Jag har dejtat en kille under ca två månaders tid, men inte nu längre. Vi har haft roligt, trevligt och mysigt ihop men jag kände att det inte riktigt klickade från min sida. Han hade flera gånger tagit upp det till diskussion, var vi egentligen stod och vad jag kände, och jag hade hela tiden på ett ärligt sätt förklarat min osäkerhet och att jag därför inte ville gå för fort fram. Jag ville inte helt blint rusa in i något med huvudet före och sen vakna upp en dag och inte alls förstå varför vi var tillsammans.
Han tog upp det hela till diskussion i fredags igen, eller rättare sagt i fredags natt klockan 03:00 efter att vi bägge två hade varit ute och han dessutom hade varit vaken i 24 timmar eftersom han jobbade på morgonen. Kanske inte det smartaste upplägget, och jag kunde inte låta bli att åter igen säga som det var. Sen fortsatte diskussionen på morgonen och då bekräftades det vi hade pratat om på natten, att jag inte var sprudlande kär i honom helt enkelt, även om jag tyckte väldigt bra om honom och gillade att umgås med honom. Jag hade önskat att jag hade blivit kär och jag hade gått och väntat på det, att det skulle växa fram, men så blev det inte. Jag insåg att han förtjänade någon som var mer kär i honom än var jag var. Eftersom han haft familj förut ville han bilda en ny familj, det var det han var ute efter och det sa han också, och det kändes som att han ville ha en ny familj nu omgående. Jag insåg att jag då inte ville slösa bort hans tid på dejting om jag ändå inte var säker på att jag ville gå vidare med vår relation, det kändes oärligt och onödigt, så då var det väl lika bra att sluta ses.
Vi skildes åt med varma kramar och en massa hångel, vilket också kändes lite konstigt. Det är ju mycket enklare att skiljas från någon som man inte tycker om eller som man är osams med. Hur jag inte kunde bli kär i honom förstod jag inte riktigt heller, han var fab. Jag tänkte att han faktiskt hade rätt när han sa "Det är inte mig det är fel på, det är dig".
Det jobbigaste med relationer är helt klart att bryta upp med någon. Det är pest och kolera på samma gång. Extra jobbigt blir det om killen i fråga efter uppbrottet blir ett psykfall, utvecklar förföljelsemani, hotar med att ta livet av sig eller helt enkelt inte kan släppa taget och gör en massa galenskap. Då blir det olidligt. En kille som inte kan bryta upp på ett bra sätt är inget man vill råka ut för. Det är därför som jag många gånger har tänkt tanken att det vore bra inför en kärleksrelation att "provdumpa" killen i fråga redan under dejtingstadiet för att se hur han tar ett nederlag. Om han blir helt psycho ska man ju självklart inte börja träffa honom igen. Om han fixar det hela ganska bra och fortfarande är en gentleman även då han är ledsen, arg och sårad så är det mycket positivt, då ligger han helt klart på stort plus. Blir han inte berörd alls bevisar det bara att jag inte betydde så mycket för honom, och då är det ju bara bra om det tar slut.
När jag somnade i hans säng tidigt i lördags morse efter vår diskussion, och när jag gick ifrån hans lägenhet vid lördag lunch efter ytterligare en diskussion, tänkte jag instinktivt "han får en vecka", sen kan jag med säkerhet avgöra om jag saknar honom tillräckligt mycket eller inte alls. När jag då fått lite distans till det hela och hunnit tänka efter i lugn och ro kan jag avgöra om jag tycker det var världens sämsta idé och ett stort misstag att bryta upp eller inte. Men tyvärr måste jag säga att jag blev besviken på honom efter att vi skilts åt. Förut såg jag upp till honom och respekterade honom oerhört eftersom han var en gentleman av stora mått, en god, varm och mycket generös människa som alltid ville göra rätt för sig. Men jag blev helt klart besviken på honom för en grej. Jag blev även arg på mig själv, över mina förhoppningar och min förmåga att vilja tro gott om människor. Han sjönk i mina ögon, helt klart. Och det är jag ledsen för.
En av grundprinciperna i den uråldriga skadeståndsläran är att den skadevållande ska åtgärda skadan genom att sätta den skadelidande i samma position som om skadan aldrig hade inträffat. Han hade sagt att han skulle försöka fixa men han höll det inte. Mannen i fråga verkar anse att skadeståndslagen endast är tillämplig om den skadelidande är kär och/eller vill fortsätta dejta den skadevållande. Jag är tveksam till om min lärare professor Håkan Andersson hade ansett det godtagbart i en modern rättstradition e.kr.
Han tog upp det hela till diskussion i fredags igen, eller rättare sagt i fredags natt klockan 03:00 efter att vi bägge två hade varit ute och han dessutom hade varit vaken i 24 timmar eftersom han jobbade på morgonen. Kanske inte det smartaste upplägget, och jag kunde inte låta bli att åter igen säga som det var. Sen fortsatte diskussionen på morgonen och då bekräftades det vi hade pratat om på natten, att jag inte var sprudlande kär i honom helt enkelt, även om jag tyckte väldigt bra om honom och gillade att umgås med honom. Jag hade önskat att jag hade blivit kär och jag hade gått och väntat på det, att det skulle växa fram, men så blev det inte. Jag insåg att han förtjänade någon som var mer kär i honom än var jag var. Eftersom han haft familj förut ville han bilda en ny familj, det var det han var ute efter och det sa han också, och det kändes som att han ville ha en ny familj nu omgående. Jag insåg att jag då inte ville slösa bort hans tid på dejting om jag ändå inte var säker på att jag ville gå vidare med vår relation, det kändes oärligt och onödigt, så då var det väl lika bra att sluta ses.
Vi skildes åt med varma kramar och en massa hångel, vilket också kändes lite konstigt. Det är ju mycket enklare att skiljas från någon som man inte tycker om eller som man är osams med. Hur jag inte kunde bli kär i honom förstod jag inte riktigt heller, han var fab. Jag tänkte att han faktiskt hade rätt när han sa "Det är inte mig det är fel på, det är dig".
Det jobbigaste med relationer är helt klart att bryta upp med någon. Det är pest och kolera på samma gång. Extra jobbigt blir det om killen i fråga efter uppbrottet blir ett psykfall, utvecklar förföljelsemani, hotar med att ta livet av sig eller helt enkelt inte kan släppa taget och gör en massa galenskap. Då blir det olidligt. En kille som inte kan bryta upp på ett bra sätt är inget man vill råka ut för. Det är därför som jag många gånger har tänkt tanken att det vore bra inför en kärleksrelation att "provdumpa" killen i fråga redan under dejtingstadiet för att se hur han tar ett nederlag. Om han blir helt psycho ska man ju självklart inte börja träffa honom igen. Om han fixar det hela ganska bra och fortfarande är en gentleman även då han är ledsen, arg och sårad så är det mycket positivt, då ligger han helt klart på stort plus. Blir han inte berörd alls bevisar det bara att jag inte betydde så mycket för honom, och då är det ju bara bra om det tar slut.
När jag somnade i hans säng tidigt i lördags morse efter vår diskussion, och när jag gick ifrån hans lägenhet vid lördag lunch efter ytterligare en diskussion, tänkte jag instinktivt "han får en vecka", sen kan jag med säkerhet avgöra om jag saknar honom tillräckligt mycket eller inte alls. När jag då fått lite distans till det hela och hunnit tänka efter i lugn och ro kan jag avgöra om jag tycker det var världens sämsta idé och ett stort misstag att bryta upp eller inte. Men tyvärr måste jag säga att jag blev besviken på honom efter att vi skilts åt. Förut såg jag upp till honom och respekterade honom oerhört eftersom han var en gentleman av stora mått, en god, varm och mycket generös människa som alltid ville göra rätt för sig. Men jag blev helt klart besviken på honom för en grej. Jag blev även arg på mig själv, över mina förhoppningar och min förmåga att vilja tro gott om människor. Han sjönk i mina ögon, helt klart. Och det är jag ledsen för.
En av grundprinciperna i den uråldriga skadeståndsläran är att den skadevållande ska åtgärda skadan genom att sätta den skadelidande i samma position som om skadan aldrig hade inträffat. Han hade sagt att han skulle försöka fixa men han höll det inte. Mannen i fråga verkar anse att skadeståndslagen endast är tillämplig om den skadelidande är kär och/eller vill fortsätta dejta den skadevållande. Jag är tveksam till om min lärare professor Håkan Andersson hade ansett det godtagbart i en modern rättstradition e.kr.
11 kommentarer:
Fint skrivet Karro, det du skriver känns ärligt på något sätt och utan onödiga krusiduller. I alla fall blev jag berörd av det du skrev.
Det är när du skriver så här som du är som bäst. Givetvis kan man inte låta bli att undra vad han gjorde, men eftersom du väljer att inte berätta det så är det väl ingen idé att undra vidare heller.
Ellen: Tackar!
A: Tack, men det är "tyvärr" inte alltid man har nåt känslosamt att skriva om. De flesta dagar är vanlig vardag eller vanlig helg upp och ner.
Har du tänkt på att killen ifråga kanske var just ledsen, arg o sårad och kanske inte tänkte i strikta juridiska banor just då.... Det har ju bara gått några dagar, så ge honom lite tid så kommer han säkert till insikt också.... Sen är jag också lite intresserad, vad säger skadeståndslagen om emotionellt lidande, t ex vid 'provdumpningar'?
Provdumpning låter vanskligt. Varför inte göra ett häxprov?
Ta ett närliggande vattendrag t.ex. Nybroviken (~), tidigare känd för sina "ståplatser i ~" . Vattensäng funkar inte. Jag har testat.
Häng på 30 kilo sänken och kolla om han flyter. Om han sjunker - ingen häxa. Om han flyter - så kan det i alla fall bli ett intressant förhållande!
Det kommer att gå bra för dig.
Fint skrivet!
Recension:
Detta är verkligen ett botten-napp. Om det faktiskt bygger på något som hände i helgen och gäller en kille som du dejtat ett tag så är det månne intressant för dig (och killen), särskilt eftersom det då naturligtvis endast gäller rationaliseringar från din sida. Det måste du naturligtvis vara tillräckligt gammal för att inse.
Om det däremot är helt påhittat så är det helt enkelt inte intressant. En uppradning av en massa halvförvirrade och självcentrerade tankar om förhållanden. Som läsare blir man inte ens sugen på att veta vad det är som har hänt, eller vad killen skulle ha gjort. Det blir snarare så att man hoppas att det bygger på något som har hänt i verkligheten, men att det var du som blev dumpad, och att du skriver detta som någon slags terapi.
Förresten är du väl knappast tillräckligt mycket av en lady för att överhuvudtaget kunna ha någon uppfattning om hur man ska bete sig för att vara gentleman...? ;-)
Introvert och navelskådande modebloggeri om förhållanden? Skulle inte tro det.
Menmen det där med provdumpning är inget bra ju. Tro mig.
För OM han är killen med stort H, så kommer du ju aldrig vilja dumpa honom. Och då spelar det ingen roll om han är bra eller dåligt på att bli dumpad ;-)
Svarta Änkan..? Nä, tycker inte att du ska nöja dig med nån trist och grå inventarie. Du behöver en musik-man (en del av dem kan i.o.f. vara förklädda i kostym dagtid, men låt dig inte luras ;)
Vilken nöt den där Sten Sture.
Skicka en kommentar