När jag träffar tjejkompisar nu för tiden, oavsett vem det är jag träffar, är bröllop och bröllopsplanering det stora och centrala samtalsämnet. En av mina kompisar gifte sig för två veckor sedan och jag känner fyra personer till som antagligen kommer att gifta sig det närmaste året. Att sedan varenda tjejkompis i sin tur känner minst 2-3 andra som också ska gifta det det närmaste året, det gör inte samtalsämnet mindre aktuellt. Att prata bröllop är hur kul som helst, jag älsar det! Vi diskuterar klänningar, skor, festlokaler, tårtor, vigselringar, kyrkor, sånghäften, möhippor, tal, inbjudningskort och hur sjutton man ska kunna dra gränsen vad gäller inbjudningar. Att prata bröllop är verkligen ett ämne som engagerar mig något enormt och som jag tycker är jätteroligt. Det ligger något magiskt över bröllop. Det är en speciell händelse som kräver enorm planering, kostar en hel del och som man antagligen endast går igenom en gång i livet, i alla fall som brud och med stor bröllopsfest. De som gifter sig en andra gång verkar aldrig göra det lika storslaget och ambitiöst.
Tyvärr har jag märkt att att allt detta prat om bröllop inte är helt bra för mig. För två veckor sedan märkte jag att jag började bli mer och mer bitter. Jag blev nedstämd och fick aggressioner inombords så fort jag var ensam hemma och hade tid att tänka. För även om jag älskar att prata bröllop och självklart är väldigt glad för mina vänners skull, så går det inte att undgå att samtidigt bli påmind om att jag själv är singel. För tillfället dejtar jag inte ens någon som i framtiden kanske skulle vilja gifta sig och ordna en storslagen bröllopsfest. Att jag själv är singel samtidigt som hela världen omkring mig har bröllop och bröllopsplanering som det stora och centrala ämnet, det gör mig onekligen ledsen och deperimerad. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur de här negativa och bittra tankarna, men det kanske kan hjälpa en aning om jag tvingar ut mig själv på dejter för att träffa killar. För då är jag i alla fall en bit på väg mot min egen bröllopsplanering.
Tyvärr har jag märkt att att allt detta prat om bröllop inte är helt bra för mig. För två veckor sedan märkte jag att jag började bli mer och mer bitter. Jag blev nedstämd och fick aggressioner inombords så fort jag var ensam hemma och hade tid att tänka. För även om jag älskar att prata bröllop och självklart är väldigt glad för mina vänners skull, så går det inte att undgå att samtidigt bli påmind om att jag själv är singel. För tillfället dejtar jag inte ens någon som i framtiden kanske skulle vilja gifta sig och ordna en storslagen bröllopsfest. Att jag själv är singel samtidigt som hela världen omkring mig har bröllop och bröllopsplanering som det stora och centrala ämnet, det gör mig onekligen ledsen och deperimerad. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur de här negativa och bittra tankarna, men det kanske kan hjälpa en aning om jag tvingar ut mig själv på dejter för att träffa killar. För då är jag i alla fall en bit på väg mot min egen bröllopsplanering.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar