De fyra otäcka minutrarna

Förra året den här tiden före midsommar kunde jag inte ens springa 50 meter. Inte för att jag inte orkade, utan för att det gjorde så ont. Jag hade slitna skor som inte ens var löparskor utan aerobicskor, och dessutom hade jag fel sport-bh, en som inte satt åt ordentligt. Detta gjorde att jag efter 50 meter inte pallade mer. Varje gång en fot träffade marken med fart så värkte det i benen, låren, magen och precis överallt. Både rumpa, bröst och allt annat löst på kroppen som inte är skelett, de delarna dallrade, ryckte och skavde något så fruktansvärt. Det var outhärdligt. Det kändes som att fläsket sländes fram och tillbaka och skavde mot min egen kropp. Men sen skaffade jag nya skor och en ordentlig sport-bh, och då kunde jag tvinga mig själv att springa längre och längre.

I dagsläget känns det som att jag kan springa hur långt som helst. Men de första fyra minutrarna är fortfarande outhärdliga. De första fyra minutrarna är en riktigt pina, för då dallrar och skaver det i hela kroppen. Belastningen känns hård och tung mot ben och fötter, precis som för ett år sedan. Efter fyra minuter känner jag dock inte av smärtorna och värken längre, då är det som bortblåst. Då har kroppen vant sig och jag kan börja springa på riktigt, öka farten och komma in i tempot.

Utmaningen för mig fram tills Ugsimaran i Älvdalen den 17 juli, det blir att kunna öka upp så mycket som möjligt i tempo när jag löptränar, fast utan att träna sönder mig. Men balansen är tyvärr hårfin, för jag har märkt att det är väldigt lätt att råka ut för sträckningar och förslitningsskador av för mycket löpning. Men jag ska klara det. Och man kan inte göra mer än sitt bästa.