Gott nytt år!

I dessa mintgröna pumps kommer jag fira in det nya året. Det andra jag har på mig är en svart tubformad paljettopp från H&M och en svart tyllkjol från Gina Tricot. Skorna är från H&M.

Invigning av frukostservisen

Jag hade önskat mig nya äggkoppar i julklapp men fick inte bara äggkoppar utan även muggar och djupa tallrikar. Äggkopparna tycker jag är fantastiskt snygga, de ser nästan ut som mexikanska hattar som är upp- och nervända. I morse invigde jag inte bara den nya frukostservisen utan även de röda bordstabletterna som jag fick i julklapp. I övrigt har jag sprungit på stan hela denna dag, jag hade sex punkter på min to-do-list, och därefter gick jag på ett pass step. Det var första gången jag gick på step sen innan jag blev sjuk, och det var ju för över en månad sedan!


Mugg, djup tallrik och äggkopp från Höganäs. Svart var ett utmärkt val av av färg tycker jag, om man nu kan säga att svart är en färg.

En kall dag

Idag hade jag sett fram emot en lång och ordentlig powerwalk på de snöklädda vägarna i byn för att därefter packa ihop för avfärd mot Stockholm. Men jag ångrade mig när jag såg termometern. I morse var det minus 20 grader. Att brorsan stack ut huvudet genom dörren och därefter drog igen den fort som fan under svordomar och gick in igen, det gjorde ju inte saken bättre. På eftermiddagen kommer Veterinären och hämtar mig för roadtrip tillbaka mot Stockholm. Det ska bli fint att få komma tillbaka till mina magra soppor, full mobiltäckning samt träningsanläggning och matbutik runt hörnet. I och för sig känner jag mig lika hemma i Dalarna som i Stockholm och hade gärna stannat några dagar till om det inte vore för att jag ska fira nyår i Stockholm. Men det är lustigt det där, att i Stockholm ses jag som och kommer alltid vara den inflyttade lantisen, och i Dalarna är jag stockholmaren på besök i landsbygden.


I morse vid 08.00 var det minus 20 grader, men nu vid lunchtid är det bara 18 grader kallt.

Tillbaka till fridfulla Stockholm

Denna måndag hade jag planerat att springa på stan hela dagen, men jag var tyvärr insnöad. Totalt insnöad, i alla fall på förmiddagen och eftermiddagen. Vägen upp till vårt hus i byn var oplogad, det var ca 2-3 dm snö på vägen och en omöjlighet att ta sig fram. Och även om vägen hade varit plogad så hade jag ingen bil. Den ena bilen hade pappa på jobbet och den andra bilen hade brorsan kört in till stan kvällen innan och bilen var därmed insöad i stan. Men till slut lyckades bror ta hem bilen utan att åka i diket, och vägen blev plogad. Jag lyckades ta mig in till stan för att i sista stund inhandla mer levaxin på Apoteket och fika med goda vänner. Hela denna julhelg har förresten kännts som ett enda stort pussel för att kunna träffa olika personer. Jag har nästan fått magsår av all "vi måste hinna ses innan du åker tillbaka"-planering med en massa olika människor. I morgon åker jag dock tillbaka till Stockholm och det ska bli skönt. Äntligen lite lugn och ro.


Falun by night. Det blir ganska ödsligt på gågatan Holmgatan i Falun så fort affärerna har stängt för dagen.

En dyr timme i kyrkan

Jag har betalat runt 4000 kr i kyrkoavgift för 2009 och idag var jag faktiskt i kyrkan för första och enda gången detta år. Det var julgudstjänst i Aspeboda kyrka och jag var där med mamma, mormor och moster. Det var extra många sånger i programmet denna gudstjänst och det var enbart julsånger som avverkades. Vi sjöng allt ifrån Gläns över sjö och strand till Julen är här. Jag funderar på att gå ur kyrkan till nästa år. Visst är det fint i kyrkan men jag får inte speciellt mycket valuta för pengarna. Jag satsar hellre på att lägga en extra slant i kollekten när jag väl är i kyrkan än att betala 4000 kr om året för i princip ingenting. Ett besök per år som varar en timme, det blir en väldigt dyr gudstjänst det.


Det var isande kallt utomhus och kyrkan upplysta port såg välkomnande ut i mörkret.


Aspeboda kyrka brann ner år 1959. Detta är en modell av den gamla kyrkan som hade fem torn. Dagens kyrka har en takryttare i mitten och fyra hörnspiror.

Fossilerna på Slottet

Igår såg jag första delen av "Stjärnorna på Slottet", ett program där fem gammelgäddor i åldern 60-80 år sitter och gaggar runt ett bord. Man skulle kunna tro att det var någon överklassnobbig pensionärsförening som bjudit in till social aktivitet om inte Kjell Bergqvist, endast 56 år gammal, givit en ungdomlig touch till programmet. Förutom Bergqvist det i år Tommy Körberg, Meg Westergren, Björn Ranelid och Siw Malmkvist som får sina liv och karriärer obducerade på bästa sändningstid. Man skulle nu kunna tro att jag är kritiskt negativ och inte gillar detta program, men trots den höga medelåldern på deltagarna är det fantastiskt intressant att få se glimtar och tillbakablickar ur stjärnornas gedigna karriärer. Gårdagens program handlade om Siw Malmkvist, och den stjärnan upplever jag som betydligt underskattad här i Sverige. Med över 600 inspelade låtar på flera olika språk och internationell succé i väldigt många länder så får hon inte riktigt den status här i Sverige som hon förtjänar. Som gammal student i Uppsala gillar jag speciellt Siw Malmkvists tyska hit "Ein Student aus Uppsala" som spelades på studentsittningarna och som vi dansade i tåg till med händerna på varnadras axlar. Annars är det självklart "Flickor bak i bilen" som är hennes charmigaste sång.

Fantastiska fäbodssockor

Denna juldag har traditionsenligt spenderats i Sandviken hos mina kusiner där det tack och lov bjöds på mat som inte var julmat. Nu är jag helt slut och vet inte om jag orkar ta mig in till stan för juldagsfestande, som jag även känner att jag nästan börjar bli för gammal för. Att rycka upp mig, styla upp mig och gå ut i den kalla midvinternattens köld för att skrapa rutan på bilen och åka in till stan, det känns tyvärr inte speciellt lockande. Jag misstänker även att mina gamla skolkompisar hellre stannar hemma och umgås med sina sambos eller sina barn än att gå ut på klubb, så jag skulle nog ändå inte träffa speciellt många i min egen ålder.



I år har jag fått väldigt många julklappar som anknyter till fäboden, sådant som är bra att ha när jag är uppe i vår fäbodstuga i Älvdalen. Jag har bl.a. fått ett par jättelånga sockor som går upp över knäna, vilket är väldigt bra att ha i gummistövlarna eller inomhus på det kalla golvet. Jag har även fått röda träskor från Nusnäs med kurbitsar på och ett eget grillspett som jag kan grilla min egen sojakorv med i slogboden.


Grillspettet är hopfällbart och blir 70 cm långt när man fäller ut det. Träskorna kommer mamma ta med tillbaka till Nusnäs i mellandagarna för det ska stå "Lina" på dem.

Det blev en julafton även 2009

Hej mitt vinterland, nu är jag här! Skogsvägen in till min by i Falun ser ut som en vintersaga så fort det kommer snö. Narnias vintervärld går inte ens att jämföra.


Gud Jul kära fårskallar! Baggen Rutger till vänster ska betäcka både en dotter och hennes mor. Dottern är krulltotten till höger och heter Bella.


Det stora godisbordet med hemlagat godis är sen några år tillbaka nerbantat till endast några få sorters godis vilket jag tycker är mycket bra. I år hade vi till och med färdigköpt godis i form av julskum, polkagrisar och marsipan.


God Jul i lågkonjunkturen! Berget av klappar hos mormor har nog aldrig varit så stort som i år.


Den vita klänningen jag hade tänkt ha på julafton var trasig i sömmarna så jag reklamerade och bytte till en likadan fast röd. Fast jag ångrar mig lite att jag bytte färg.


Julmiddag hos mormor som bor på gården Valfridsborg i Aspeboda utanför Falun. Vi sjöng samma snapsvisor som vi gjort de senaste 30 åren.


Eftersom jag, mamma och syster gick på Friskis & Svettis julgympa på julaftonsmorgonen så kändes det helt okej att ösa på med julmat. Pappa och bror åkte skidor med vi tjejer var på gympa.


Tillbaka hemma i familjevillan drack vi bubblande alkohol och lyssnade på julevangeliet på Älvdalska som i år faktiskt sändes på SVT i samband med en konsert. Annars brukar pappa läsa det. Därefter bytte vi julklappar.


Jag hade gjort en fotobok i julklapp till pappa. Det var en väldigt lyckad gåva, alla tyckte det var roligt att titta i boken. Jag hade lagt in 52 helsidesbilder med motiv från fäboden där vi har stuga.

Robins parodi på Anna Ankas jul

Ikväll klockan 20.00 sänds det första avsnittet av "Anna Ankas jul" på TV3. Robins i SVT har redan gjort en parodi på detta och resultatet ser ni nedan. Det roligaste med shower som innehåller starka karaktärer är att parodierna är lika roliga, eller nästan ännu roligare, än själva programmet. Det ska bli intressant att se hur TV3 har lagt upp det här programmet.


Observera att loggan till programmet är i samma typsnitt som texten på förpackningen till "Annas pepparkakor". Bara det är ju humor.

Julkrubban har blivit Apotek

Det kommer bli en sjuk jul för min del. Jag ska äta antibiotika i tio dagar för inflammationen i tandköttet vilket innebär att medicineringen kommer sträcka sig över hela julhelgen. Men till nyår ska jag förhoppningsvis vara med i matchen igen. Förutom antibiotika har jag fått smärtstillande och en bakteriedödande vätska som jag ska skölja munnen med. Jag har märkt att det går mycket myter kring det där med antibiotika och alkohol. Folk har åsikter och påstår att det är på det ena eller andra sättet. Men jag har nu googlat fram svaret, och visst är det så, att det är en allmän uppfattning hos de flesta att man inte kan dricka alkohol i samband med medicinering med antibiotika, att alkoholen påverkar antibiotikan eller tvärt om, men det finns få kemiska effekter som kan påvisa att det faktiskt är så. Däremot behöver kroppen vara i bra skick för att läka ut en infektion, och då är det bra att låta bli alkohol oavsett om man äter antibiotika eller inte. Och jag vill verklgen bli frisk så jag kommer inte dricka alkohol förrän jag är helt återställd.


Min julkrubba i sovrummet har förvandlats till ett Apotek. Det är ganska meckigt att få ihop den här medicineringen. Antibiotikan Kåvepenin ska jag ta tre gånger per dag men inte i samband med mat. Det smärtstillande Tradil får jag ta max tre gånger per dag men får ont i magen om jag tar det för nära antibiotikan. Corsodyl ska jag skölja munnen med tre gånger per dag, fast inte för nära efter att jag har borstat tänderna. Hormonkontrollen Cerazette tar jag på kvällen för att det inte ska krocka med hormonet Levaxin som det är smartast att ta på morgonen.

Flera dagars julfestande

Jag har haft så roligt de senaste dagarna så jag har inte haft tid att blogga. Klientfester, glöggmingel och julmiddagar har avlöst varandra på kvällstid och mellan festerna måste jag ju hinna jobba också. Gårdagens julmiddag med byrån på Pontus var i alla fall väldigt rolig trots manfall på grund av sjukdomar och insnöade tåg. Jag som älskar att prata inför folk höll "Talet från personalen" och både maten, sällskapet och drycken var fantastiskt bra. Men nu är det slutfestat. Inatt började min högra kind att svälla upp och det visade sig att en visdomstand har orsakat en ordentlig inflammation. Jag har fått en dunderkur antibiotika och har fått lov att ställa in källens festligheter som skulle gått av stapeln på Hotellet. Men det var lika bra det, för jag är sjukt trött och sliten men mycket nöjd, och måste verkligen få sova inatt och sova ut i morgon bitti. Att sova är nog det enda jag inte har gjort de senaste dagarna. Som det känns nu kommer jag vara i drömsömn inom en timme. I morgon är det julklappar som gäller!


Just nu går "Snygg, sexig, singel" på TV, en rolig film att se en fredagskväll. Scenen med "The penis song" i filmen är ganska underhållande. När jag såg filmen på bio applåderade folk efter den scenen.

Orkar inte ens komma på en rubrik till detta

Jag har aldrig någonsin varit så omotiverad att köpa julklappar som i år. Jag förstår inte vad det är med mig? Tidigare år har jag alltid varit taggad och det har känts som en utmaning att få tag på så bra klappar som möjligt. Jag har verkligen velat göra folk glada genom julklappar och har ansträngt mig. Men just nu har jag varken motivation eller ork till att vare sig tänka på julklappar eller springa runt i butiker. Jag skulle helst av allt vilja göra det enkelt för mig och köpa samma sak till alla åtta personer som jag har att köpa till, och helst något som är så lätt i vikt som möjligt för att släpa med hem till Falun. Men jag är inte ens motiverad att tänka ut något enkelt. Att köpa en bunt Trisslotter, några biobiljetter eller presentkort i någon butik typ Åhléns där alla kan hitta något känns inte speciellt innovativt. Att alla får en flaska från Systembolaget är enkelt och bra men det blir för tungt att släpa hem och jag tror inte att Tyra 2 år skulle uppskatta typ punch.


Förra årets klappskörd hemma hos familjen Lassbo i Falun. Det var 2008 som pappa tog hem en så förbannat gles gran. Men det funkade ju det också. Med tillräckligt mycket glitter funkar vad som helst, även en tall.

Så långt ifrån stjärnglans man kan komma

Idag försökte jag se sista avsnittet av Ullared men var så trött efter helgen och arbetsdagen att jag somnade i soffan efter fem minuter. Jag har hittills inte kommenterat serien Ullared här på bloggen, men måste nu meddela att jag är oerhört splittrad i mina åsikter och känslor kring Gekås i Ullared, framför allt vad gäller de människor som handlar där. Titta på detta klipp nedan, det är ett sådant inslag som berör mig väldigt känslomässigt, på olika sätt.



Min första tanke när jag ser ett klipp från Ullared som detta är "Men herre gud vilka tragiska white-trash människor, det är äckligt". Jag tänker spontant att jag aldrig, aldrig någonsin vill bli som dem. Jag blir påmind om att min värsta mardröm skulle vara att vakna upp en dag och märka att jag fetknubbig går omkring på en gigantisk stormarknad i billiga tricotkläder för att masskonsumera tvål och värmeljus till min förortsvilla, samt att jag dessutom rest med husvagn till shoppingcentret och bor på en camping. Det är ett liv som är så långt bort från det jag vill leva som man kan komma. Väldigt långt bort från stjänglas och champagne. Jag får sådan avsky och avsmak i munnen att jag med ett skrik och händerna för ögonen vill stänga av TV:n och förtränga att jag ens har sett att det finns människor som på riktigt har valt att leva ett sådant liv. Dessa människor äcklar mig. De har platta skor på sig och traskar runt osminkade och ostylade i håret som om de aldrig någonsin ens kommit på tanken att anstränga sig för att få känna sig vackra eller behaga omgivningen. De ser ut som om de aldrig någonsin satt foten på ett gym eller någon gång tänkt på att hålla nere kaloriintaget för en bättre hälsa och en snyggare figur. Jag ogillar dem så stark att jag först blir äcklad, men sen inte vet om jag ska skratta eller gråta. De är bara för tragiskt.

Men sen, en bit in i klippet så tänker jag om. Då ändrar jag mig och tänker att det faktiskt är synd om de här människorna. De kanske inte har världens bästa ekonomi och mamman i familjen kanske därmed gör vad hon kan för att ge sina barn ett värdigt liv och en bra uppväxt. Hon kanske kämpar allt vad hon kan för att hålla nere alla hushållskostnader och vill även ge sina barn en semester på annan ort. Hon slår då två flugor i en smäll när familjen checkar in på campingen samtidigt som hon kan utnyttja tiden på dagarna till att storhandla torrvaror på Ullared inför det kommande året. Jag blir både tårögd och känner sympati för dessa människor när jag tänker på att det kanske är så. De kanske inte har råd att äta annat än fettlagrande halvfabrikat för att de behöver resten av pengarna till kläder och hygienartiklar. Och i sådana fall är ju denna mamma väldigt smart och handlingskraftig, till skillnad från andra föräldrar med dålig ekonomi som inte ens försöker hålla nere kostnaderna eller orkar kämpa för att ge sin familj ett rikare liv med pengar över till annat. Jag blir så rörd och glad om det faktiskt är så. I sådana fall vill jag bara hylla denna morsa och skicka en flaska dyr champagne till henne som tack för att hon i alla fall försöker, att hon är beredd att både campa och trängas med Svennebanan och hans tjocka släkt inne på Gekås för att göra det bästa av sin familjs hushållsekonomi. Det är ofattbart och overderligt om det faktiskt är så och det är så hon tänker. Och hon ler samtidigt med glädje framför kameran. All heder åt henne.

I väntan på Lucia

Dagen innan jag ska ha fest har jag alltid dåligt samvete och mår lite dåligt. Det är nämligen så att det alltid finns så många människor jag skulle vilja bjuda in till mina fester, men tyvärr har jag varken plats eller råd att bjuda hur många som helst. Jag måste alltid dra en gräns och det är jag ledsen över. I alla fall så hade jag Luciavaka igår med ett gäng glada vänner hemma hos mig. Det blev en trevlig tillställning med allt ifrån fem olika sorters glögg och tomteblosskaskad i kristallkronan, till allsång av "Stad i Ljus" någon gång in på småtimmarna. Jag hade utlovat dödsshoten "Tomtedräparen" till alla som kom i full luciamundering och till min glädje anlände komikern och stuntmannen Johan Ranner till min fest klädd i vit Elviskostym och stjärngossestrut. Denna outfit uppskattades grymt och han fick dricka Tomtedräparen ur ett två decimeter högt shotglas. Tyvärr kan jag inte avslöja vad Tomtedärparen innehåller, det är hemligt recept.


Jag själv var utklädd till Marilyn Monroe i Luciatappning, med glitter i håret, rött bälte och röda pumps. Här får jag en puss på kinden av Elvis Presley.


Så här såg Elvis ut i sin fina, vita kostym med vit mantel, stjärgossestrut och stjärna. Tack allihopa för en trevlig och galen luciavaka! Utan fantastiska vänner blir det ingen fantastisk fest!

En ny generation av Barbie

I morgon skulle jag egentligen vilja fira mitt kusinbarn Tyra i Uppsala som fyller två år. Att den första människan i min släkts nästa generation fyller år är ju en väldigt stor händelse som måste uppmärksammas. Men tyvärr jag har annat för mig i morgon och får fira henne på juldagen istället. Att ge en present till en tvååring är egentligen ganska enkelt, det är bara att välja ut antingen ett klädesplagg, en barnbok, ett mjukdjur eller en leksak, men det jag allra helst skulle vilja ge henne är en Barbie. Tyvärr är hon lite för liten ännu för att uppskatta Barbie, men när tiden är mogen så ska jag och Tyra bygga ett förbannat stort Barbieland med kläder, kök, sängar, hästar och allt, om hon vill det. Fy sjutton vad roligt det kommer bli! Det är bara lite trist att gamla klenoder som t.ex. Hawaiiserien från 80-talet, de med extremt långt hår, inte säljs länge. Tur att jag har de gamla kultförklarade dockorna sparande uppe i vårt påskhus, på övervåningen i Älvdalen.


Dagens Barbie som produceras av det legendariska företaget Mattel är uppdelade i tre olika huvudkategorier. Till vänster ser ni en docka ur Fashion, i mitten en docka ur Princess och till höger en docka ur Fairytale.

Sveriges skitdåliga webbtidningar

Ni som läst min blogg under en längre tid vet att jag varje år brukar göra en topplista över de klänningar som jag tycker är snyggast vid årets Nobelfest. I år måste jag dock tyvärr meddela att en sådan lista är omöjlig att göra eftersom samtliga stora svenska webbtidningar hittills har rapporterat ofantligt dåligt från Nobelbanketten, speciellt vad gäller kläderna. Jag har aldrig någonsin varit med om sämre bildspel från Nobelfesten. Och då har jag varit med ganska länge ändå. Aftonbladet har kört ut en "Prinsesskamp" med gamla bilder på Victoria och Madeleine samt ett bildspel med betyg på endast kungligheternas kläder och Michelle Obamas. Både DN och SvD har publicerat i princip exakt samma bilder från Scanpix men det är verkligen endast ett fåtal bilder, åtta stycken, väldigt fattigt. Expressen har samma bilder från Scanpix som även SvD och DN har publicerat, men har även blandat in någon enstaka närbild på kungligheterna från All Over Press/Getty Images.

Det här är inte acceptabelt. Jag som läsare och bloggare förväntar mig, inom max en timme från att kungligheterna gör entré i trappen, ett ordentligt bildspel på minst 25 olika gästers klänningar. Och förutom det närbilder på kungligheterna och detaljer på andra personers outfits värda att lyfta fram. Till varje bild ska det ska det finnas en redaktionell kommentar med eventuellt ett betyg. Jag hade kunnat sätta ihop en rapportering av Nobelklänningar så sjukt mycket bättre än vad samliga dessa kassa tidningar har presterat. Årets rapportering från Nobelfesten är svensk bildjournalistik när det är som sämst, när den är i botten av botten. Det är en skam för riket med sådan här rent ut sagt skitdålig bildrapportering från Sveriges finaste fest. Ikväll går jag och lägger mig som en besviken bloggare och en besviken svensk medborgare.

En penna till min dator

Jag fick erbjudadnet att testa en pennplatta. Jag hade inte så stor koll på vad detta var men tackade ja till att testa. Pennplattor har tydligen sedan länge använts av t.ex. illustratörer och fotografer, såna som behöver kunna göra detaljerade justeringar i sitt material. Fördelen med pennan ska vara att den ger mer exakthet än en mus, och med den nya produkt som jag nu får testa så kan man även arbeta direkt med fingrarna på plattan, vilket ska vara ett mer ergonomiskt och intuitivt sätt att styra datorn på istället för med en mus. Jag har inte riktigt lärt mig pennplattan ännu, har inte upptäckt alla möjligtheter som finns, men här finns ett videoklipp om plattan som Moderskeppet har gjort.


Bamboo Fun Pen & Touch från Wacom. Ska bli intressant att se om jag vänjer mig vid pennplattan eller om jag inte orkar med den och tar bort den efter ett tag.

Rötter som vi inte lärde oss i skolan

"En fundering jag haft länge är varför det inte finns svart franslim? Varför har ingen produktutvecklare tänkt på det? Att försöka dölja de vita, fula limklumparna i svart kajal är ju en del av svårigheten, och med svart franslim skulle allt bli mycket enklare."

Om ni klickar här kan ni läsa en intervju med mig på Finest där jag delar med mig av mina skarpaste och mest välgenomtänkta åsikter samt mina allra bästa och vassaste argument kring allt som har med lösögonfransar och fransvård att göra. För lustigt nog är det ju faktiskt så, att linjära lösisar är betydligt svårare än linjär algebra. Att räkna rötter och roten ur lärde vi oss redan i grundskolan, men hur man limmar fransroten är inget som går att räkna fram i teorin, det måste man lära sig i praktiken.

Vad är detta?

Mina hyacinter växer snett. Ska det vara så? Nej det ska det inte. Jag stör mig något otroligt på att blomjävlarna inte växer rakt, men samtidigt kan man ju inte ogilla något bara för att det inte riktigt är som det ska. Det fick jag lära mig när jag var liten i barnprogrammet Trasdockorna. Alla har samma värde, är värda samma kärlek och är funktionsdugliga på sitt sätt även om de föddes lite trasiga eller knasiga. Så jag kan inget annat än att älska dessa hyacinter även fast de inte riktigt ser ut som normala hyacinter brukar göra. Nästa år ska jag nog enbart köpa amaryllisar och julstjärnor.

En vit jul

Jag är bara så less på att inför varje jul köpa en röd klänning som jag använder på julafton och sen aldrig mer. Att använda julklänningen vid något senare tillfälle känns aldrig rätt, det ligger för mycket julassociationer i klänningen. Den doftar julkola, granbarr och tomtebloss även fast jag tvättat den. I år har jag därför satsat på en vit jul. Jag har införskaffat en vit klänning som jag tänker matcha med rött bälte och röda lackskor. Samma klänning kan jag även ha på luciavakan på lördag, tillsammans med glitter i håret. Det blir perfekt.


Denna klänning finns även i rött och svart kan köpas på Gina Tricot för 299 kr. Jag köper nästan enbart klänningar i prisklassen 300-400 kr för jag använder samma klänning högst två gånger, max tre om det finns tillfälle.

"Familjen tycker att det är jobbigt när jag inte är tillgänglig hela tiden. För Paul är det extra svårt. Han har alltid varit van vid att allt kretsar kring honom." -Anna Anka

Jag kan mycket väl förstå att det knakar i relationen mellan Paul och Anna Anka. Den mediala uppmärksamhet som Anna varit föremål den senaste tiden, som är mycket tidskrävande och i vissa fall även mödosam och svår, skulle kunna få vilken relation som helst att gå i graven. Att Paul sen dessutom är van vid att Anna, som den hemmafru hon är, fungerar som någon slags assistent eller administrativ chef i hemmet gör ju inte hela saken bättre. Paul är van vid att Anna är ständigt tillgänglig och att allt fokus ligger på hans karriär och hans val, och när sen Anna plötsligt får en egen karriär att bry sig om - det är klart att det blir en stor omställning för Paul och han får svårt för hela situationen. Bråk och skillsmässa har väl alltid varit ett naturligt steg när någon blir känd över en natt och när personen i fråga då vill fokusera på kändisskapet framför precis allt annat, och därmed styr sig själv av och för medierna och inget annat. Men jag tycker helt klart att Anna Anka gjorde rätt som satsade på sig själv och att själv vara i fokus för en gångs skull. Hennes man får väl klara sig själv så som de flesta andra män gör. Och det administrativa i hemmet kan väl han ta hand om nu när Anna är busy?

Kjellemans fina julsång

Komikern och The Voice-redaktören Kjell Eriksson har gjort en julsång med tillhörande video. Sången som heter "Ge mig en jul" är både fin, rolig och tänkvärd på samma gång. Allt ifrån mobiloperatörer till Idol får sig en känga i sången och Kjell sjunger med en lika hes röst som Ulf Lundell. Grisen i sången har i och för sig en lite ljusare röst.


"Varför får man inte lika många kramar i verkligheten som man har vänner på Facebook?", frågar Kjelleman i julsången, och mitt svar är att vännerna på Facebook oftast är svåra att krama eftersom de inte är på samma plats som en själv. Logiskt va?

En VIP-kväll på Pure

Igår kväll kände jag mig så pass pig, och var så sjukt trött på att bara sitta inne efter elva dagar i sjuksängen, så jag ryckte upp mig, sminkade upp mig och drog med min vän Hanna Jemth till den realtivt nya klubben Pure. Denna klubb som ligger på Birjer Jarlsgatan är samma som förut hette Plaza och som ett kort tag även var Blue Moon Bar. Åldersgränsen på Pure är satt till 27 år och jag är tacksam över ambitionen med en klubb för lite äldre publik. Det var Fredrika som är redaktionschef på Finest som hade bjudit in ett gäng sköna tjejer till drink.


Vi var ett 40-tal tjejer som fick det fina VIP-rummet på Pure helt för oss själva, med fri bar i form av ekologiska cocktails gjorda på Pure Green Vodka.


Jag och Hanna (till höger) pratade med den trevliga Robinsondeltagaren Tienne Jonback (till vänster) som också var med under kvällen och som nu bloggar på Finest och har bilder från kvällen här. Vill ni se hur jag såg ut så klicka här.


Senare på kvällen hade vi också två drinkbord till vårt förfogande med flera flaskor bubbel och flaskor att göra goda Baileysdrinkar av. Vid drinkbordet satt jag bredvid skådeseplaerskan Haddy Jallow och försökte övertala henne att börja blogga. Hon i lila klänning som häller upp champagne är Fredrika.

Inte nog med fri bar och drinkbord, den ambitiösa Fredrika hade även fixat fina goodiebags där det bl.a. låg smink från Lumene, heat defence för håret från Tresemmé, presentkort på Linda Vista och det jag nog uppskattade mest: lösögonfransar från Kiss. Jag har inte använt lösisar på flera år men ska nu göra ett nytt försök till att trivas i kombinationen lösögonfransar och kontaktlinser. Det går att vinna en välfylld goodiebag här på Fredrikas blogg och även se en bilder på innehållet.

Tusen tack Fredrika för en toppenkväll!

Hej från sjukstugan

Efter elva dagar som nerbäddad sjukling är man inte speciellt snygg. Jag har aldrigt någonsin sett så nergången och vidrig ut som nu. Även fast jag nu är fri från både halsont, förkylning och något som liknade feber, muskelvärk eller vad det nu var, och även fast min röst nu börjar komma tillbaka, så är jag riktigt trött i kroppen. Mina ögon ser fortfarande döda och livlösa ut och saknar glimt. Min näsa är uppsvälld och söndersnuten och hela ansiktet både känns och ser helt mosigt ut. Läpparna är helt fnasigt torra och hyn ska vi inte ens tala om, den känns som sandpapper. Mitt ansikte har inte varit sminkat på elva dagar, det är nytt rekord. Jag har inte varit osminkad så lång tid i rad sedan jag var i 12-årsåldern ungefär.


Det blir nog inte värre än så här. Döda ögon, söndersnuten näsa, torra läppar och sandpappershy. Elva dagar i sjuksäng sätter helt klart sina spår. Notera dock att håret faktiskt är tvättat. Det har det inte varit speciellt ofta den senaste veckan.

På tionde dagen uppstånden igen

Idag är det tioende dagen sedan jag insjuknade, och faktum är att jag är uppstånden igen. Jag fick nämligen lov att ta mig ut på stan för att titta på världen, annars hade jag nog hamnat på psyket. Att vara instängd hemma så länge är verkligen en stor påfrestning. Hemma har jag klättrat på väggarna, samtidigt som jag inte orkat annat än att ligga still och vila i soffan eller i sängen. Ute på stan fascinerades jag över att det fanns andra människor som gick omkring där och jag kunde inte låta bli att stirra på dem. Jag hade nästan glömt bort att det faktiskt finns verkliga människor, såna som lever i en värld utanför Facebook.


Under min stadspromenad gick jag in i några butiker, och till min glädje hittade jag på Din Sko dessa partyskor i fiskfjäll och lackad klack och skorna fick följa med hem. Jul- och nyårsfötterna är räddade! Nu gäller det bara att hitta klänningar.

Ett hus som bara jag vill äta

Den rastlöshet som jag upplevt nu när jag varit och är sjuk är olidlig. Det jobbiga är ju också att jag inte orkar någonting, så även om jag skulle vilja göra saker här hemma så är jag inte tillräckligt fysiskt stark att klara av att genomföra något. Men jag har i alla fall lyckats montera ihop ett pepparkashus vars delar jag införskaffade redan innan jag blev sjuk. Och det bästa med detta hus av pepparkaka är att jag sen kommer få äta upp det alldeles själv, för jag antar att någon annan knappast vill smaka ett hus som en sjukling har byggt ihop. Inte för att jag har hostat över huset eller inte hade rena händer när jag gjorde det, men ändå. Det kan omlöjligt vara speciellt hygientisk.




Det trista med pepparkakshus är att de blir så dammiga och äckliga när de står framme. Jag önskar att jag hade haft en megastor tårtkupa, men det har jag inte. Så jag tänker faktiskt täcka över huset med en kökshandduk som jag tar bort när jag har folk på besök.

På bättringsvägen men inte bra

Jag har nu varit sjuk i åtta dygn. Det här är det mest långdragna jag någonsin har varit med om i hela mitt liv. Tidigare har jag som mest varit sängliggande i 4-5 dagar och kunnat gå tillbaka till skolan eller jobbet senast efter en vacka, men detta ta fan priset. Jag har fortfarande väldigt ont i halsen och en förkylning har brutit ut, men jag har inte längre någon lättare feber eller muskelvärk eller vad det nu var. Någon stor febertopp har jag konstigt nog inte haft denna gång, det brukar jag annars alltid få när jag är sjuk. Men idag jag har i alla fall upplevt ett på-bättringsvägen-tecken, och det är att jag hade ork och lust att dammsuga.


Det finns så mycket man vill när man är frisk, men när man är sjuk vill man bara en sak, och det är att bli frisk. Jag önskar att jag vore lika frisk och stark som när denna bild togs, under semestern i fäboden i juli 2009.

Om att gå hela vägen

Idag har det tydligen varit internationella aidsdagen och jag läste en sak som var ganska fascinerande. Låten Going All The Way släpptes för en månad sedan och sen dess har låten spelats flitigt och hamnat på flera topplistor. Det är t.ex. över 50 000 israeler som har laddat ner låten, och idag kom det fram att sången egentligen är en kampanj mot HIV/aids. Sådant här tycker jag är mycket mer ändamålsenligt än att skapa en massa olika dagar som ingen ändå orkar engagera sig i. Nu kommer man bli påmind om HIV/aids varje gång låten spelas. Videon till låten tycker jag är ganska snygg faktiskt.

Flera gåvor på en och samma dag

Jag är riktigt less nu på att vara sjuk och ligga instäng i min lägenhet utan någon som helst ork. Men idag ringde det i alla fall på dörren inte mindre än två gånger. Först var det Ryska Posten som skulle lämna ett paket, och sen kom Dalarjuristen med två tidningar och en DVD-box med alla avsnitt av Sex and the City. Boxen är faktiskt egentligen min men hon har haft den hemma hos sig i nästan två år eftersom jag förut inte hade någon DVD-spelare. Nu har jag dock sen en tid tillbaka en DVD-spelare på laptopen och kan därför titta på datorn. Även om det inte är överdrivet roligt att kolla på laptopens lilla skärm.


Paketet som levererades av Ryska Posten var en julig kasse som det stack upp fint silkespapper ur och hade Micael Bindefeld som avsändare.


Innehållet var en fin trälåda med Apotekets senap som säljs i begränsad upplaga för tredje året i rad. Det tackar jag för! Förutom två olika burkar senap fanns det i lådan även flytande glukos till julgodisbak och aromatisk tinktur för glöggberedning.