Ärligt talat alltså

Ibland är det svårt att säga sanningen när man gör slut med någon eller inte vill dejta längre. Jag är en sådan som egentligen vill vara ärlig i alla lägen, speciellt när jag måste avveckla någon ur mitt liv och vill ge en förklaring, men ibland klarar inte av det eftersom jag vet att människan i fråga antagligen skulle bli väldigt sårad eller ledsen om jag sa rakt ut som jag kände. Det är lätt hänt att jag i ett sådant läge drar till med en närliggande sanning som "Det här känns inte helt rätt", "Jag vet inte om jag är kär i dig", "Jag tror inte att vi passar ihop" eller "Detta skulle inte funka i längden". Men det är såklart inte alltid som sådana förskönande och svepande orsaker behöver nämnas som en vit lögn, ibland är det ju faktiskt så. Men för att vara riktigt ärlig och få lite förskoning för de gånger jag inte varit helt ärlig, så kommer här en lista över ärliga anledningar till varför jag slutat träffa en viss kille i fråga. Listan är inte författad i någon som helst kronologisk eller systematisk ordning, den är helt random.

1) Hans röst var mer kvinnlig och ljus än min egen röst, det kändes konstigt att vara basrösten i jämförelse med killen.

2) Han var en våghals och äventyrare utan ansvarskänsla som alltid tog för stora risker och jag kände att hans beteende inte gick ihop med barnuppfostran och att ta ansvar för ett barn, när han knappt kunde ta ansvar för sig själv.

3) Hans farföräldrar hade den sämsta hårkvaliteten som jag någonsin sett. Att blanda mina egna gener med den hårkvaliteten var jag inte speciellt sugen på.

4) Jag hade missuppfattat vem det var jag skulle gå på dejt med. När jag bokade in dejten trodde jag att det var hans kompis som hörde av sig, som också var med på den fest som vi hade träffats på. När jag fick syn på den betydligt mindre attraktiva polaren som stod och väntade på mig tänkte jag bara "åh nej".

5) Hans förflutna som pastor i en frikyrka var sjukt avtändande och jag misstänkte att han innerst inne måste vara läskigt färgad av sin frikyrkokarriär.

6) Han måste ha haft aspergers eller något annat slags neuropsykiatriskt funktionshinder, för normal var han då inte. Ibland var hen helt distanslös och fattade inte när det var dags att byta samtalsämne. Han pratade ofta för länge om helt ovidkommande saker och fick i sin hjärna aldrig ihop handlingen i en spelfilm eller ett tv-program.

7) Han var den mest blåsta och icke-allmänbildade människa jag någonsin har träffat. Dessutom hörde jag rykten om att han egentligen föredrog killar framför tjejer men vågade bara inte vara öppen med det.

8) Han var en riktigt trist människa, utan humor och utan personlighet. En medelmåtta. Vi hade absolut ingenting gemensamt förutom att vi båda två var människor. Att konversera med en TV-apparat var roligare än att prata med honom.

9) Han såg manlig och stark ut, men var mjäkig och något fjollig till sättet, eller kanske snarare något kvinnlig, vad gäller kroppsspråk och sättet han pratade på. Det irriterade mig oerhört och jag ville bara skrika "Men tuffa till dig lite då!".

10) Han var inte tillräckligt engagerad i mig och mitt liv. Han sa hela tiden att han ville träffas men jag tyckte inte att han gav mig tillräckligt mycket uppmärksamhet eller var tillräckligt intresserad av vad jag hade att berätta.

11) Han bodde för långt bort för att jag skulle våga tro på relationen på fullt allvar och hans frukostar äcklade mig något oerhört. Han drack äppeljuice och käkade färgämnesfyllda mazariner men var kontstigt nog ändå ganska fit och vältränad.

12) Han visade svartsjuketendenser redan efter andra dejten. Dejterna hade varit mycket oskyldiga och kontakten däremellan ganska restriktiv, men ändå verkade han tro att jag redan var hans tjej och att han ägde mig.

13) Jag fick psykopatvibbar redan tio minuter in i vår lunch. Och jag hade verkligen rätt, han fortsatte att försöka kontakta mig i över två år efter efter det.

14) Hans bostad var det vidrigaste och rörigaste jag någonsin sett. Det låg dammkorvar invid golvlisterna, köksbänken var nog inte avtorkad på flera veckor och gamla colaburkar och begagnad snus belamrade hela soffbordet. För att ta mig fram till toaletten fick jag vada fram bland smutstvätt, brädbitar, olika slags verktyg, en motorsåg och tusen söndertuggade hundleksaker.

15) På vår första och enda dejt var han mycket fåordig och verkade inte kunna äta och prata samtidigt under en måltid. Han svarade bara "ja", "nej" eller en kort mening på allt jag sa. Han tjajtade dock flera gånger om att "det vore mysigt att krypa ner i soffan och kolla på film, vi kan gå hem till mig", även fast jag tydligt hade förklarat flera gånger innan dejten att jag inte ville ses hemma hos någon av oss. Kvällen blev oerhört kort, inte ens en timme, sen drog jag hem.

16) När han skrattade såg han ut som en gris, hans kinder blev fläskiga och han fick gristryne. Det var oerhört fult. Dessutom kunde han inte förklara på ett vettigt och rakt sätt vad det var han jobbade med, och då ringer ju varningsklockorna. Han hade även enormt kraftiga ben, så kraftiga att jag inte förstod hur han kunde gå med dem, även fast han i övrigt var väldigt stilig, snygg och rolig.

17) Jag märkte redan på första dejten att han var en kille som var oerhört lättsårad. Jag fick tassa på tå runt hans mycket lättsårade ego och till slut vågade jag varken säga bu eller bä i rädsla för att han skulle börja grina eller tappa humöret.

18) Han hade en tendens att på olika sätt vilja dela mat med mig. Han åt från min tallrik och verkade inte bry sig om att jag slickat på besticken eller redan ätit på äppelskrotten. I tv-soffan ville han hångla med isbitar i munnen och låta isbitarna vandra från mun till mun. Det var så äckligt att jag fick kväljningar och var vid flera tillfällen nära att kräkas av hans vidriga mathantering.

19) Killen i fråga kunde aldrig sluta le. Han log och log och ibland trodde jag att hans kinder fastnat i kramp eller något liknande eftersom han aldrig kunde se normal ut. Och alltid var det ett överlägset, fånigt eller något sorgset eller vemodigt leende som han hade på läpparna, men log, det gjorde han.

20) Killen verkade ha en helt sjuk inställning till hur man gör när man festar. Det var allt eller inget. Det gick inte att ta "ett glas vin", han skulle drämma på med allt och lite till och piska upp feststämningen tills ingen förutom han själv orkade mer eller han spårade ur och insåg själv att det var bäst att gå hem.

Förstår ni var jag hittar alla dessa killar? Nej, det gör inte jag heller. Det trista är också att dessa killar ovan faktiskt var relativt snygga och attraktiva allihopa, annars hade jag inte dejtat dem. Och alla hade även andra kvaliteter som var mycket bra. I alla fall mer eller mindre. Ska jag fortsätta med tjugo dejter till eller tycker ni att det räcker såhär med ärligheten? Okej, jag kan inte hålla mig, här kommer två ärligheter till.

21) I nyktert tillstånd och i dagsljus var han i kroppsrörelserna så feminin att jag skulle ha tagit för givet att han var gay om jag inte visste att så inte var fallet. Att ha en kille som alla tar för givet att han är gay tills det uppdagas att han inte är det, det tackar jag faktiskt nej till. Jag känner gaykillar som är mer maskulina än vad han var.

22) Killen i fråga var både smart, välutbildad och väldigt rolig att umgås med, men hans två närmaste polare, som han umgicks oerhört mycket med, var totalt vidriga. Polarna var som två brölande neanderthalare, högljudda, respektlösa och fördomsfulla i sitt snack. Det var vidrigt att hänga med dem, och jag insåg att om jag skulle fortsätta träffa killen så skulle polarna komma med på köpet.