Idag har jag varit svimfärdig och gråtfärdig hela dagen eftersom jag har sådan enorm skräck inför i morgon. Då ska jag nämligen ta blodprov hos doktorn. Jag har sådan läkar- och sjukhusskräck att jag inte ens kan titta på serier som Scrubs och Grey's Anatomy, jag klarar inte av sjukhusmiljön och blir yr och kallsvettig när de visar bilder från operationssalar eller undersökningar. Och i morgon ska alltså jag själv utsättas för provtagning!
Anledningen till blodprovet är att jag har haft konstig hjärtklappning i nästan tre veckor och inte kunnat sova ordentligt på grund av det. Jag var såklart väldigt orolig över att det skulle vara något galet med mitt hjärta och vågade varken berätta för någon om mina symptom eller kontakta en läkare. Men i torsdags kväll var jag så väldigt rädd för då slog det inte bara i hjärtat utan även på halsen så jag ringde akuten och sen fick jag en tid på vårdcentralen dagen efter. I fredags kollade en läkare mitt hjärta, men det var inget som helst fel på det. Men han tyckte ändå det var kontigt att jag hade haft hjärtklappning så länge trots att jag hade väldigt bra värden på puls, blodtryck etc, och det var därför som han då ville att jag skulle ta ett blodprov. Men jag har betsämt mig för att jag faktiskt ska klara av att göra ett blodprov i morgon, även fast jag helst såklart vill slippa. Jag vet att om jag inte ens försöker och backar ur i sista stund, så kommer jag efteråt bara känna mig misslyckad, feg och oroad för att det faktiskt är något fel på mina värden. Och den känslan borde väl ändå vara värre än att ta stå ut med att ta ett blodprov!
Visst är det löjligt att jag inte ens kan titta på humoristiska serier som Scrubs, men handlar det om sjukhus så spelar det ingen roll hur många skämt och intriger som är i fokus, det är ändå ett otäckt sjukhus som allt utspelas på.
Visst är det löjligt att jag inte ens kan titta på humoristiska serier som Scrubs, men handlar det om sjukhus så spelar det ingen roll hur många skämt och intriger som är i fokus, det är ändå ett otäckt sjukhus som allt utspelas på.
15 kommentarer:
Det verkar som om det där fenomenet ligger i släkten..
Min Barnmorska skickade mig till en Psykolog för min stick och spruträdsla när jag var gravid..
Det hjälpte faktiskt, trots att jag var väldigt skeptisk.
Lycka till!
Jag lovar att du överlever, jag är diabetiker och tar cirka 4 blodprov om dagen och jag överlever... Det kommer att gå toppen.
Lycka till imorgon
//Misco
Jag förstår precis! Blodprov är det vidrigaste jag kan tänka mig.. Ett vasst smärtsamt vapen som förstör mina fina små blodådror och suger ut mitt blod :(
Det kanske är stress och/eller depression som orsakar din hjärtklappning?
Det fixar ju du:)
Lycka till imorgon!
Jag är precis lika dan. I fyran fick jag en ångestattack när jag såg en tecknad serie om syre och lungor. Jag sågar nästan hellre av mig benet än att gå till doktorn. Jag är nog den enda som fött barn utan nål i handen.
Jag förstår att du gruvar dig. Blunda aoch tänk på nåt kul, kanske midsommar i Älvis :)
Vi ses i veckan (?)
Kram!
Oj. Inte visste jag att du hade en utvecklad sjukhusrädsla.
Jag skulle ju, i egenskap av akutsjuksköterska, vilja övertyga dig om att det inte är farligt att ta ett blodprov men detta vet du förstås redan.
Vad jag kan säga är att det fort är över och att du kommer känna dig stark när det är gjort!
När jag påbörjade min sjuksköterskeutbildning för snart sju år sedan var jag fantastiskt rädd för stick. Allt eftersom vi blev mer eller mindre tvugna att öva på varandra (och då var vi ju långt ifrån professionella) försvann också rädslan för stick.
Några konkreta tips jag kan ge dig är att sitta/ligga skönt tillbakalutad, försöka slappna av, inte titta samt att nypa dig själv någon annanstans med den fria handen. Din kropp kan nämligen bara kännna av ett visst antal stimuli åt gången så nyper du tillräckligt hårt någon annanstans kan det vara så att du inte känner sticket alls.
Kram och lycka till!
Tack Hanna för tipsen! Kram
Åh vad jag känner igen mig. Jag blir också gråtfärdig och svimmar alltid så fort jag sätter min fot på ett sjukhus. Det värsta är att det är ingen som förstår heller. Brukar alltid berätta för sjuksköterskorna att jag är livrädd men de verkar bara skratta åt det och tycka att jag är knäpp som är rädd för en nål. Som tur är har det blivit lite bättre på sista tiden och jag svimmar inte lika lätt. För mig brukar det hjälpa om jag får ligga ner på en brits en stund före och en stund efter och försöka andas lugnt och tänka på annat så gott det går.
Önskar dig lycka till!
/ Från en som vet hur det känns
Lycka till! :-)
Jobbar också som sjuksköterska och sticker nålar av diverse storlekar i folk mest hela dagarna... Men när det kommer till att sticka nålar i mig är det ett BIG NO NO!
Absolut det värsta jag vet... lite konstigt med tanke på mitt yrkesval..
På tal om dina symtom... Kolla dina sköldkörtel-värden...
En blogg jag saknat så är det ju din. Vad roligt att du börjat blogga igen.
Du har väl jobbat väldigt mycket på senaste tiden? När jag är stressad händer det att jag får hjärtklappning, fast det brukar iofs inte hålla på i tre veckor. När jag testade en diet med väldigt lite kolhydrater fick jag dessutom hjärtklappning när jag tränade hårt. Detta är helt baserat på mina egna erfarenheter, men om du också har dessa erfarenheter är det kanske något du bör nämna för läkaren. I all välmening.
Sofia: Tur att det löste sig! Vet fler i släkten som också är rädda!
En annan Hanna: Sköldkörteln var det första doktorn tänkte på efter att mitt hjärta var stämplat som "ok".
Anonym: Jag har också fått hjärtklappning av att ta bort kolhydrater helt ur kosten, men i dagsläget äter jag kohydrater både till lunch och mellanmål så det borde inte vara några problem!
Skicka en kommentar