Total tomhet i friheten

Klockan 18.20 levererade jag de allra sista jobbmailen, och det innebär alltså att jag nu har semester! Helt ofattbart. Men tyvärr infinner sig också den stora tomheten i såna här lägen, växlingen mellan mycket att göra till inget att göra. Det är precis samma känsla som dagen efter tentafesterna på universitetet, man tänker, "Jaha, och vad sjutton ska jag göra nu då?" och känner sig helt tom i friheten. Jag har nu bara haft semester i ca 30 minuter men är redan rastlös och börjar tänka på vad jag borde göra. Det är nu jag måste göra allt det där jag gnäller över annars att att jag aldrig hinner. Till exempel läsa DN riktigt noga, tvätta fönstren, leta rätt på ett bra silvershampo, tvätta kläder, byta glödlampor, göra rent ugnen, baka kakor, höra av mig till de där vännerna som måste tro att jag glömt bort dem etc. Jag rafsade ner en to-do-list för morgondagen och det blev åtta punkter som borde fixas omedelbart.


Dagens Nyheters söndagsbilaga från 1938. Jag hinner aldrig läsa DN eller SvD annars, jag läser bara rubriker och intressanta ingresser, men nu så! Det allra första jag är tvingad att göra är dock att fixa mat, jag är hungrig och har inget alls hemma att äta.

Jag vill förklara även fast det är förbjudet

Jag tycker att en av de mest tacky och oproffsiga b-grejerna man kan göra som bloggare är att gnälla i bloggen över att man aldrig hinner blogga eller be om ursäkt för dålig uppdatering, men nu måste jag faktiskt beklaga mig lite. Jag har en massa bloggtexter och ideér i tankarna som jag inte hinner bearbeta klart i huvudet för att sen kunna skriva ner. Jag har även hur många bilder som helst från mina senaste powerwalks och andra situationer men problemet är bara att jag aldrig hinner ladda upp dem, och det stör mig.

Men jag måste nu förklara att jag verkligen har jobbat skitmycket de senaste två månaderna och även suttit på helgerna och jobbat. Och när jag kommer hem från jobbet är jag vrålhungrig, då måste jag laga mat direkt och sen efter att jag har diskat och plockat i ordning i köket så är klockan ca 19.30 eller 20.00. Då väljer jag mellan att surfa och blogga i en timme eller motionera en timme, och jag har verkligen försökt att prioritera motion den senaste tiden för jag behöver det. Sen är klockan 21.00 och då måste jag tvätta håret, välja ut kläder och på andra sätt förbereda morgondagen. Bloggen har alltså helt kommit i kläm men jag har också sagt till mig själv att jag endast ska blogga när jag känner för det och har tid. Och tyvärr kommer det nog inte bli bättre nu när jag ska vara ledig en månad, för jag har verkligen lovat mig själv att inte bara sitta och hänga framför datorn precis hela semestern, så som jag gjorde förr i tiden när jag levde på bloggen.


Ett av de läckraste skyltfönstren just nu är Buttericks fönster på Drottninggatan som är inspirerat av Moulin Rouge. Jag går förbi det ganska ofta.

Jag tänker aldrig mer visa mig naken

Jag har jobbat hela helgen med webbprojektet och jag hoppas verkligen att detta var sista helgen på väldigt, väldigt länge som jag behövde arbeta. Hela juli ska jag vara helt ledig och den första augusti börjar jag heltid på advokatbyrån, hittills har jag ju endast arbetat halvtid.

Jag har inte bara jobbat den här helgen, jag har även visat brösten och en naken rumpa för KFUK-KFUM som hade lysrörskonferens i lokalen rakt över gatan. Nu skäms jag så jag håller på att dö och vet inte var jag ska ta vägen. Den här incidenten var verkligen ett misstag, ni måste tro mig. Jag är annars helt paranoid över att alltid dra ner persiennerna etc när jag ska gå avklädd i lägenheten men den här gången var läget lite annorluda. Jag höll nämligen på att färga håret och stod med bara en handduk om mig i badrummet. Jag hade handskar på mig som var helt inkletade med hårfärg samtidigt som jag systematiskt försökte applicera färg i hårbotten genom att dra benor med hjälp av två kammar. Handduken gled av och jag kunde varken försöka ta upp handduken med handskarna (handduken skulle bli förstörd) eller ta av mig handskarna (de skulle klibba ihop sig och bli omöjliga att få på igen). Sen när jag skulle in i duschen och duscha bort hårfärgen kom jag på att jag glömt både påsen med efterbahandling och en sax att öppna påsen med i köket. Det var bråttom också, färgen måste ju sköljas av i tid. Så jag skyndade ut i köket och började rota efter en sax och hade ingen som helst tanke på att vare sig persiennerna var uppdragna eller att KFUK-KFUM hade konferens just då. Sen när jag rotat ett tag lyfter jag blicken mot fönstret och ser till min förskräckelse ett antal huvuden med stora ögon som ler från fönstren mitt emot. Gatan utanför är väldigt smal också så det kändes som att huvudena var väldigt nära.

Nu är jag halvt gråtfärdig och har sådan ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men gjort är gjort, och tyvärr kommer jag nu i fortsättningen vara ännu mer paranoid med de där förbannade persiennerna.

Den som söker den finner

Äntligen har jag hittat den där "kokosnötssången" som jag tjatat om de senaste månaderna, men ingen har fattat vad jag menar. Låten spelas ibland på Star FM och jag har varken vetat vem det är som sjunger eller vad låten heter. Men nu vet jag! Jag fick googla på små stycken ur verserna för att få fram texten. Låten heter "Poppa Joe" och sjungs av 70-talsgruppen The Sweet. Den här låten kommer jag spela hela sommaren, var så säkra. Videon är ju helt underbar också!

Sommaravslutning

Igår kväll hade vi personalfest på jobbet. Det var jag och mina tre manliga advokater som åt fantastiskt gott och festade till på Grill. En person saknades tyvärr. Jag åt röding till förrätt och värsta glasstruten till dessert. Som fördrink drack vi först bubbel på kontoret och sen champagnedrink med tequila på Grill. Efter middagen blev det Dry Martini för min del. Grill är verkligen fantastiskt både när det gäller mat och dryck, jag kan varmt rekommenderadet stället! Tyvärr är priserna inte direkt de lägsta i stan, jag skulle aldrig komma på tanken att gå dit på egen hand, det ligger helt klart utanför min matbudget.



Det ni ser i champagneglaset är ett dessertvin. Som ni kanske vet ska ett dessertvin vara sötare än själva desserten, och min glass med alla tillbehör passade utmärkt till dessertvinet.

Helt ofattbart att Michael Jackson har dött

Det var med en tragisk och maktlös känsla av både bitterhet och skadeglädje som jag läste att Michael Jackson har dött. Var skadeglädjen kom ifrån kan jag inte svara på, för jag har inget svar på det. Jag gillar ju Michael Jackson. Jag älskar verkligen "Bad" och "Thriller". Jag får lyckokänslor av att bara höra de första sekundrarna av introt på dessa låtar. Detsamma gäller världshits som "Scream", "They don't care about us", "Billie Jean" och "Man in the mirror". Men jag måste ändå säga att han knappast sett levande ut de senaste 20 åren. Att dö hoppas jag bara var en befrielse för vår allas king of pop. Och jag kan lova er att jag alltid, både av heder och av popglädje, kommer ställa mig upp och dansa och sjunga med till de av hans låtar som skänkt så mycket lycka och glädje till så många människor över hela världen. Det är bara att inse att killen är odödlig. Rest in peace.

Tio år sedan studenten

Det är helt galet att det i sommar är tio (10!) år sedan jag och mina klasskompisar i ESDT tog studenten från Haraldsbogymnasiet i Falun. Vi sa till varandra att vi skulle ses tio år efter studenten på en reunion och därför håller vi nu på att styra upp en klassfest i juli. Det verkar som att de flesta kan komma, grymt roligt!


När jag var hem över midsommar hittade jag av en händelse mina gamla studentskor, alltså de skor jag hade på studentdagen till min vita klänning. Skorna låg längst in i en garderob och jag såg dem när jag letade efter ett par gympadojor. Det var sån platå som var modern just då, helt galet.

En promenad i min by

Det är minst sagt andra saker jag ser längs vägen när jag promenerar hemma i Falun mot när jag promenerar i Stockholms innerstad. Igår släpade jag mig ut på en promenad i solen trots att jag inte var riktigt frisk. Sen satte jag mig på tåget mot Stockholm och är inte helt frisk nu heller men jag jobbar hemifrån idag med webbprojektet. I morgon ska jag tillbaka till advokatbyrån.


Promenaden utgick från trädgården. De där stolarna är riktigt sköna att sitta i men de är väldigt tunga att flytta. Enfärgade dynor i t.ex. rött, orange eller gult tycker jag bättre om än blommigt, som bara är så uttjatat.


I en skogsdunge låg vår katt "Brunkatten"och vilade sig. Han heter egentligen Scott och hans bror heter George. De är döpta efter två av brandmännen i Nile City 105,6.


Så här ser vägen ut som jag vandrar innan jag kommit fram till byn igen.


The ant mansion. Här bor bor myrstackarna i en gigantisk lyxvilla eller om det är ett hotell, jag vet inte. Det är nog den största myrstacken just nu i vår by. Det framgår inte riktigt på bilden hur förbannat stor den är.


Pappas bastu stod kvar. Den hade varken blåst bort, blivit vandaliserad av kossor på rymmen eller eller brunnit ner. Det är bra.


Jag såg att toppen av vår brygga ligger halvt under vatten och hela bryggan är sned. Kul. Men det gör inget, det går ju att bada ändå.


Gammelgäddan på väggen. Jag har för mig att det var min lillasyster som fick upp den gigantiska gammelgäddan. Hans huvud har vi spikat upp på väggen till redskapsboden.


Jag beundrade grannens stora, fina och välvårdade rosenbuske som är full av vita rosor. Hoppas ingen ko käkar upp den.


Det finns samlingar av brevlådor i byn på tre olika ställen och vår brevlåda finns i mitten av byn.


Familjen Lassbos brevlåda är inte så glamourös men det är inte de andra brevlådorna heller. Det ska vara så på landet. Det är ingen idé att ha en snygg brevlåda för rätt som det är så står det en kossa och tuggar på locket, typ.


Tillbaka igen, promenaden är klar. Här är min famljevilla där jag är uppvuxen och pappas bil.


Det här tåget åkte jag hem till Stockholm i. Landet och fäboden i all ära, jag älskar det, men det var även ganska skönt att komma tillbaka till civilisationen, till lattecaféer, sushibarer och en livfull men ändå stilla Stockholmskväll bland uteserveringar och klubbar.

Femton knivar i halsen

Jag är fortfarande inlagd på Hospital Mamma Lassbo i Falun. Jag har helt sanslöst ont i halsen och börjar misstänka att det är halsfluss. Så fort jag öppnar munnen så det kommer in luft i halsen känns det som 15 knivhugg i svalget. Det här är nog det värsta jag har varit med om när det gäller halsont. Matthet i skallen, obefintlig röst och rinnande ögon har jag också fortfarande. Hur det känns att försöka svälja mat tänker jag inte ens försöka mig på att beskriva. Det gör ont bara jag tänker på det.


Det är betydligt bättre sjukhusmat på detta hospital än på andra lasarett. Igår serverades krusbärs- och hallonpaj till dessert. Tyvärr kunde jag inte känna smaken så bra och kände mycket stark olust inför varje gång jag skulle försöka svälja.

En febrig midsommar

Jag började känna mig lite småfebrig redan på torsdagskvällen, då när jag äntligen anlänt till vår fäbod i Älvdalen och slagit mig ner med ett glas vin framför elden i storstugan. Därefter trodde jag vid tre olika tillfällen att jag var frisk, liksom att jag lika många gånger insåg att jag faktiskt inte var det. Jag försökte sitta med vid midsommarbordet men kände mig mest som en encellig varelse som bara satt och nickade, log och stirrade rakt framför mig, men efter att vi sjungit igenom sånghäftet med 24 snapsvisor så trodde jag på allvar att jag var frisk. Midsommarkvällen blev riktigt skoj, men sen på morgonen var jag grymt sjuk och hade helt tappat rösten. Nu har jag ruskigt ont i halsen, jag misstänker nästan halsfluss, är helt matt och kan fortfarande varken prata eller äta ordentligt. Jag är inlagd på Hospital Mamma Lassbo i Falun men hoppas kunna återvända till Stockholm senast i morgon.

Jag önskar er alla en glad midsommar

På torsdag morgon klockan 06.14 börjar jag färden mot Falun i tåg för att sen på eftermiddagen få skjuts av syster från Falun till vår fäbod i Älvdalen. Allt är packat och klart och sånghäftena kommer jag göra klart på tåget. Det är i slogboden nedan som jag kommer hänga på kvällarna. Midsommarlunch med efterföljande bankett äter vi på långbord ute på ängen utanför huvudbyggnaden, om vädret tillåter.



Den här stenbjörnen står inte på vår gård men jag älskade att rida på den när jag var barn. Eller nej förresten, nu ljög jag. Jag satt på den senast förra sommaren.

Saker som fått mig att gråta

Min hjärtklappning som jag berättade om förut är nu inte lika intensiv längre men jag har fortfarande svårt att somna och sover oroligt på nätterna. Jag ligger vaken till två eller tre på natten, ibland till fyra på morgonen. Sen när jag väl har somnat vaknar jag flera gånger och tittar ut genom dörröppningen till sovrummet för att se om jag kan se någon människa i lägenheten, om det är någon som har brutit sig in och tassar omkring. Eller så sätter jag mig upp för att lukta i sovrummet samtidigt som jag kisar med ögonen för att se om jag kan upptäcka brandrök. På grund av den oroliga sömnen och den dimmiga tröttheten som infinner sig dagen därpå har jag blivit mer än lovligt överkänslig. Den senaste tiden har jag börjat gråta krokodiltårar över följande.

• När jag kom att tänka på att popgruppen ABBA inte längre finns som grupp.
  
  
• När jag läste en chat med hovreporter Jenny Alexandersson och hon nämnde att den dag som kronprinsessan Victoria blir drottning så innebär det att Kungen inte längre är i livet.
  
  
• När jag hörde att fotbollspelaren Henke Larssons bror hade avlidit och att han hade spelat en hel landskamp utan att veta om det.
  
  
• När jag läste en artikel i Aftonbaldet om en flicka som skulle gå till tandläkaren och tandläkaren upptäkte att hon hade väldigt hög puls och sen räddades fickan från att dö i hjärtfel.
  
  
• När Susan Mayers och Mike Delfino i Desperate Housewives äntligen kysste varandra, vilket de egentligen borde ha gjort för länge sedan.
  
  
• När jag kom på att jag inte har en aning om i detalj vad de gamla grekerna brukade offra till sina gudar som t.ex. Afrodite.
  
  
• När jag såg Joakim Thåström på TV och jag tänkte på att han var så populär förut men att han nu bara blir äldre och äldre och faktiskt tillhör en förfluten tid.
  
  
• När jag provade några av mina klänningar och upplevde det som att alla mina klänningar var för korta för att jag skulle se anständig ut.

Det blir nog väldigt bra för mig med semester snart, jag ska vara ledig hela juli. Att gå från den psykiskt stressiga situationen att vara arbetslös till att arbeta 150% och dessutom ha sköldskörtelfel med härtklappning etc, det hör ni själva hur det låter. Det är helt klart sådant som helt klart kräver ledighet och vila, det funkar inte hur länge som helst.

Gissa var jag varit idag

Första enda gången i folkdräkt

Jag räknar nu ner dagarna tills jag är uppe i Älvdalens fäbod för att fira midsommar. Det är nämligen en av årets höjdpunkter, helt klart. På bilderna nedan ser ni den första och enda gången i världshistorien som jag har haft folkdräkt på mig. Det var sommaren 2007 som jag provade farmors gamla Älvdalsdräkt och det behövdes såklart förevigas.



Med väst och väska, samt utan väst med sjal och mössa. Jag vet att jag har knutit lite galet. Det bör även tilläggas att jag är i princip helt osminkad på bilderna, det är därför jag ser så färglös och blek ut. Foto: Thomas Pettersson.

De otäcka kanindrömmarna

Det är märkligt och trist att jag huvudsakligen bara drömmer otäcka drömmer på natten nu för tiden. Varför kan jag inte få drömma härliga och lyckliga drömmar? Det handlar oftast om att jag är i gräl med någon, att någon bråkar med mig, att någon är våldsam, att jag stressar eller är försenad, att jag har panik över något, att jag tvingas gömma eller underhålla saker för folk eller att jag har ljugit för någon och inte kan ta mig ur det.

Den otäckaste drömmen av alla, som det faktiskt händer ganska ofta att jag drömmer, handlar om mina kaniner som jag hade förut. Jag brukar vakna helt kallsvettig, med enorma skuldkänslor och stor skräck när jag drömt att jag glömt bort att ge dem mat. I drömmen får jag total panik när jag kommer på att kaninerna inte har fått något att äta på väldigt länge, och sträckan från familjevillan ut till kaninhuset försöker jag springa men det går trögt som i motvind eller så är det halt och jag tvingas gå sakta och försiktigt. Sen när jag kliver in i kaninhuset så vet jag aldrig vad det är jag får se, och det är otäckt. Antingen ligger kaninerna halvt avsvimmade av hunger i smutsiga och nerskitade burar, eller så blir de helt tokiga och far runt och klättrar på gallret när jag kommer in för de vill ha mat så fort som möjligt. Deras vattenskålar är antingen helt tomma eller fyllda med hö eller avföring så de inte kan dricka, och allt i matskålarna är uppätet för länge sen och matskålarna ligger slängda upp och ner för kaninerna har farit runt med dem.

I verkligheten har den hänt kanske 4-5 gånger på ca tolv år att jag glömt bort att ge kaninerna mat. De brukade få mat klockan 17.00 på kvällarna och det var faktikst alltid lika otäckt att komma på att jag inte har gått ut till dem, för vem ger kaninerna mat om inte jag gör det? Visserligen kunde ju någon annan i familjen göra det om jag är borta och ringer hem och ber någon annan gå ut, men hur sjutton ska de andra kunna veta att kaninerna inte har fått mat om jag inte kommer på det och talar om det? I drömmen är jag ibland hemma hos någon annan eller bortrest när jag kommer på att kaninerna inte har fått mat, och då består paniken istället av att försöka hitta en telefon eller laga en telefon för att kunna ringa hem och berätta det. Det händer i verkligheten även idag att jag ibland när jag tittar på klockan och ser att den är t.ex. tjugo i fem tänker instinktivt att jag måste ge kaninerna mat om tjugo minuter. Men jag har ju inga kaniner att ge mat till nu för tiden, nu är jag endast ansvarig kaninägare om natten när jag sover.


Min senaste, sista och älskade kanin Konrad som nu är död. Alla mina gamla kaniner (18 st) är döda idag men när jag sover så besöker de mig i drömmen. Oftast är det Angelique eller Cox som är med i drömmarna men även Beauty eller Cornetto brukar dyka upp i de mest udda situationer.

Muffins och midsommarplanering

Så här mysigt hade vi det, jag och Älvdalstjejen, när vi i torsdags åt muffins och drack kaffe på min balkong. Det var Älvdalstjejen som hade med sig så fantastiskt goda muffins, stora rejäla saker som inte alls var torra utan riktigt saftiga. Jag orkade bara en halv. Idag står midsommarplanering på mitt schema. Jag har på nyss varit på systemet och handlat Hallands fläder, mousserande vin och rödvin. Nu ska jag ut på stan och hitta två midsommarklänningar och därefter ska jag fixa klart sånghäftena, slå in tolv champagneglas i tidningspapper och fixa klar en CD-skiva som hör till sånghäftet. Ikväll ska jag och Datortjejen på cocktailparty så jag måste hinna duscha och fixa mig också.

Det var hypotyreos

Idag har jag varit hos läkaren och fått veta mer om mina provsvar vad gäller något så glamouröst som sköldkörteltestet. Till min glädje hade jag värdet 5,6 vilket betyder att jag har hypotyreos och inte hypertyreos, och jag har nu fått medicin som ska öka hela min ämnesomsättning. Jag har dock fått den allra lägsta dosen av levaxin som är 25 mikrogram eftersom mina värden inte är så jättedåliga. Om tre månader ska jag göra ett nytt blodprov för att se om doseringen ska ökas eller minskas, och så där kommer det hålla på. Det kan även hända att jag vid nästa mätning inte behöver något hormon alls. Förhoppningsvis kommer jag när medicineringen börjar verka både bli piggare, mindre deppig, få mer energi, frysa mindre och tappa vikt. Det låter ju fabulous!

No coke no heroin no hasch hasch

Jag måste berätta för er, att det var näst intill euforisk stämning, på gränsen till väckelsemöte, när Dr Alban (!) ikväll uppträdde på invigningen av nya Undici. Tomas Brolins krog har nämligen återuppstått fast i andra loaker, där gamla Nox låg förut. Det var Petré Event som arrangerade invigningen och alla var där, allt ifrån Lena Philipsson och Lars Wallin till hela det senaste hela Robinsongänget och Tomas Brolin såklart. Dr Alban körde först fyra låtar, bl.a. "It's my life" och "Sing Hallelujah". När showen sen var över skrek alla "En gång till!", och eftersom jag stod längst fram på parkett kan man säga, så spände Dr Alban ögonen i mig och frågade "Vad vill ni höra igen?". Och jag min dumma gås jag skrek "Hello Africa!" men jag menade såklart "No coke". Fan. Jag ville ju höra No Coke. Vi kör den här i bloggen istället. I övrigt kan jag säga om kvällen, att den var stabil.

Hypertyreos v.s. Hypotyreos

Idag har jag fått besked om att mina värden på sköldskötern inte är som de ska. Men det var tydligen inte så mycket som var fel, endast lite, fast i alla fall tillräckligt för att läkaren tycker det är nödvändigt att sätta in medicin. Jag vet dock inte ännu om det är för mycket eller för lite sköldkörtelhormon som jag har, och jag försöker nu lista ut det genom att titta på symptomen för de olika sköldskörtelproblemen, och jag har faktiskt symptom ur båda grupperna.

• Alt. 1 Hypertyreos gör att kroppen går på högvarv
  Hypertyreos, för mycket sköldkörtelhormon, kan ge besvär som
  
  -oro, rastlöshet och nervositet (stämmer!)
  -darrningar och skakningar
  -hjärtklappning (endast de senaste veckorna)
  -sömnsvårigheter (endast de senaste veckorna)
  -svettningar och värmekänsla
  -trötthet (alltid!)
  -ökad aptit (jag är nästan alltid hungrig!)
  -diarré
  -viktnedgång
  -utstående ögon.
  
  Summa: Fem (5) symptom som stämmer in på mig.
  
  
• Alt 2 Hypotyreos gör att kroppen går på lågvarv
  Hypotyreos, för lite sköldkörtelhormon, kan ge besvär som
  
  -trötthet (alltid!)
  -viktuppgång (abosult!)
  -svullnad i ansiktet och kring ögonen (jag har tjocka, svullna kinder)
  -heshet (stämmer!)
  -frusenhet (jag fryser alltid!)
  -tröghetskänsla (ja, så fort jag blir hungrig och det är jag i princip hela tiden)
  -förstoppning
  -håravfall
  -torrt hår
  -grov, fårad hy.
  
  Summa: Sex (6) symptom som stämmer in på mig.

Jag hoppas nu verkligen att det är alternativ två som jag har, d.v.s för lite sköldskörtelhormon och för låg ämnesomsättning så att de tänker höja den. Om det skulle visa sig att jag har för mycket sköldkörtelhormon och de tänker sänka min ämnesomsättning, det går jag bara inte med på! Aldrig i livet! No way! Inte en chans! Då går jag mycket hellre utan medicin. Jag mår väldigt dåligt redan idag över att jag alltid känner mig för tjock, och att gå upp ännu mer i vikt genom medicin, det är inte ens ett alternativ för min del. Jag kommer vägra, det är inte värt det. Då lever jag mycket, mycket hellre med alla symptom precis som idag. De kan inte tvinga mig till vård, jag har rätt att neka.

Konsten att svarva en örn

Jag läste idag att en av sveriges mest såla singlar genom tiderna är Micke "Svullo" Dubois hit "För fet för ett fuck" från 1989. Och jag frågar mig då, hur sjutton kunde den gå så bra? Efter att jag fräschat upp minnet om hur låten egentligen går och dessutom gjort en analys av mästerverket så kan jag konstatera att den kanske faktiskt är ganska häftig ändå. En kulförklarad basgång, en refräng som knappast går att missa, häftiga gitarrer och rimmande textrader som innehåller allt ifrån att "sätta fröken i svarven och svarva en örn", "läggas i kuvös men hamna bredvid" och "passa mina blommor mellan tolv och ett". Så det är väl bara att gratulera, eller? Ni får avgöra själva.

Bullock som bitchig förläggare

Ikväll har jag, Skatterättsjuristen och Kulturvetaren varit på en förhandsvisning av filmen "The proposal" med Sandra Bullock i huvudrollen. Att detta var ännu en humoristisk Hollywoodkomedi med lyckligt slut behöver nog inte nämnas. Bullock spelar i denna film en hård och kall VD på ett bokförlag. De anställda har både skräck och respekt för henne och hon drar sig inte för att köra med folk, både med dem och över dem. Speciellt hennes manliga assistent slavar som tusan eftersom han drömmer om att bli befordrad till förläggare.

Men så en dag upptäcker migrationsverket att Bullock har brutit mot vissa regler som måste följas för att få uppehållstillstånd och hon måste därför utvisas och spendera ett år i Kananda för att kunna söka uppehållstilsstånd på nytt. Styrelsen planerar att ersätta henne med en man som hon nyss har gett sparken när hon får idén att gifta sig med sin assistent för att få stanna. Hon tvingas då följa med assistenten till hans familjegård i Alaska för att lära känna honom betydligt bättre och övertyga migrationsverket om att de är kära i varandra på riktigt. Den här filmen innehåller ganska många skratt och man rycks verkligen med i handlingen, men jag hade nog inte på eget initiativ gått och sett denna film eftersom jag inte är speciellt förtjust i Sandra Bullock. Lyckliga Hollywoodslut har jag också lite svårt för eftersom jag blir bitter av tanken på att sådant väldigt sällan händer i verkligheten.


Filmen "The Proposal" har svensk biopremiär den 24 juni. I filmen spelar svenska Malin Åkerman rollen som assistentens ex-flickvän, och hon gör rollen väldigt proffsigt måste jag erkänna.

Titta så här snabbt gick det

Kerstin: Nu får du ta och slappna av, så ska jag bara sätta på en liten grej här över armen, ett litet band så jag ser lite bättre.
Jag: Mmm.
Kerstin: Sådär ja, nu får du slappna av ordentligt och tänka på något helt annat, t.ex. vad du ska äta till middag ikväll. Sådär ja, slappna av. Andas lugnt.
Jag: Mmm.
Kerstin: Och det här kommer gå så fort vet du, så du hinner knappt ens tänka ut förrätten innan det är klart. Sådär, nu styker jag här lite över armen med fingrarna.
Jag: Mmm.
Kerstin: Så, nu tar jag och provar och sticker in lite här på prov så ska vi se hur det går och så säger du till om det gör ont. Sådär ja.
Jag: Mmm.
Kerstin: Så Karolina, vad ska du äta till middag ikväll då? Har du funderat ut något ännu? Berätta för mig.
Jag: Nej jag behöver inte tänka ut något för jag är vegetarian och äter samma sak varenda kväll.
Kerstin: Oj då, vad är det för något du äter då?
Jag: Det blir väl någon form av quorn och så ruccola och tomat och wokade champinjoner.
Kerstin: Varenda kväll? (Nu hör jag en viss misstänksamhet på Kerstins röst)
Jag: Just det, jag orkar inte tänka ut något annat.
Kerstin: Och hur länge har du ätit så då?
Jag: I ett år kanske, nej förresten, sen oktober.
Kerstin: Blir du aldrig trött på den maten? (Nu hör jag en viss oro i Kerstins röst)
Jag: Jo ibland och då steker jag pannkaka istället.
Kerstin: Men äter du ägg då?
Jag: Jo det gör jag. Det äter jag till frukost varenda dag.
Kerstin: Vad äter du mer till frukost då? (Nu hör jag åter igen en viss misstänksamhet i Kerstins röst)
Jag: Jag äter en morot också.
Kerstin: Varenda dag likadant? (Nu har hon den oroliga stämman igen)
Jag: Mmm.
Kerstin: Men fisk då?
Jag: Det kan jag äta men det är så jobbigt att laga så jag gör det aldrig.
Kerstin: Sådär ja, nu var det klart! Vad duktig du var. Ligg här och vila tills du känner att du kan sätta dig upp.

Sen försvann Kerstin ut med allt blod och jag låg kvar på britsen och drack koncentrerad saft som jag hade med mig på flaska till vårdcentralen. Sen kom Kerstin tillbaka igen och berättade att blodsockret var helt okej och att blodvärdet med alla röda blodkroppar också var helt okej och att de nu skulle skicka iväg blodet till något annat ställe där de skulle ta prover på det.

Läkaren sa förut att högst upp på listan över misstänkt eventuellt fel står sköldkörteln, men om så skulle vara fallet så är det faktiskt ingenting jag varken bryr mig om eller är oroad för. I så fall är jag är betydligt mer rädd för att det ska visa sig att jag har HIV eller AIDS. Vad sjutton har man för symptom då egentligen? Och vem har smittat mig? Det finns i och för sig inte så många att välja på men jag har redan en lista över misstänka gärningsmän i mitt huvud. Jag hoppas bara att man inte får HIV av att äta för ensidigt, för i så fall är det garanterat kört för min del.

Bildbevis på området där Kerstin stack mig. Det var minst sagt svårt att fota med vänster hand och både få med plåstret, mig själv och lyckas hålla kameran still.

Sjukhusskräcken har spökat hela helgen

Idag har jag varit svimfärdig och gråtfärdig hela dagen eftersom jag har sådan enorm skräck inför i morgon. Då ska jag nämligen ta blodprov hos doktorn. Jag har sådan läkar- och sjukhusskräck att jag inte ens kan titta på serier som Scrubs och Grey's Anatomy, jag klarar inte av sjukhusmiljön och blir yr och kallsvettig när de visar bilder från operationssalar eller undersökningar. Och i morgon ska alltså jag själv utsättas för provtagning!

Anledningen till blodprovet är att jag har haft konstig hjärtklappning i nästan tre veckor och inte kunnat sova ordentligt på grund av det. Jag var såklart väldigt orolig över att det skulle vara något galet med mitt hjärta och vågade varken berätta för någon om mina symptom eller kontakta en läkare. Men i torsdags kväll var jag så väldigt rädd för då slog det inte bara i hjärtat utan även på halsen så jag ringde akuten och sen fick jag en tid på vårdcentralen dagen efter. I fredags kollade en läkare mitt hjärta, men det var inget som helst fel på det. Men han tyckte ändå det var kontigt att jag hade haft hjärtklappning så länge trots att jag hade väldigt bra värden på puls, blodtryck etc, och det var därför som han då ville att jag skulle ta ett blodprov. Men jag har betsämt mig för att jag faktiskt ska klara av att göra ett blodprov i morgon, även fast jag helst såklart vill slippa. Jag vet att om jag inte ens försöker och backar ur i sista stund, så kommer jag efteråt bara känna mig misslyckad, feg och oroad för att det faktiskt är något fel på mina värden. Och den känslan borde väl ändå vara värre än att ta stå ut med att ta ett blodprov!


Visst är det löjligt att jag inte ens kan titta på humoristiska serier som Scrubs, men handlar det om sjukhus så spelar det ingen roll hur många skämt och intriger som är i fokus, det är ändå ett otäckt sjukhus som allt utspelas på.

Helge Fossmos frågelåda

Av en hädelse råkade jag klicka in mig på den morddömda pastorn Helge Fossmos hemsida. Där har pastorn en frågelåda som vem som helst kan kan skicka in frågor till.

Fråga till Helge Fossmo: Hej! Vi har hittat en snigel! Och vi vet inte vad det är för sort, eller vad den äter! Den är lite orange brun på skalet! Vad är det för sort? Och vad äter den? Och vi hittade den i en vatten pöl! Med vänlig hälsning: Lisa och Viktoria

Helge Fossmo svarar: En snigel med skal brukar man kalla för snäcka, men vilken sorts snäcka ni har hittat kan jag inte svara på. Däremot äter nästan alla svenska snäckor och sniglar växter, antingen färska eller (ofta) något ruttna. Kanske är det en Trädgårdssnäcka ni hittat, för den är vanlig. En som trivs där det är blött och därför håller sig nära vatten är annars Bärnstenssnäckan. Båda sorterna finns med orange-brunt skal.

Tack Helge, då vet vi!

Goldeneye och bronzade papper

Idag efter min långpromenad packade jag upp det smink som jag fick i goodiebagen på Make Up Stores fest för kampanjen ”Bronzed”. Allt jag fick går i brunt, beige och glitter. Jag vet inte om detta är min grej riktigt, men jag ska absolut testa.


Det där beiga stiftet till vänster är inte en conceler utan ett läppstift med glitter i. Asken i mitten innehåller bronzade glitterpapper som måste vara något slags glitterrouge. Det till höger är guldglittrig eyeliner.

Sommarens talarlista

Idag har Sveriges Radio presenterat listan över årets sommarpratare i P1:s underbara tradition ”Sommar”. Tyvärr är inte jag med i talarlistan detta år heller. Ni som följt min blogg vet att jag drömmer om att en dag få göra mitt eget sommarprogram i P1, med berättelser ur mitt liv med mina ord och mina favoritlåtar. Men tills dess får jag väl fortsätta att inspireras av de sommarpratare som faktiskt får chansen. Jag har genast antecknat följande datum och personer i min kalender.

• 25 juni Malin Åkerman
• 2 juli Joe Labero
• 4 juli Lena Philipson
• 7 juli Nour El-Refai
• 26 juli Ola Salo
• 27 juli Petra Mede
• 1 augusti Alex Schulman
• 9 augusti Anders Lundin
• 14 augusti Laila Bagge

Andra drömmar jag har är att hitta den perfekta tv-bänken på hjul, köpa en färgglad och stor tavla, tapetsera en fondvägg i sovrummet och skaffa en kattunge som inte hårar så mycket. En söt hund eller en människokille skulle kanske också kunna funka som sällskapsdjur istället för en kattunge.

En till kvällspromenad

I partydekorbutiken på Sveavägen ser de ut att ladda för nationaldagen. Men det kan också vara Smurfarna som det är tänkt att man ska fira. Hon den blå med gult hår ni vet. Eller Kazakstan.


Såna här pappersgrejer brinner oerhört bra, det vet jag sen förut.


Den rosa skjortklänningen med rosett tyckte jag var fin men den kostar 2 600 kr och det är något över min klädbudget. För det kommande kvartalet alltså.


Överallt sitter det reklam för kaloribomben och hjärtkärlsjukdomen som kallas för Marängswischscvhzc.


I Gina Tricots skyltfönster visar brunetten bröstvårtorna och jag kände mig som värsta Bingo Rimér när jag såg det och hivade fram kameran. Jag såg sen när jag kom hem att jag även hade råkat filma, och det var väl kanske att ta i lite i överkant. Minst sagt.


På French Connection brukar jag antingen vilja ha hela butiken, eller inget alls. Och jag blev väl inte direkt störtförälskad i något av dessa plagg. Kärlek vid första ögonkastet är det som gäller, annars får det vara. I alla fall när det gäller kläder.


Lysande svampar och konstiga hundar finns det på Stockhome på Kungsgatan och man behöver knappast vara drogad för att lägga märke till dem.

En helt vanlig kvällspromenad

Jag har nu varit helt stillasittande framför en dator i över en månads tid och jag vägrar bli fetare och fetare bara för att jag jobbar extremt mycket just nu. En långpromenad på en timme varje dag efter jobbet är det som gäller, och jag går samma runda varenda kväll. Det här är lite av det jag ser på vägen.


Det första jag gör är att gå över kyrkogården på St Johannes kyrka som är väldigt stor och mäktig. Den är även väldigt fin när solen lyser på den, eller när den är upplyst i svart natt.


Känner ni igen huset? På Birger Jarlsgatan går jag förbi det hus som jag har för mig agerade "Öhmans" i TV-serien Varuhuset. I alla översiktbilder över varuhuset är det Wallenstams hus man ser, fast med annan text såklart.


På Odengatan går jag förbi en massa skyltfönster och denna dag spanade jag på Indiskas fina och färgglada klänningar.


I Vasaparken sneddar jag över lekplatsen och frestas över att studsa på studsmattorna jag också. Eller klättra i nätet.


På Drottninggatan kollar jag in i det skyltfönster som tillhör BoConcept.


Det sista jag gör är att snedda över Adolf Fredriks kyrkogård. Där går jag förbi Olof Palmes grav och kollar så att ingen har ställt marchaller på stenplattan. Det får man nämligen inte göra, det är förbjudet. Det står det på en skylt intill, som komiskt nog syns betydligt bättre än Palmes namn och årtal.


Om Olof Palme hade vetat att de enda synliga orden vid hans grav skulle bli dessa så borde han väl istället ha önskat en skylt där det står att man inte får pissa på graven. Kiss är väl värre än stearin?


Idag såg jag en harunge mitt inne i centrala Stockholm som åt maskrosblad på kyrkogåden. Jag blev inspirerad och gick hem och lade upp extra mycket ruccolasallad på min vegetariska hälsotallrik.