Fyra människor som lyckas få ut mig

Ibland förstår jag inte själv hur jag orkar saker och ting, varför jag faktiskt orkar anstränga mig för att genomföra olika grejer eller hålla disciplinen uppe. Varför jag inte bara ger upp, lägger ner, slänger mig på soffan och äter godis. För det är ingen som tackar mig. Min löpträning är ett sådant exempel. Det är ett mysterium hur jag orkar, jag är faktiskt lite imponerad över mig själv.

Vanligtvis kommer jag hem från jobbet någon gång mellan kvart över sex och kvart i sju. Då är jag dödstrött, vrålhungrig och hela jag bara skriker efter mat och sömn. När jag sen äntligen har orkat fixa mat, ätit och städat undan i köket är klockan åtta ungefär. Då hamnar jag i en näst intill apatisk matkoma och kan inte förmå något annat än att stirra på datorskärmen, klicka mig runt på internet och försöka prestera ett blogginlägg och lite twitter eftersom jag så gärna vill. När klockan sen är nio ungefär, det är då som den oförklarliga motivationen kommer. Egentligen hade det kanske varit behagligare då att vila framför TV:n, slänga mig in i en tidning eller gå rakt in i en het dusch, men det jag gör är att snöra på mig löparskorna och ge mig iväg. Jag förstår inte hur jag orkar detta, men det gör jag. Och min motivation till denna löpträning härstammar enbart från fyra olika människor, som alla är orsaken till att jag faktiskt orkar och kan ta mig iväg. Dessa människor ger mig inspiration till att faktiskt genomföra en motionsrunda efter en tuff och stressig dag jobbet samt på helgerna, utan att de vet om det. Det är följande personer jag pratar om, som jag faktiskt ganska ofta tänker på medan jag springer.

• Tvåbarnsmamman - Hon är mamma till två av de tjejer som jag lekte med som barn i fäboden. En sommar för många år sedan, när hon var i 40-årsåldern ungefär, tränade hon sjukt mycket löpning under en hel vår för att sedan gå och vinna Ugsimaran i Älvdalen. Det var grymt imponerande. Kan en 40-årig tvåbarnsmor träna upp sig och vinna en mara, då kan jag det också. Eller i alla fall komma på pallplats. Jag är faktiskt inte ens 30 år gammal, och nollbarnsmor.

• Elitkillen - Han är tonåring och min granne i fäboden. Han är typ bäst på allt. Elitkillen är bra på innebandy, fotboll, tennis, pingis etc och har en så grym kondition att han springer sjukt snabbt och alltid är en vinnare. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer kunna vara i närheten av hans bollkontroll och talang för bollsporter, fast det stör mig inte ett dugg. Men att han ska kunna springa ifrån mig med så stor mariginal, det är oacceptabelt. Ska jag rent fysiskt ens orka vara i närheten av hans prestationer, så jävlar får jag jobba hårt.

• Fröken Sverige - Min partypolare som bor på Kungsholmen har grym disciplin när det gäller löpning och powerwalks. Hon har sprungit Tjejmilen flera år i rad och kommer göra det i år också. Jag är så avundsjuk på att hon är kurvig men ändå så fast och vältränad. Och hur hon kan vara så lätt på foten och röra sig så fjäderlätt är ett mysterium. Jag är inte enormt mycket större än henne, men betydligt tyngre i steget.

• Hanna Jemth - Jag har för mig att hon startar i klass 1 på Tjejmilen. Jag har aldrig sett henne springa men förstår att hon är grymt duktig. Visst har hon kanske helt andra fysiska förutsättningar än mig eftersom hon är så väldigt smal och nätt och verkar nästan kunna flyga fram i löparspåret helt utan ansträngning. Men hon verkar samtidigt vare sig träna fanatsikt mycket eller hålla sig till en sjukt hälsosam kost utan alkohol etc, så som vissa elitidrottare gör. Jag är väldigt avundsjuk på hennes förutsättningar helt enkelt, och hennes fysik är verkligen något som jag skulle vilja ha.

Nu är det dags för mig att åter igen byta om, snöra på mig skorna och ge mig iväg mot nya, personliga löparrekord på Norrmalm. Och jag tackar de fyra människor som motiverar mig till att inte fastna i fetma framför datorn. Ni är beundransvärda.