Så långt ifrån stjärnglans man kan komma

Idag försökte jag se sista avsnittet av Ullared men var så trött efter helgen och arbetsdagen att jag somnade i soffan efter fem minuter. Jag har hittills inte kommenterat serien Ullared här på bloggen, men måste nu meddela att jag är oerhört splittrad i mina åsikter och känslor kring Gekås i Ullared, framför allt vad gäller de människor som handlar där. Titta på detta klipp nedan, det är ett sådant inslag som berör mig väldigt känslomässigt, på olika sätt.



Min första tanke när jag ser ett klipp från Ullared som detta är "Men herre gud vilka tragiska white-trash människor, det är äckligt". Jag tänker spontant att jag aldrig, aldrig någonsin vill bli som dem. Jag blir påmind om att min värsta mardröm skulle vara att vakna upp en dag och märka att jag fetknubbig går omkring på en gigantisk stormarknad i billiga tricotkläder för att masskonsumera tvål och värmeljus till min förortsvilla, samt att jag dessutom rest med husvagn till shoppingcentret och bor på en camping. Det är ett liv som är så långt bort från det jag vill leva som man kan komma. Väldigt långt bort från stjänglas och champagne. Jag får sådan avsky och avsmak i munnen att jag med ett skrik och händerna för ögonen vill stänga av TV:n och förtränga att jag ens har sett att det finns människor som på riktigt har valt att leva ett sådant liv. Dessa människor äcklar mig. De har platta skor på sig och traskar runt osminkade och ostylade i håret som om de aldrig någonsin ens kommit på tanken att anstränga sig för att få känna sig vackra eller behaga omgivningen. De ser ut som om de aldrig någonsin satt foten på ett gym eller någon gång tänkt på att hålla nere kaloriintaget för en bättre hälsa och en snyggare figur. Jag ogillar dem så stark att jag först blir äcklad, men sen inte vet om jag ska skratta eller gråta. De är bara för tragiskt.

Men sen, en bit in i klippet så tänker jag om. Då ändrar jag mig och tänker att det faktiskt är synd om de här människorna. De kanske inte har världens bästa ekonomi och mamman i familjen kanske därmed gör vad hon kan för att ge sina barn ett värdigt liv och en bra uppväxt. Hon kanske kämpar allt vad hon kan för att hålla nere alla hushållskostnader och vill även ge sina barn en semester på annan ort. Hon slår då två flugor i en smäll när familjen checkar in på campingen samtidigt som hon kan utnyttja tiden på dagarna till att storhandla torrvaror på Ullared inför det kommande året. Jag blir både tårögd och känner sympati för dessa människor när jag tänker på att det kanske är så. De kanske inte har råd att äta annat än fettlagrande halvfabrikat för att de behöver resten av pengarna till kläder och hygienartiklar. Och i sådana fall är ju denna mamma väldigt smart och handlingskraftig, till skillnad från andra föräldrar med dålig ekonomi som inte ens försöker hålla nere kostnaderna eller orkar kämpa för att ge sin familj ett rikare liv med pengar över till annat. Jag blir så rörd och glad om det faktiskt är så. I sådana fall vill jag bara hylla denna morsa och skicka en flaska dyr champagne till henne som tack för att hon i alla fall försöker, att hon är beredd att både campa och trängas med Svennebanan och hans tjocka släkt inne på Gekås för att göra det bästa av sin familjs hushållsekonomi. Det är ofattbart och overderligt om det faktiskt är så och det är så hon tänker. Och hon ler samtidigt med glädje framför kameran. All heder åt henne.