Nu har jag varit singel i ungefär ganska exakt sju månader. Eller rättare sagt, jag och T.P. flyttade isär för sju månader sedan. Egentligen stör jag mig inte på att jag är singel just nu. Jag är inte bitter och inser att singellivet är ganska okomplicerat, enkelt och bra. Men visst drömmer väl de flesta singlar om kärlek, d.v.s. att träffa någon som man blir kär i, som även är kär tillbaka. Varje gång det har tagit slut med en kille för mig så går jag igenom exakt samma faser, och det spelar ingen roll om relationen var väldigt kort eller lång. Och denna gång är inget undantag, singelhjulet med dess faser snurrar som vanligt.
Fas 1: Bearbeta separationen
Detta är en ganska förvirrad tid. Det är ganska märkligt och svårt att fatta att jag inte längre är i en parrelation och har en pojkvän att tänka på och ta hänsyn till. Jag oroar mig för att killen ska må dåligt, bli sjukligt deprimerad och efterhängsen, eller att jag ska börja må extremt dåligt, ångra separationen eller bli efterhängsen. Nya vanor måste också inarbetas. Det tar lite tid och är lite förvirrande att tänka "en" istället för "två" hela tiden.
(Denna fas har jag avverkat för länge sen)
Fas 2: Borde börja leva igen
Jag inser att jag egentligen borde börja bli lite mer utåtriktad, kanske börja dejta igen eller över lag vara lite mer öppen för nya människor och bekantskaper. Men jag ser fortfarande ingen riktig anledning till varför jag ska gå vidare och träffa nya människor, och det där med dejting känns bara jobbigt, klichéartat och löjligt. Killar som försöker ta kontakt med mig avfärdar jag med tankarna "Varför skulle jag anstänga mig för att lära känna honom? Varför ska jag slösa tid på honom när jag kan umgås med mina tjejkompisar?".
(Den här fasen har jag också kommit förbi)
Fas 3: Dejting
Jag vill verkligen börja dejta igen och gör det med råge. Jag tar tillvara på varenda telefonnummer från krogen, anmäler mig till dejtingsiter och tar kontakt med mina tjejkompisars och kollegors bekanta som om det vore det viktigaste i världen att hitta en kille. Och sen går jag på dejt efter dejt efter dejt efter dejt. Alla som skulle kunna vara av någorlunda intresse får en chans över en lunch eller en AW, och med en del blir det kanske två eller flera dejter eftersom jag inte kan bestämma mig efter bara en dejt om killen i fråga är något att ha och någon jag skulle kunna bli kär i.
(Den här fasen har jag nyss gått igenom)
Fas 4: Trött på dejting
Efter en tid av extremt utåtriktat och socialt leverne är jag så trött på dejting att jag knappt orkar luncha med mina tjejkompisar. Antingen har jag inte fastnat för någon av killarna från dejtingfasen, varken genom attraktion eller på annat sätt, eller så blev jag nästan kär i någon av dem men insåg att han tyvärr inte verkar vara sådär jätteintresserad av mig. Jag har gett upp, orkar inte dejta mer och ser ingen anledning till att ta nya kontakter med okända killar. Jag drar mig undan och tycker att singellivet är helt okej. Jag känner inga krav på mig att anstränga mig om jag inte vill, och gör det inte heller.
(Det är i denna fas jag är just nu)
Fas 5: Singeldepression
Jag ser förälskade par överallt och undrar varför jag inte har någon kille? Varenda fest jag går på bedömer jag som en parmiddag bara för att det är ett eller flera par med på festen. Och detta samtidigt som jag själv kommer dit ensam, och även går hem ensam vilket gör mig ledsen. Jag känner mig tragisk och undrar vad det är för fel på mig som inte lyckades fastna för någon av de bra killarna som jag dejtade under dejtingfasen. Jag blir arg och får aggressioner när jag ser par överallt. Jag drömmer om att få förstöra för kärleksparen, ungefär som "Kaninkokerskan" i Ballar av Stål, eller bara se till att paren börjar bråka lite med varandra. Jag tycker synd om mig själv och letar fel på mig själv på alla punkter.
(Det här fasen kommer antagligen att infinna sig lagom till midsommar kan jag tro)
Fas 6: Jag tror jag är räddad
Någon kille bli tokkär i mig, gör allt för mig och jag blir överlycklig och är med på tåget redan från första början. Vi umgås varenda ledig minut, försöker lära känna varnadra så bra som möjligt och jag är så glad över att jag inte längre är singel. Det faktum att jag också kan ta med mig en pojkvän till fester och andra tillställningar är rena befrielsen, i den mån han hinner vara med på något, och jag slipper dessutom gå hem ensam. Att sen ingen av de tjejkompisar som hinner träffa honom kan förstå varför jag är ihop med honom, vad jag ser hos killen som t.ex. så uppenbart är en stor skitstövel eller hur vi som är ett sånt fruktansvärt omaka par kan fatta tycke för varandra, det är något som jag absolut inte bryr mig om.
Fas 7: Jag inser mitt stora misstag
Jag vaknar ganska snabbt upp ur den bubbla som jag levde i under fas 6 och inser att valet av kille är helt och hållet vansinne. Jag blir singel igen och går tillbaka antingen till fas 4 (Trött på dejting) eller fas 5 (Singeldepression).
(Jag tror även att jag kanske har gått igenom en mild variant av fas 6 och 7 en gång i den här singelvändan, för att nu vara tillbaka i fas 4 igen.)
Fas 8: En ny kärleksrelation
Jag träffar en vettig och bra kille som jag både är attraherad av och som jag passar bra ihop med. Han verkar även gilla mig och vi båda anstränger oss för att verkligen lära känna varandra och få relationen att funka så bra som möjligt. Vi blir ett par och träffas regelbundet tills eventuellt fas 9 (Samboskap) infinner sig, men sen en dag tar det slut och jag är åter igen tillbaka i fas 1.
Och det är så här som det hela tiden går runt, runt, runt. Det har gjort det hittills i mitt liv i alla fall och varje år avverkar jag 1-4 killar i fas 8 om det inte blir en längre relation eller samboskap som med T.P. Men jag hoppas på att någon gång få komma till fas 10 (Förlovning) och fas 11 (Giftemål). Kanske även fas 12 (Barn) blir verklighet en dag. Jag hoppas på det i alla fall, även fast jag just nu är en trött men nöjd tjej i fas 4 som bävar för att jag snart kanske kommer hamna i fas 5 om ingen hjälte snart dyker upp och räddar mig.
Fas 1: Bearbeta separationen
Detta är en ganska förvirrad tid. Det är ganska märkligt och svårt att fatta att jag inte längre är i en parrelation och har en pojkvän att tänka på och ta hänsyn till. Jag oroar mig för att killen ska må dåligt, bli sjukligt deprimerad och efterhängsen, eller att jag ska börja må extremt dåligt, ångra separationen eller bli efterhängsen. Nya vanor måste också inarbetas. Det tar lite tid och är lite förvirrande att tänka "en" istället för "två" hela tiden.
(Denna fas har jag avverkat för länge sen)
Fas 2: Borde börja leva igen
Jag inser att jag egentligen borde börja bli lite mer utåtriktad, kanske börja dejta igen eller över lag vara lite mer öppen för nya människor och bekantskaper. Men jag ser fortfarande ingen riktig anledning till varför jag ska gå vidare och träffa nya människor, och det där med dejting känns bara jobbigt, klichéartat och löjligt. Killar som försöker ta kontakt med mig avfärdar jag med tankarna "Varför skulle jag anstänga mig för att lära känna honom? Varför ska jag slösa tid på honom när jag kan umgås med mina tjejkompisar?".
(Den här fasen har jag också kommit förbi)
Fas 3: Dejting
Jag vill verkligen börja dejta igen och gör det med råge. Jag tar tillvara på varenda telefonnummer från krogen, anmäler mig till dejtingsiter och tar kontakt med mina tjejkompisars och kollegors bekanta som om det vore det viktigaste i världen att hitta en kille. Och sen går jag på dejt efter dejt efter dejt efter dejt. Alla som skulle kunna vara av någorlunda intresse får en chans över en lunch eller en AW, och med en del blir det kanske två eller flera dejter eftersom jag inte kan bestämma mig efter bara en dejt om killen i fråga är något att ha och någon jag skulle kunna bli kär i.
(Den här fasen har jag nyss gått igenom)
Fas 4: Trött på dejting
Efter en tid av extremt utåtriktat och socialt leverne är jag så trött på dejting att jag knappt orkar luncha med mina tjejkompisar. Antingen har jag inte fastnat för någon av killarna från dejtingfasen, varken genom attraktion eller på annat sätt, eller så blev jag nästan kär i någon av dem men insåg att han tyvärr inte verkar vara sådär jätteintresserad av mig. Jag har gett upp, orkar inte dejta mer och ser ingen anledning till att ta nya kontakter med okända killar. Jag drar mig undan och tycker att singellivet är helt okej. Jag känner inga krav på mig att anstränga mig om jag inte vill, och gör det inte heller.
(Det är i denna fas jag är just nu)
Fas 5: Singeldepression
Jag ser förälskade par överallt och undrar varför jag inte har någon kille? Varenda fest jag går på bedömer jag som en parmiddag bara för att det är ett eller flera par med på festen. Och detta samtidigt som jag själv kommer dit ensam, och även går hem ensam vilket gör mig ledsen. Jag känner mig tragisk och undrar vad det är för fel på mig som inte lyckades fastna för någon av de bra killarna som jag dejtade under dejtingfasen. Jag blir arg och får aggressioner när jag ser par överallt. Jag drömmer om att få förstöra för kärleksparen, ungefär som "Kaninkokerskan" i Ballar av Stål, eller bara se till att paren börjar bråka lite med varandra. Jag tycker synd om mig själv och letar fel på mig själv på alla punkter.
(Det här fasen kommer antagligen att infinna sig lagom till midsommar kan jag tro)
Fas 6: Jag tror jag är räddad
Någon kille bli tokkär i mig, gör allt för mig och jag blir överlycklig och är med på tåget redan från första början. Vi umgås varenda ledig minut, försöker lära känna varnadra så bra som möjligt och jag är så glad över att jag inte längre är singel. Det faktum att jag också kan ta med mig en pojkvän till fester och andra tillställningar är rena befrielsen, i den mån han hinner vara med på något, och jag slipper dessutom gå hem ensam. Att sen ingen av de tjejkompisar som hinner träffa honom kan förstå varför jag är ihop med honom, vad jag ser hos killen som t.ex. så uppenbart är en stor skitstövel eller hur vi som är ett sånt fruktansvärt omaka par kan fatta tycke för varandra, det är något som jag absolut inte bryr mig om.
Fas 7: Jag inser mitt stora misstag
Jag vaknar ganska snabbt upp ur den bubbla som jag levde i under fas 6 och inser att valet av kille är helt och hållet vansinne. Jag blir singel igen och går tillbaka antingen till fas 4 (Trött på dejting) eller fas 5 (Singeldepression).
(Jag tror även att jag kanske har gått igenom en mild variant av fas 6 och 7 en gång i den här singelvändan, för att nu vara tillbaka i fas 4 igen.)
Fas 8: En ny kärleksrelation
Jag träffar en vettig och bra kille som jag både är attraherad av och som jag passar bra ihop med. Han verkar även gilla mig och vi båda anstränger oss för att verkligen lära känna varandra och få relationen att funka så bra som möjligt. Vi blir ett par och träffas regelbundet tills eventuellt fas 9 (Samboskap) infinner sig, men sen en dag tar det slut och jag är åter igen tillbaka i fas 1.
Och det är så här som det hela tiden går runt, runt, runt. Det har gjort det hittills i mitt liv i alla fall och varje år avverkar jag 1-4 killar i fas 8 om det inte blir en längre relation eller samboskap som med T.P. Men jag hoppas på att någon gång få komma till fas 10 (Förlovning) och fas 11 (Giftemål). Kanske även fas 12 (Barn) blir verklighet en dag. Jag hoppas på det i alla fall, även fast jag just nu är en trött men nöjd tjej i fas 4 som bävar för att jag snart kanske kommer hamna i fas 5 om ingen hjälte snart dyker upp och räddar mig.
11 kommentarer:
Karro, Karro.. du har ett fundamentalt problem; SLUTA JAGA!
Inse att friheten singelskapet för med sig har sina fördelar - det är varken moget, väsentligt för att tas på allvar eller kritiskt för individens fortlevnad att vara i ett förhållande. Som singel är du din egen herre på täppan, gör vad du vill - när du vill - hur du vill. Dina vänner må påstå annorlunda och du må tycka att du är utanför som singel - men inse; IT'S NOT THAT BAD.
Att jaga ett förhållande för sakens skull är patetiskt. Njut av singelskapet och den frihet det för med sig. Slappa och ligg runt lite. Det skulle nog göra dig gott. Eller vad säger den där Sven Sure?
/ Från en anonym djävel som har haft tillfället att syna dig i fogarna
Anonym: Det är endast i dejtingfasen som jag "jagar", i alla andra faser är jag passiv.
Jag misstänker att du är en kille som skrivit detta. Vi tjejer har faktiskt ett bäst-före-datum vad gäller barnafödande, medan ni killar kan tillverka barn fram till ni är 90 år om allt funkar som det ska. Det är nog därför som kvinnan har en större instinkt och strävan efter att bilda familj om man jämför med männen.
Jag skulle inte vilja bli mamma efter 34, där går gränsen. Alltså är det bara 4,5 år kvar för min del.
Menar du 34 vid första barnets födelse? Eller du kanske "bara" vill ha ett barn?
Maja: Ja, 34 när det första kommer, om det blir mer än ett.
Hej Karolina,
gud vad roligt att du har börjat blogga igen.
Känner precis igen ekorrhjulet du beskriver, men ibland kanske man skall sluta analysera varje steg. När du minst anar det, så befinner du dig i fas 8 och sen rasar det på i full fart in till fas 12. När du då sitter där i fas 12, så kommer du tänka tillbaka på alla dina lyckade / misslyckade dejter/förhållanden/separationer, med ett leende på läpparna. För visst skulle det vara allt för tråkigt om vi befann oss i fas 8 hela livet?
Frida
Jag känner igen mig rätt mycket i det du skriver Karolina. Men jag blir lite sur på "Anonym djävel" som inte fattar:
Vissa av oss tycker inte om att vara singel när vi snart är 30. Vi vill inte, det var inte såhär det skulle bli. Vi vill hitta någon att leva ihop med och även om man inte vill jaga så är det inte så himla lätt att njuta av singelskapet när det enda man vill är att krypa upp i soffan TILLSAMMANS med någon. Inte själv.
Frida: Jag håller med dig. Singellivet kan vara kul och behändigt, men inte alltid och inte när man snart är 30 och många i ens omgivning börjar få barn, ska gifta sig etc.
Jag gillar inte heller den där sjuka inställningen och klychan att "man ska inte leta" eller "man ska inte jaga". Visst är det dumt att vara helt desperat, det vill väl ingen vara, men det kommer ju knappast att komma en kille och plinga på ens dörr bara sådär. Man måste faktiskt antränga sig lite också! Det går inte att stänga in sig i sin lägenhet eller bara umgås med sina tjejkompisar om man verkligen vill träffa någon.
Oj vad jag känner igen mig *s*
Är sen igår i fas 1. Trots att jag vet om att det är rätt beslut att bryta så tär det ändå.
Hela dagen idag har jag enbart kommit ihåg det mysiga med det hela. Glömmer bort varför jag bröt... En väldigt viktig sak som fattades, nämligen att vara kär. Gansak väsentligt hur mysigt det än var. Hatar att såra andra trots att jag bara var ärlig...
Hänger inte med riktigt här. Hur många seriösa förhållanden har du haft? Hur länge var du tillsammans med TP? Du framstår mest som någon som är i desperat behov av att framstå som någon som har haft många seriösa förhållanden. Förstår inte riktigt vad syftet med det skulle vara. Har dessutom svårt att se vad som skulle vara ironiskt med inlägget.
Glöm förresten inte att tvåsamhet är världens minsta församling. Det betyder ingenting utanför de frälsta medlemmarnas skara (de två i förhållandet), och väldigt ofta betyder det inte ens något för dem. Dess främsta syfte är att det medför ett medlemsskort som man kan visa upp för andra.
Annars tror jag på den slitna sanningen att man hittar någon först när man slutar att leta efter någon. Så sluta'rå!
Sten Sture: Du framstår som en jävligt jobbig människa. Jag förstår inte riktigt vad syftet med dig är!
Ja, Sten Sture.. vad är egentligen syftet med dig? :)
Skicka en kommentar