Vandring till mormor

Igår kände jag mig verkligen som Rödluvan när jag vandrade över skogen för att besöka min gamla mormor. Det är längre sträcka i kilometer att åka bil till mormor än att vandra över skogen, men genvägen över skogen tar nästan 1,5 timme. Rödluvan träffade på en varg i skogen men det gjorde inte jag, och när jag kom fram till mormor så hade varken hennes näsa, öron eller mun växt sen förra gången jag såg henne. Jag slapp uttala meningar som t.ex. "Men mormor, varför har du så stor mun?", och mormor gav aldrig svar i stil med "Det är för att jag ska kunna äta upp dig så mycket snabbare!".


Vägen över skogen är lång och ibland både stenig och snårig. På vissa områden var det även väldigt blött eller lerigt. Jag är tacksam över att jag tog gummistövlar på mig och inte gympadojor.


Efter en lång vandring kom jag äntligen fram till mormors fina, vita stenhus som ligger på en gård som heter Valfridsborg.


Lillstugan på gården består av två rum och där tillbringade jag mina första dagar i livet. Mamma och pappa bodde nämligen i lillstugan medan vår familjevilla byggdes klart.


I lillstugan finns det en massa intressanta grejer. Jag upptäcker alltid något nytt som jag aldrig sett förr när jag kliver in där och tittar. En gång hittade jag en tomtemask när jag lekte i lillstugan och förstod då att tomten inte finns på riktigt. Jag var ca 3-4 år gammal vid det tillfället.


Ur den blå vattenpumpen kommer det brunt vatten. Jag gissar att det inte är drickbart.


I den lilla lekstugan på gården känner jag igen varenda pryl. Där finns allt ifrån dockor och porslinssaker till gökbon och små plastdjur som hör till en ladugård i trä.


I lekstugan finns även en spis med små köksredskap till som våffeljärn och stekpanna som faktiskt går att använda på riktigt. Det är lite tragiskt att se spisen så smutsig och sliten. Annat var det förr i tiden.


Min mosters superfina växthus är det trevligaste och vackraste växthus jag någonsin sett. Eftersom det även är en massa grönska utanför växthuset känns all växtlighet så nära när man står där inne.


I svinstian finns det numera endast en massa bråte som gamla kakel- och stenplattor, tegelstenar och takplattor. Det framstår som helt overkligt att det en gång i tiden bott levande grisar där inne.


Morfars gamla traktor är det nog ingen som har kört på flera år. Den står där den står och har nog snart vuxit fast.