Det var under min praktik på Näringsdepartementet i slutet av juristutbildningen som jag arbetade i Stockholm för första gången. Det var hösten 2006, precis i maktskiftet mellan de två regeringarna. Jag minns att jag då var livrädd och helt skräckslagen inför att åka t-bana och jag minns även hur tacksam jag var över att Näringsdepartementet låg på gångavstånd från Centralstationen. Jag pendlade nämligen från Uppsala under den tiden. I t-banan fick jag dödsångest och var skiträdd inför händelsen att någon passagerare skulle ta med sig en bomb in i tåget så det skulle smälla. Jag tittade misstänksamt på alla människor omkring mig, om deras väskor såg konstiga ut eller om någon såg ut att ha en väst på sig med en bomb i. Min puls var skyhög och jag kunde inte vara nere i t-banan utan att kallsvettas av rädsla och tvinga mig själv till att räkna sakta medan jag andades lugnt, så jag inte skulle få panik. Jag var även rädd för att tåget skulle börja brinna nere i en tunnel, eller att bergsvalven skulle rasa ihop medan jag stod på perrongen och därmed stänga in mig nere i berget.
När det gäller de andra ställena jag arbetat på sen jag var på Närsingsdepartementet så har jag också kunnat ta mig till dessa arbetsplatser genom att gå till fots. Men nu, för första gången, är jag tvingad att åka t-bana till jobbet. Jag arbetar nämligen ute i Kista sedan tre veckor tillbaka. Nytt jobb, nya rutiner och ny resväg. Och det är väldigt tur för mig att jag numera åker t-bana helt utan rädsla. Det känns inte mer annorlunda än att sitta på ett tåg eller i en buss. Jag är inte det minsta rädd, inte ens när jag möts av skyltar som den nedan.
Sprängning pågår, vardagar 10.00 och 14.00. Inte för att det står vad det är som ska sprängas, men jag åkte i alla fall i t-banan utan att sprängas i bitar.
Sprängning pågår, vardagar 10.00 och 14.00. Inte för att det står vad det är som ska sprängas, men jag åkte i alla fall i t-banan utan att sprängas i bitar.
3 kommentarer:
För en inföding som i princip började åka t-bana innan jag lärde mig att gå känns det nästan exotiskt att läsa om din gamla t-baneskräck. Men det är väl just vanan med det man växer upp med respektive inte som gör skillnaden - ungefär som Crocodile Dundee och rulltrappor.
Däremot kan jag tänka mig att många undviker t-banan just för att det är trist att vara instängd under jord större delen av resan. Speciellt på blåa linjen ut till Kista, där man sitter och stirrar på en bergvägg tills tåget är ute ur tunneln vid Kymlinge... Inte direkt en rolig start på morgonen en mörk höstdag.
Vad är det nya jobbet då? Utseconderad från advokatbyrån eller är du inte kvar där? Du var ju väldigt öppen med byråjobbet, vilket byrå det var etc, så man blir ju nyfiken på vad som händer nu. Berätta!
Karolina, sluta med fånerierna. Varför inte berätta vad jobbet i Kista går ut på? Du är ju fortfarande med på JCA Skarps hemsida, så det tycks ju som du jobbar där fortfarande. Är detta ett secondment därifrån? Eller har du gjort ytterligare ett kort traineeinhopp på sex månader på byrå, men återigen fått söka dig vidare? Vad händer? Förklara?
Skicka en kommentar