Backa, sy fram och backa

Senast jag satt vid en symaskin och trampade på gasen var jag 11 år gammal. Syslöjden i femte klass var nog senast jag sydde. Därefter har jag endast ägnat mig åt träslöjd, både i skolan och i hemmet. Jag blev dock tvingad att plocka fram sykunskaperna ur långtidsminnet när jag i fäboden fick för mig att jag skulle sy nya draperier till barrfriden. Jag gick till Älvdalens sybutik och hittade ett tyg som jag tyckte var snyggt och som även skulle passa i fäboden. Tyvärr var tyget i dyraste laget. Det kostade 170 kr/meter och med hängen och tråd slutade notan på 1 300 kr. Men det får det vara värt. Jag köpte tre längder totalt, men det behövdes bara två till barrfriden så den tredje längden fållade jag upp på alla fyra sidor. Det får bli en duk till mitt matbord i Stockholm.


Denna symaskin köpte min mamma för ett antal år sedan, men hon har aldrig använt den. Mamma är inte heller någon stjärna på att sy och har aldrig lärt sig hur maskinen fungerar.


Det första jag fick lov göra, förutom att mäta och nåla upp tyget, var att plocka fram maskinens instruktionsbok. Jag behövde lista ut hur man spolar över tråd till undertrådsrulle, trär undertråd och trär övertråd. Sen var jag igång.


I fäboden hänger nu vita draperier med blommor och blad i rosa, svart och grått.

När jag var barn var det en gång en granne som däckade bakom draperiet på en fest. Detta minns jag och min syster mycket väl, för vi var skiträdda när vi, under flera timmar, tyckte att det rörde sig bakom draperiet i mörkret. "Ingen får däcka bakom draperiet", konstaterade min syster när jag berättade att jag skulle fixa nya draperier.