Ibland känns det lite tomt i mitt liv och jag har kommit på vad det är jag saknar. Jag saknar ett brinnande fritidsintresse, något som jag utöver jobbet vill lägga ner 110% av min tid, energi och ork på. Något som jag är så pass engagerad och involverad i att det tar upp hela min tankekraft och lite till, som jag vill kämpa för och är beredd att offra både tid och pengar på.
När jag var yngre hade jag alltid ett sådant intresse. Först var det åtta år av hård tävlingsgymnastik som sen konkurrerades ut av kaninhoppningen som jag verkligen lade ner hela min själ i. Därefter satsade jag helhjärtat på dansen i flera år, både i showgrupp och på dansprogrammet. När jag sen började juristprogrammet i Uppsala var det recceveckan, d.v.s. nollningen av de nya studenterna, som under ett år med mig som Recceförman blev mitt stora, helhjärtade engagemang. Därefter kom bloggen och den stora satsningen på bloggen och allt som den förde med sig. Men nu då? Nu jobbar jag ju bara hela tiden. Jobbar, äter, sover, tränar och går på fest. Hur sjutton ska jag ha tid att finna ett nytt brinnande intresse som ska få all min kärlek, all min fritid och alla mina pengar? Och vad ska jag välja att fastna för av allt som finns att lägga tid och energi på?
Jag har funderat på något med hästar eller något med skönhet, men stall är lite för skitigt tycker jag, och skönhet kostar antingen för mycket pengar (kirurgiska och medicinska ingrepp) eller ger för lite resultat (krämer, kurer och andra behandlingar). Att satsa helhjärtat på löpning och se till att försöka vinna Ugsimaran i Älvdalen i juli 2010 är jag ganska peppad att faktiskt försöka mig på, men det är kört. Elitkillen som vann i fjol går inte att slå, om han inte bryter benet eller något inför maran? Men den chansen är ju inte speciellt stor. Och jag vet faktiskt inte om jag är beredd att kämpa som fan inför något för att sen bara komma tvåa. Ger jag mig in i något vill jag vara säker på att vinna eller på annat sätt vara bäst, annars är det inte värt mitt fulla engagemang, min själ och mitt hjärta.
Det här är Elitkillen som vann Ugsimaran 2009. Jag själv vågade inte ställa upp och valde att vara kranskulla även fast jag hade tränat sjukt mycket löpning i två månader innan tävlingen. Fegt va?
När jag var yngre hade jag alltid ett sådant intresse. Först var det åtta år av hård tävlingsgymnastik som sen konkurrerades ut av kaninhoppningen som jag verkligen lade ner hela min själ i. Därefter satsade jag helhjärtat på dansen i flera år, både i showgrupp och på dansprogrammet. När jag sen började juristprogrammet i Uppsala var det recceveckan, d.v.s. nollningen av de nya studenterna, som under ett år med mig som Recceförman blev mitt stora, helhjärtade engagemang. Därefter kom bloggen och den stora satsningen på bloggen och allt som den förde med sig. Men nu då? Nu jobbar jag ju bara hela tiden. Jobbar, äter, sover, tränar och går på fest. Hur sjutton ska jag ha tid att finna ett nytt brinnande intresse som ska få all min kärlek, all min fritid och alla mina pengar? Och vad ska jag välja att fastna för av allt som finns att lägga tid och energi på?
Jag har funderat på något med hästar eller något med skönhet, men stall är lite för skitigt tycker jag, och skönhet kostar antingen för mycket pengar (kirurgiska och medicinska ingrepp) eller ger för lite resultat (krämer, kurer och andra behandlingar). Att satsa helhjärtat på löpning och se till att försöka vinna Ugsimaran i Älvdalen i juli 2010 är jag ganska peppad att faktiskt försöka mig på, men det är kört. Elitkillen som vann i fjol går inte att slå, om han inte bryter benet eller något inför maran? Men den chansen är ju inte speciellt stor. Och jag vet faktiskt inte om jag är beredd att kämpa som fan inför något för att sen bara komma tvåa. Ger jag mig in i något vill jag vara säker på att vinna eller på annat sätt vara bäst, annars är det inte värt mitt fulla engagemang, min själ och mitt hjärta.
Det här är Elitkillen som vann Ugsimaran 2009. Jag själv vågade inte ställa upp och valde att vara kranskulla även fast jag hade tränat sjukt mycket löpning i två månader innan tävlingen. Fegt va?
6 kommentarer:
Hehe, du ser onekligen ganska avundssjuk ut.
Hmmm... Frisk vågat hälften vunnit ju ;-)
Rätt tänkt, livet får ännu större mening om man har ett intresse man brinner för. Och det kan faktiskt vara precis vad som helst..
Förresten, vad otroligt fin du är i folkdräkten.
Och du ser så äkta glad ut!
Känns mer som ditt rätta element än det hårda livet i innerstan.. :)
Jag vet en tjej som varje månad (men det behöver ju inte vara så ofta) väljer ett ämne som hon inte kan så mycket om, sen läser hon på så mycket hon kan om det ämnet. Kan det kanske vara något?
Martin: Visst är jag avundsjuk innerst inne, men den sanna glädjen slår ut avundsjukan. Jag var glad för att Elitkillen vann. Han var helt klart värd kransen. =)
Anonym: Jag gillar både fäboden i Älvdalen, landsbygden i Falun och innerstan i Stokholm. Allt har sin charm och sina fördelar!
Till Karolina: Hehe, jo, där har du väl rätt. Du får ta mina kommentarer med en nypa salt ibland ;-)
Skicka en kommentar