På plats i Gränna

Eftersom vi inte lyckades ta oss över till Visingsö, där det tydligen fanns ett fint och bra hotell som vi skulle ha bott på, om det fanns plats, så gjorde vi Gränna istället. Pokagrisar är något jobbiga att äta tycker jag, för man blir sårig och äcklig i munnen. Och den förbannade grisen tar aldrig slut. Men de klassiska stängerna ser väldigt fina ut i alla fall. Ordet "polka" betyder från början "fina och moderna ting", och användes för att framhäva olika sakers kvalitet som t.ex. "polkasnus", "polkasjalar" och "polkahandskar". Var ordet "gris" i detta sammanhang kommer ifrån, det vet jag inte säkert, men jag kan tänka mig att det har att göra med "gottegris".


I Gränna finns det polkagristillverkning precis överallt kändes det som. Var och varannan godisbutik hade även sin egen tillverkning att visa upp.


Som apan i bur. En stor glasruta skilde turistena från polkagrisarbetarna. De stackars killarna måste vara vansinnigt trötta på att det ständigt står ett gäng människor och glor på dem när de arbetar.


Polkagrisen får sitt röda mönster. På den vita polkadegen läggs det röda och sen vrider man om flera varv så det blir polkaränder.




Mitt resesällskap R.G. går upp för stentrapporna mot Gränna Kyrka.




Kyrkan var nog det enda stället i hela stan där det inte såldes polkagrisar. Gränna Kyrka borde byta ut sina guldfärgade psalmsiffror mot polkagrisrandiga, det vore häftigt.