Stöld med djurplågeri alternativt mord i samråd och samförstånd

I en av Linda Skugges senaste krönikor om Sylvia så låter hon Sylvia slå sönder ett helt dockhus. Det är Askungens hus som blir vandaliserat. Det fanns en plinga i den goda fens rum som drev mamma Sylvia till vansinne. Det borde helt klart vara förbjudet att tillverka leksaker för barn som på något sätt ger ljud ifrån sig. Jag känner igen mig väldigt väl, för jag har själv medverkat till en liknade grej.

När jag förut arbetade i butik så var jag lika mycket i kassan som på golvet för att hjälpa kunder. Bredvid kassan stod det alltid små billiga prylar av olika slag. Tanken var så klart att kunderna i väntan på att få betala skulle plocka på sig en massa onödigt skräp. De skulle frestas att köpa eftersom det var så billigt. Det handlade om en massa saker som man egentligen inte behöver, eller som man inte vet om att man behöver förrän man ser dem.

Eftersom butiken var en rikstäckande kedja så kunde varje butik inte själva välja ut sitt sortiment. Produkterna bara kom, men vi fick själva se till att beställa hem mer när det började ta slut. En dag dök det upp mjukdjur i plysch med en ljudfunktion. Det var gris, ko, får, katt, hund, groda, häst och tiger har jag för mig. Ifall man tryckte på djurens mage så lät det. Kossan muade och katten jamade osv. Det var ganska häftiga ljud faktiskt. Dessa djur skulle säljas under ett visst antal månader, och de skulle samtidigt marknadsföras i direktreklam till hushållen. Djuren skulle såklart stå precis intill kassan, precis som alla andra småsaker. Ni förstår nog själva att varenda unge som stod med mamma eller pappa vid kassan började testa de olika djurens läten. Och högt lät det också! Det var inte diskreta små pip utan rejäla råmanden. Även vuxna som stod ensamma i kön började ofta klämma och trycka på de olika djuren. Efter en timme med dessa ljud i öronen så lät det inte så häftigt längre, det var verkligen förskräckligt!

Förstår ni att jag arbetade niotimmarspass i butiken? Nio timmar med ren tortyr av hundskall och grymtanden. Redan efter första dagen var vi alla i personalen bara så less på dessa djur. Och det gick ju inte att säga åt kunderna att de inte fick prova djurens läten.

Efter andra dagen var vi nära bristningsgränsen. Efter en vecka gick det inte längre. Ingen ville stå i kassan för ingen stod ut med ljuden. De som tvingades stå i kassan blev genast lättirriterade och på dåligt humör. Det gick ut över både kunder och personal. Trots restriktioner angående djurens placering så flyttade vi dem. Så långt bort från kassan som möjligt fick de stå. Tror ni att det hjälpe? Nej inte mycket. De förbannade djuren lät så högt att det hördes över hela butiken. Djurens läten följde även med oss hem. Kvackanden och grymtanden ekade i hjärnan, såväl i sömnen som framför TV’n. Hur sjutton skulle vi klara tre månader med dessa djur utan att bli föremål för psykiatrisk tvångsvård?

Hela personalstyrkan var helt överens. I samråd och samförstånd tog vi ett djur av varje sort. En ren stöld från företaget med andra ord. Vi bar ut dem i personalrummet och lade djuren på skärbrädan. Alla hade vi ett direkt uppsåt. Vi skulle skära halsen av dem. En efter en gick de sitt öde till mötes. Jag fick skära grisen och fåret. Det var ren njutning att få göra det där som vi längtat efter en hel vecka. Ni förstår inte hur mycket aggressioner det låg bakom detta incitament. Jag tror det här var den lyckligaste stunden jag har att minnas från denna arbetsplats.

Djurens huvudlösa kroppar lade vi på matsalsbordet. Varje lunch- och fikarast kunde vi sen titta på de styckade djuren och minnas den härliga stunden då vi fick avrätta dem. Alla huvuden stoppade vi ner i ett stort kuvert som vi klistrade igen. Kuvertet vägdes och frankerades. På framsidan textade vi sen prydligt adressen till den dåvarande produktchefen och såg till att kuvertet gick iväg samma dag.

Efter tre dagar fick vi ett mail från produktchefen. Mailet innehöll bara två meningar Det stod ”Vilken ambitiös avrättning ni har gjort. Har ni betalat för djuren?” Vi visste inte riktigt ifall hon bara ville vara rolig eller om det var på allvar, men det var sak samma. Vi tog en ny omgång av djur och skar halsen av dem också. Djurens huvuden postades tillsammans med en liten lapp: ”Nej, vi har inte betalat för djuren”.

Sen hörde vi inget mer ifrån huvudkontoret.