som jag någonsin har haft, men just nu sitter även praktikanten där. Jag börjar med att hämta kaffe och kolla mina mail och sen arbetar jag med olika ärenden hela dagen. Det handlar ofta om att skriva ihop avtal av olika slag, hjälpa bolag att bråka med varandra genom brev, utreda ett rättsläge, skriva ihop olika slags yttranden till myndigheter eller göra genomföra olika typer av ansökningar, t.ex vad gäller varumärken. Ibland sitter jag i klientmöten, antingen i byråns konferensrum eller ute hos klienten. Oftast får jag dock ärendena via mail eller telefon. Eftersom jag är biträdande jurist åt advokaterna så granskar alltid ansvarig advokat alla avtal, brev, yttranden, inlagor m.m. innan de skickas iväg till klient, myndighet eller domstol. En viss del, eller hela, av den förberedande korrespondensen med klienten sköter jag dock själv, men jag rapporterar hela tiden till ansvarig advokat vad klienten vill och hur läget ser ut. Om man jämför en juristkarriär med ett människoliv så skulle man kunna säga att utbildningen är barndomen och att jag just nu är i puberteten.

När klockan blir 18 eller 19 är jag klar för dagen, det är sällan jag behöver sitta längre än så. Då fyller jag i det sista i min tidsrapport, d.v.s. all tid jag arbetat med vilket ärende samt vilken klient så att debiteringen till klienten sen ska bli korrekt. Sen går jag hem.

Några speciella planer eller mål tror jag faktiskt inte att jag har inför framtiden, men förut drömde jag om att få arbeta som jurist på TV4, Kanal 5 eller inom MTG. Jag trivs med att arbeta på byrå men skulle även kunna tänka mig att arbeta på ett bolag som deras bolagsjurist. Att sitta ting är jag inte heller helt främmande inför men tvingas då gå ner ganska kraftigt i lön. När jag har arbetat på byrå i fem år kan jag ansöka hos Sveriges Advokatsamfund om att få bli advokat och det vore ju fint och flott att kunna skriva på visitkortet. Det är dock med skräckblandad förtjustning och viss tvekan jag kommer ansöka om advokattiteln. Att jag har arbetat på byrå i fem år indikerar att jag är en väldigt gammal människa och jag vill hellre uppfattas som ung, så det faktum att det står jur. kand. på mitt visitkort ser jag enbart som något positivt. Den dagen då jag blir advokat, då kommer jag nog känna mig som en riktig gammelgädda, få ångest över det snart är dags för pension och att livet snart är slut. Då kan jag inte längre lura någon att jag är 20+.


Jag har inte speciellt många bilder på mig själv i mina relativt trista arbetskläder som oftast är grå eller svarta. Kameran åker nästan enbart fram enbart när det är fest, men jag kan meddela att jag varje dag på jobbet har kjol, topp, kavaj och svarta nylonstrumpbyxor. Festbilden ovan har Johan Alp tagit.

Ett hejdundrande bröllop

Igår ingicks och firades äkenskapet mellan min kusin Kulturvetaren och hennes kille P.E. Jag var på sjukt dåligt humör redan på morgonen, av olika anledningar, men mest av hormonella skäl. Jag hade aggressioner, grät och skrek för ingenting, exploderade för minsta lilla och dödsstöten kom när jag insåg att jag var för fet för att få igen blixtlåset i den rosa drömklänning som jag köpte i augusti. Då ville jag dö. Men efter hjälp från mor och syster gick klänningen igen. Både innan och under vigseln fick jag sen hela tiden anstränga mig för att inte skrika och fräsa åt folk eller bara skrika rakt ut av ilska, men när jag sen fick champagne och snaps i mig blev jag på bättre humör. Väldigt bra humör faktiskt. Så bra att jag för första gången i mitt liv fick en minneslucka. Det sista jag mindes var när min bror kom till mig vid DJ-stationen och sa "Lina, nu är det dags att gå hem", och min bror leder mig därefter ut till garderoben. Sen är det svart. Jag har inget minne av att jag vare sig åkt taxi, rotat fram min nyckelknippa så att bror kunde öppna dörren, gett instruktionen till min bror om hur man hittar till mitt vindsförråd där madrassen finns samt dragit fram en stol och plockat ner sängkläder åt mina nattgäster. Det är verkligen läskigt det där med minnesluckor och det ska knappast hända igen.


En sjukt lättirriterad Karolina på väg att explodera av aggressioner när vi gick ut mot udden på Reimersholme där vigseln skulle genomföras bland höstlöv och vatten.


Jag och mina bordsgrannar. Bordsplaceringslapparna var idolkort av varje gäst. En mycket rolig idé! Jag har sparat mitt kort.


Förutom bröllopstårta bjöds det på fantastiskt goda muffins till kaffet. Sen dansade vi hela natten lång, jag fick inte ens ont i fötterna. Tyvärr har jag inte någon bild på mig själv i klänningen men jag hoppas kunna skaka fram en publicerbar bild ur någon annans kamera.

---> Tusen tack Anna och Petter för ett fantastiskt bröllop!

Som att jag skulle bli ihop med en 14-åring

Idag har jag sett filmen "The Reader" med Kate Winslet och David Kross i huvudrollerna. Det var en ganska fin och intressant historia som sträcker sig över flera årtionden. Det hela börjar med att en 15-årig kille av en händelse blir omhändertagen av en 30 år gammal kvinna utanför hennes hus. Han går tillbaka några veckor senare med blommor som tack för hjälpen och det hela leder till en het, sexuell relation. Efter en tid försvinner kvinnan utan att meddela var hon ska eller att hon ska flytta. Deras vägar korsas dock sen igen, 10 år senare när killen är juridikstudent och i studesyfte studerar en rättegång. Kvinnan är åtalad för medhjälp till mord i koncentrationslägren under andra världskriget. Killen förstår att kvinnan måste vara oskyldig men vet inte hur mycket han kan avslöja av hennes hemligheter som han känner till sen tidigare för att rätten ska förstå.

Jag har funderat på det där med åldersskillnaden. Att killen i filmen var 15 år yngre, det är lite sjukt faktiskt. Hon hade kunnat vara hans mamma. Innan jag drog igång filmen i datorn tänkte jag att detta var ännu en tantsnuskfilm innehållandes en ung, relativt orörd pojke som lyckas förföra en betydligt äldre kvinna som inte kan motstå situationen, eller tvärt om. Tantsnusk var ordet ja. Fast det såg och verkade faktiskt inte helt främmande i filmen med åldersskillnaden. Fast det kanske kan bero på att David Kross i verkligheten faktiskt är 19 år gammal, för 19 är ju betydligt mer än 15. Och när han i filmen sen är i 40-årsåldern och hon 55 så var den stora åldersskillnaden som bortblåst.


Kate Winslet badar badkar tillsammans med David Kross i filmen The Reader. Jag själv skulle nog ha lite svårt för att bada badkar med någon som är 15 år yngre. Jag får vänta tills jag fyller 55.

Kanske borde slå till

Jag har svårt att skiljas från min svarta vinterkappa från H&M med snörning i midjan och klockad underdel. Den är suverän men den har hängt med i fem eller sex år nu. Jag har försökt köpa nya vinterjackor några gånger men det går inte så bra, jag trivs inte i någon kappa så bra som i den svarta och allt nyinköpt har antingen blivit återlämnat eller så tar de fortfarande upp plats i min garderob. Mitt fadderbarn Ida blev också helt kär i min svarta vinterkappa när hon bodde hos mig, och jag har sagt att om hon verkligen vill ha den så ska hon få ärva den den dag jag hittar något nytt som jag trivs i. Problemet är bara att det lär bli svårt för någon annan kappa att slå ut min svarta favorit.




Jag borde satsa på något i färg, helst lila eller rosa. Jag är även sugen på vitt, det är riktigt fräscht, men är tveksam till hur länge den kommer att hålla sig vit. Samtliga dessa kappor kommer från Asos.

Du får inte skylla på praktikanten

Jag bara älskar de här reklmfilmerna för ICA, nu när praktikanten Jerry har kommit till butiken. Det var roligt innan också men den där praktikanten är ju hur skön som helst. Jag har alltid gillat personer med en kromosom för mycket, de är så himla gulliga och roliga, men jag vågar inte skriva ut vad de kallas för jag blir alltid osäker på om den korrekta benämningen är utvecklingsstörd, funktionshindrad eller cerebral pares? Det är någon skillnad där på vad man får säga och inte får säga om vem och vad etc. Här är i alla fall film nr 3 när Jerry lurar Ulf.

UPDATE: Enligt kommentarsfältet är det downs syndrom som Jerry har. Ok, då fick jag det uträtt.

Hur jag äter och tränar

Jag fick från en anonym person en smickrande fråga i kommentarsfältet som jag faktiskt blev väldigt glad över.

Fråga: Karolina! Du är så snygg, kurvig och välsvarvad! Äntligen en tjej som inte är lövtunn! Hur gör du för att hålla dig i form, förutom de goda men magra tomatsopporna?

Svar: Jag kan börja med att meddela att jag inte direkt väljer ut bilder på mig själv till bloggen där jag ser fet ut. Att se fet ut på bild, det gör väl alla i vissa konstiga eller märkliga vinklar men jag ser oftast väldigt pluffsig ut på bild, det är mer regel än undantag. Jag tycker själv att jag är ser bättre ut i verkligehten. Så här äter och tränar jag.

Det där med mat
Jag försöker utesluta bröd helt och hållet ur kosten, och kolhydrater i from av pasta, ris, bröd och potatis äter jag endast till lunch. I övrigt ser det ut så här.

Frukost: Te med mjök och honung, filmjölk med musli utan annat socker än fruktsocker, ett kokt ägg.
På jobbet: Kaffe med mjölk.
Mellanmål: En frukt och en näve nötter, antingen mandlar, hasselnötter eller cashewnötter. Har jag inga nötter tvingas jag äta knäckebrödet vi har på jobbet, men jag vill helst inte äta bröd.
Lunch: Äter jag oftast ute och då kan jag inte påverka själv så mycket vad jag stoppar i mig, jag får äta det som finns på menyn helt enkelt, men äter helst sushi, sallader eller hälsotallrikar.
Mellanmål: Frukt, nötter och te.
Middag: Om jag inte äter min tomatsoppa med vitlök och oliver så gör jag en hälsotallrik som består av en vegetarisk protein som t.ex. quorn, ruccola, wokade champinjoner, svarta eller röda bönor, tomater och turkisk youghurt. Ibland byter jag ut något av det mot avocado, och den turkiska youghurten varvar jag med keso.
Kvällmål: Frukt, nötter och c-vitaminbrus.

Det där med träning
Om jag har ett träningskort, vilket jag har nu på Friskis & Svettis, så varvar jag aerobic och step med löpband och crosstrainingmaskin. Vanligtvis tränar jag 3-4 dagar per vecka, men de senaste två veckorna har jag faktiskt kört fem gånger per vecka.

Om jag inte har ett träningskort varvar jag långpromenader med jogging och ser till att röra mig varje eller varannan dag. Jag kan endast jogga eller löpträna två gånger per vecka, gör jag det oftare får jag ont i skenbenen. Hur mycket jag kan träna går i perioder, beroende på hur motiverad jag är och hur mycket jag har på jobbet. På somrarna när jag är ledig har jag verkligen både tid och lust att röra på mig varje dag, men annars får tyvärr träningen anpassas efter mitt arbete och sociala aktiviteter som jag varken kan eller vill säga nej till.


Hälsotallrikar och tomatsoppa byts ibland ut mot pannkakor eller pizza, det händer ca en gång var fjortonde dag. Denna kväll stekte jag pannkakor. På söndagar äter jag godis.

VeckoRevyns Blog Awards

Igår var det gala på Café Opera i form av VeckoRevyns Blog Awards. Priser delades ut i flera olika klasser och den som tog hem flest priser, hela tre stycken, och även knep titeln "Årets bloggare" var bloggaren Foki. En tjej från Umeå som jag aldrig någonsin har hart talas om. Men det måste ju kännas jätteskoj för henne. Ett stort grattis! Det är hon säkert väl värd. Jag minns själv när jag år 2006 blev utsedd till "Årets Bloggare" av både Plaza Kvinna och Computer Sweden, det kändes riktigt roligt.

En sak som är mindre roligt, eller mest konstigt egentligen, är att jag inte ens var inbjuden till Blog Awards. Förra året var jag inte heller bjuden till VeckoRevyns gala, bara till Aftonbaldets bloggpris. Visst är jag en "föredetting" eller snarare "veteran" kanske i bloggosfären, men jag ser faktiskt ingen som helst anledning till varför jag inte skulle bli inbjuden till galan. Det händer faktiskt då och då än idag, relativt ofta faktiskt, att folk kommer fram till mig på stan eller i utelivet och vill skaka hand med "Glamourprinsessan" eller så frågar de om det är jag som "skrev den där bloggen". Senast igår på Collage blev jag konverserad av en främling som hade följt min blogg och kände igen mig. Och tidigare i veckan var det en på ett seminarium som kände igen mig och tyckte det var beundransvärt att jag faktiskt levde på bloggen i 1,5 år.

Men det kanske finns förklaringar till att jag inte blev inbjuden? Man kanske måste vara kronisk modeslav för att få gå? Eller så har de en övre åldersgräns på 20 år? Och då faller ju jag onekligen utanför, tyvärr.

Som vanligt är helgen rastlös

En sak som stör mig och som jag är ganska missnöjd med, det är att mina veckor, d.v.s. måndag morgon till fredag eftermiddag, är fullkommligt fullproppade med grejer. Då är det smockat med jobb, luncher och aktiviteter efter jobbet som events, seminarium, föredag, after work etc, samtidigt som mina helger tyvärr är helt tomma, om det inte är något stort inbokat sedan länge.

En del säger att jag ska vara tacksam över att helgerna är lugnare men denna tomhet gör mig rastlös. På helgerna får jag verkligen anstränga mig för att hitta på saker och försöka få med mig folk som jag vill umgås med. Och jag upplever det hela som att det nästan aldrig är någon som drar i mig eller hör av sig till mig med initiativ. Om inte jag hör av mig till folk med förslag så blir jag sittande ensam i min lägenhet hela helgen. Tyvärr är de flesta av mina vänner ofta redan uppbokade på helgen med annat, de är inte i stan, ska umgås med sin kille eller så vill de helt enkelt inte gå ut. Jag har egentligen endast två nära vänner som över huvud taget brukar vilja gå ut på nattklubb eller till en bar. Alla andra vill helst ha "hemmakväll", "tjejkväll", "TV-kväll" eller "tjejmiddag" om vi ska umgås. Som om en blivande, framtida man skulle hoppa ut genom TV-rutan?


Ikväll ska jag ut med min vän Julia Dilamono som är modell och också är med i Dagens Man. Jag blev glad att hon hörde av sig och frågade om jag ville gå ut. Vi ska antagligen till Collage. Jag vet att bilden är suddig men ni får titta på långt håll och kisa.

Fredag firas med fredagslyx

Jag har ätit samma mat varenda kväll den senaste veckan, men det är sjukt gott, och enkelt. Helt klart mina nya favotit- och nationalrätt så att säga. Det jag gör är att hälla ner tomatkross i en kastrull och fylla på med knappt en deciliter vatten. Sen pressar jag ner vitlök och droppar ner några oliver. Det blir en god tomat- och vitlökssoppa. Helt utan såväl fett som kolhydrater. Perfekt! Och det tar endast 3-4 minuter att laga denna soppa, inkusive att ta ut råvorna ur kylen och duka.


Ni ser väl att servetterna matchar duken? Tyvärr skär sig den röda soppan mot det rosa underlägget. Priset för denna fredagslyxmiddag är ca 11 kr.


Jag hittade denna choklad på Konsum och det är det absolut godase jag ätit på länge i chokladväg. Ekologisk och handgjord choklad med lakrits. Priset för denna fredagslyxchoklad är 35 kronor. Mer än tre gånger så dyr som middagen alltså.

Ett nygammalt program

Det är inte speciellt många program som jag följer på TV. Det är i princip endast Desperate Housewives, Allsång på Skansen och Melodifestivalen som jag verkligen ser till att inte missa. Men nu kommer snart en favorit i repris, något som jag absolut tänker följa, eller åtminsone ge en chans. Det handlar om en ny omgång av dokusåpan Paradise Hotel. Detta ska bli sjukt roligt, inte minst med tankte på att jag känner till några av de personer som kommer vara med. Det är TV6 som sänder såpan som startar den 15 november.


Trailern för Paradise Hotel är grymt läcker och kan beskådas här. Det är temat "De sju dödssynderna". Det finns även en snygg hemsida för programmet.

En lektion i Quodoushka

Idag var jag inbokad på ett föredrag efter jobbet. Det var en juristkollega som dragit med mig till något som jag uppfattade skulle handla om hur man kan lära sig att älska sin egen kropp och njuta mer eller något i den stilen. Så jag förberedde mina bästa, mentala jag-ska-aldrig-sluta-äta-nyttigt-och-träna-argument för mig själv innan jag gick dit. Men det visade sig att föredaget handlade om något helt annat. Det var ett seminarium om Quodoushka, som är shamansk sexuell visdom. Den korrekta benämningen på vad seminariet handlade om var snarare hur man kan njuta mer med sin vagina. Det hela var lite pinsamt den första kvarten och jag tänkte "Herre gud vad är det här?". Men sen blev det intressant. Så nu kan jag allt om de olika typerna av kvinnliga underliv, som alla kräver olika typer av stimulans. De olika typerna av underliv kallas "Hjorten", "Björnen", "Buffeln" etc i den shamanska traditionen. Själv är jag nog kanske "Räven" tror jag, men jag vet inte. Jag förstod knappt ens hälften av alla anatomiska och tekniska detaljer. Nu återstår bara att skicka dit alla killar jag känner, för det är nog dom som skulle behöva gå dit.

Festplaneringsmöte på Kungsholmen

Idag efter jobbet gick jag från Norrmalm över Barnhusbron till Kungsholmen. Ett andra planeringsmöte skulle äga rum för den stundande 30-årsfesten. Vi är fyra tjejer som alla fyller 30 år i mars månad som ska ha fest ihop. Och vi har faktiskt kommit hyfsat långt nu. Datum, lokal, meny och festens upplägg är spikat. Nu ska vi bara skriva kontrakt, börja fila på gästlista och skissa på inbjudan. Festens tema var något som diskuterades vid dagens möte och vi beslutade "avslag" både till tema "30-tal" och "Ryska luder". Det ska verkligen bli jätteskoj att ha 30-årsfest men jag måste också gnälla lite över att det är så snuskigt dyrt att ha fest i Stockholms innerstad. Bland de många offerter vi tog in kostade bara lokalhyran ibland upp emot 30 000 kr. Sen tillkommer all mat och dryck samt DJ på det. Hutlöst! Men att flytta festen till en småstad är otänkbart, det skulle inte gå med tanke på att en klar majoritet av gästerna bor i Stockholm.


Att vandra över Barnhusbron och titta ner över spåren och se hela Kungsholmen där på andra sidan är ganska fint faktiskt. Det är fint när det lyser.

Miss Spydig har talat

Jag loggar inte ut på MSN så ofta nu för tiden för jag tycker det är extremt jobbigt. Innan jag ens kan börja prata med någon tvingas jag klicka ja eller nej till en massa okända e-postadresser som försöker adda mig. Såna som jag inte har en aning om huruvida de hör till någon jag känner eller inte. Sen när jag väl kommit in hoppar det upp typ tio fönster samtidigt från folk som vill prata med mig, som verkar bli förvånade eller glada över att jag faktiskt är online.

William säger:
Hallå där
Karolina Lassbo säger:
Vem är du då?
William säger:
William var namnet
Karolina Lassbo säger:
aha, känner vi varandra?
William säger:
ingen aning om jag skall vara arlig
Karolina Lassbo säger:
aha, men du addade mig? Eller? Har inte loggat ut på typ tre månader.
William säger:
Kan handa, fast det var ett bra tag sedan jag lade till nagon har pa msn =P
Blir tokig pa brittisk tangentbordsuppsattning
Karolina Lassbo säger:
Kan du berätta vem du är, var du bor, vad du jobbar med och hur gammal du är? Annars tar jag bort dig. Vill bara ha såna jag känner på MSN.
William säger:
bor pa malta, driver bolag, 25 ar gammal. miss spydig. jag tror inte jag behover dig pa MIN msn. hejda
Karolina Lassbo säger:
Hej då!