Årets första kräftkalas

Efter att ha lämnat glasriket bakom oss åkte vi till Hultsfred. Planen var att köpa ett lass svenska flodkräftor i Hultsfred och därefter åka till R.G:s gård i Finspong, den där gården som han kallar för torp. I Hultsfred hittade vi dock inga kräftor och inte heller i Målilla. I Kisa fick vi beskedet att kräftorna skulle börja säljas först på måndag, men en mycket snäll butiksinnehavare gick ut på lagret och hämtade 2 kg kräftor åt oss som vi fick köpa av honom, trots att vi var ute två dagar för tidigt. Vilken tur, det tackar vi för! Säsongens första kräftor intogs därefter mitt ute i ingenstans, i Finspong.


Ett glas Masi från 2006 intogs till osten, och till kräftorna drack vi en vit Alsace.


Kräftorna var riktigt röda och döda och det smakade mycket gott. Istället för snaps hade vi punsch på kylning, som vi sen glömde bort.


Innan kräftorna började plockas isär åt vi en mycket god chévré samt tärningar av prästost och drack ett av de bubbel som jag fått i 30-årspresent.


Vi såg filmen "Flykten från Sobibor" på DVD. Det var en mycket gripande och spännande film som handlade om det hemliga dödslägret Sobibor som inrättades av Heinrich Himmler under andra världskriget. Ganska otäckt att filmens handling har skett på riktigt.

Ett dygn i glasriket

Efter Gränna styrde vi bilen mot Sveriges glasrike, där glasbruken ligger väldigt tätt. Inte mindre än 13 stycken finns att besöka. Först åkte vi till Kosta och övernattade där, och sedan åkte vi till Orrefors. Planen var att bo på det fina och fantastiska Kosta Boda Art Hotell, men självklart var det fullbokat så vi fick checka in på ett annat hotell några kilometer bort. Men vi hängde i alla fall i den fantastiska glasbaren på kvällen. Glasbaren på Kosta Boda Art Hotell är verkligen en av de finaste barer jag någonsin besökt. Hela inredningen med bord, stolar och allt är gjort i glas. Fina vaser finns att beskåda längs med väggarna och alla drycker serverades såklart ur dyra glas från Kosta Boda och Orrefors.




De rosa, enormt höga champagneglasen från Orrefors är riktigt läckra, men jag förstår inte hur man ska kunna dricka ur dem på bästa sätt.


Jag fascinerades över de märkliga djävulsglasen som ingår i Nobelserien från Orrefors. Svarta apor med kläder i antingen blått, vitt, rött eller svart sitter på huk och har en krona i form av ett glas på huvudet. Glasen heter "Nobel Djävulsglas" och kostar 900 kr/styck i butikens 2:a sortering.


Förutom djävulsaporna gillar jag även den serie av frostade glas som Orrefors tillvekarde till Kronprinsessan Victoria och prins Daniel, som en bröllopsgåva från regeringen och svenska folket.


Det fina designhotellet Kosta Boda Art Hotell som vi tyvärr inte fick bo på.


Den fantastiska glasbaren i Kosta. Denna bild och bilden ovan från Kosta Boda Art Hotell kommer från hotellets hemsida eftersom jag glömde min egen kamera i bilen, som stod parkerad en bit bort.


Till skillnad från Kosta ser bruksorten Orrefors ser helt fallfärdig ut. Det är svårt att förstå att det fortfarande tillverkas glas där, när byggnaderna och hela bruket ser ut som valfri kommunistort, strax innan kommunismens fall.


Se samma bildtext som till förra bilden. Jag kan ge fler dystra exempel på hur det ser ut vid Orrefors glasbruk, men jag vill inte förpesta min blogg med fula och tragiska bilder.

På plats i Gränna

Eftersom vi inte lyckades ta oss över till Visingsö, där det tydligen fanns ett fint och bra hotell som vi skulle ha bott på, om det fanns plats, så gjorde vi Gränna istället. Pokagrisar är något jobbiga att äta tycker jag, för man blir sårig och äcklig i munnen. Och den förbannade grisen tar aldrig slut. Men de klassiska stängerna ser väldigt fina ut i alla fall. Ordet "polka" betyder från början "fina och moderna ting", och användes för att framhäva olika sakers kvalitet som t.ex. "polkasnus", "polkasjalar" och "polkahandskar". Var ordet "gris" i detta sammanhang kommer ifrån, det vet jag inte säkert, men jag kan tänka mig att det har att göra med "gottegris".


I Gränna finns det polkagristillverkning precis överallt kändes det som. Var och varannan godisbutik hade även sin egen tillverkning att visa upp.


Som apan i bur. En stor glasruta skilde turistena från polkagrisarbetarna. De stackars killarna måste vara vansinnigt trötta på att det ständigt står ett gäng människor och glor på dem när de arbetar.


Polkagrisen får sitt röda mönster. På den vita polkadegen läggs det röda och sen vrider man om flera varv så det blir polkaränder.




Mitt resesällskap R.G. går upp för stentrapporna mot Gränna Kyrka.




Kyrkan var nog det enda stället i hela stan där det inte såldes polkagrisar. Gränna Kyrka borde byta ut sina guldfärgade psalmsiffror mot polkagrisrandiga, det vore häftigt.

På väg mot Visingsö

Min vän Richard Gere har dragit iväg med mig i bilen, på en resa nedåt i Sverige. Vanligtvis tycker jag inte det är speciellt roligt alls att resa. Varken i Sverige eller utanför Sverige och dessutom flyger jag inte dödsmaskin. Att resa brukar för min del kännas som mer jobbigt och mödosamt än roligt och spännande. Men efter att först ha bott i fäboden och därefter i familjevillan i Falun i sammanlagt tre veckor så kändes det nu riktigt roligt att komma iväg någonstans. Första tanken var att antingen åka till Gotland, Öland eller norska kusten, men efter att ha kollat in de regniga väderleksrapporterna så kändes det inte speciellt lockande. Nästa tanke var att bila till St Petersburg, åka över med färja från Helsingfors. Men enda chansen att slippa visumkravet var att åka via ett kryssningsfartyg, och då var man tvingad att följa med tillbaka på angiven tid. Så vi tänkte istället att första anhalt skulle bli Visingsö som är Vätterns största ö och ligger vid Jönköping ungefär, men det gick sådär.


När vi anlände till färjan fanns det två köer. En för bokade fordon och en för oboakde. Vi hade inte bokat och fick således ställa oss i den obokade kön.


Färjan Ebba Brahe gick två gånger per timme och eftersom den obokade kön var så lång försökte vi gå till terminalen och boka en plats. Men då, klockan 13.30, fick vi svaret att det var fullbokat fram till 18.00 på kvällen.

Eftersom inga obokade fordon kunde få en plats på nästan fem timmar, så struntade vi helt enkelt i Visingsö och åkte vidare istället. Men vi såg i alla fall hamnen och en fyr.

Backa, sy fram och backa

Senast jag satt vid en symaskin och trampade på gasen var jag 11 år gammal. Syslöjden i femte klass var nog senast jag sydde. Därefter har jag endast ägnat mig åt träslöjd, både i skolan och i hemmet. Jag blev dock tvingad att plocka fram sykunskaperna ur långtidsminnet när jag i fäboden fick för mig att jag skulle sy nya draperier till barrfriden. Jag gick till Älvdalens sybutik och hittade ett tyg som jag tyckte var snyggt och som även skulle passa i fäboden. Tyvärr var tyget i dyraste laget. Det kostade 170 kr/meter och med hängen och tråd slutade notan på 1 300 kr. Men det får det vara värt. Jag köpte tre längder totalt, men det behövdes bara två till barrfriden så den tredje längden fållade jag upp på alla fyra sidor. Det får bli en duk till mitt matbord i Stockholm.


Denna symaskin köpte min mamma för ett antal år sedan, men hon har aldrig använt den. Mamma är inte heller någon stjärna på att sy och har aldrig lärt sig hur maskinen fungerar.


Det första jag fick lov göra, förutom att mäta och nåla upp tyget, var att plocka fram maskinens instruktionsbok. Jag behövde lista ut hur man spolar över tråd till undertrådsrulle, trär undertråd och trär övertråd. Sen var jag igång.


I fäboden hänger nu vita draperier med blommor och blad i rosa, svart och grått.

När jag var barn var det en gång en granne som däckade bakom draperiet på en fest. Detta minns jag och min syster mycket väl, för vi var skiträdda när vi, under flera timmar, tyckte att det rörde sig bakom draperiet i mörkret. "Ingen får däcka bakom draperiet", konstaterade min syster när jag berättade att jag skulle fixa nya draperier.

En kväll i tunnan

Mina kusiner på mammas sida har en badtunna vid stugan nere vid sjön. Tunnan värms upp med en vedkamin och det blir ganska exakt 40 grader i vattnet när tunnan är full av vatten och fullt uppvärmd. Ganska djupt är det också, i alla fall i mitten av tunnan. Runt kanten finns träbänkar att sitta på. Efter kalla nätter i fäboden var ett bad i 40 graders värme precis vad jag behövde. Det serverades rom & cola och jag drack även kallt rosévin när hettan från badvattnet slog upp i ansiktet. Jag satt i tunnan i över två timmar.


Innan badet åt jag lättkesella med valnötter och cashewnötter och svepte ett glas rosévin.


Rom & cola passar utmärkt i det heta badvattnet. Notera att jag har dalahästar på bikinin och det röda som flyter vid glsets fot är knätofsar som hänger ner från bikinitrosorna.




Hemma i Falun lånar jag min systers bruna träskor. Mina egna röda är kvar i fäboden.

Öldasset

Min fasters man är arkitekt. Han har ritat en hel del hus och byggnader både åt sin egen familj och åt min familj. Ett av de senaste verken som fasters man ligger bakom är ett dass i fäboden. Ett ganska vanligt dass till utsidan kan tyckas, men inuti är dasset inrett med mängder av ölflaskor. Från golv till tak med bara öl.

Resultat och hur jag har gjort

Jag är väldigt glad över att jag nu har avverkat mina tio veckor med Grace Wellness. Jag är även väldigt glad över att jag lyckades följa kost- och träningsschemat så pass bra. Mitt resultat innebär att jag har gått ner totalt 8 kg, fått mer muskler och en mer välsvarvad kropp. Mina mått har ändrats en hel del. Jag har t.ex. minskat 7 cm i midjan och 6 cm över bysten. Över höfterna har 8 cm försvunnit. Mitt enda undantag på dessa tio veckor var midsommarhelgen, då åt jag allt som serverades. Men annars har jag strikt följt det upplägg som Helene Ahlson har tagit fram. Så här har jag ätit och tränat.

06.45 Frukost innan morgonträning:
En kapsel Reducer fettförbränning.
En kopp kaffe eller te.
1 dl naturell lättfil/lättyoghurt med kanel.

07.30 Träning:
Morgoncardio 60 min.

09.00 Frukost efter morgonträning:
En kapsel Reducer fettförbränning.
En tablett Bredspektrum antioxidant.
2 dl naturell lättfil/lättyoghurt med kanel och 0,5 dl egengjord müsli.
En kopp te eller kaffe.

10.30 Mellanmål nr 1:
En halv burk minikeso.
En halv dl osötade bär (jordgubbar, hallon, blåbär eller björnbär).

12.00 Lunch:
Reducer fettförbränning, fyra kapslar Xantan non appetit och Bredspektrum antioxidant.
Fisk, skaldjur, quorn eller ägg motsvarande storleken av en hel hand.
Långsamma kolhydrater i form av fullkornsbulgur, råris, fullkornsris, quinoa, kokt potatis motsvarande storleken av en knuten hand.
Halva tallriken grönsaker.

15.00 Mellanmål nr 2:
En halv burk minikeso.
Tio naturella, osaltade och orostade nötter (valnötter, mandlar eller hasselnötter).
Alternativ: En halv avocado med minikeso.

18.00 Middag:
Reducer Fettförbränning, fyra kapslar Xantan non appetit och Bredspektrum antioxidant.
Som lunch fast utan de långsamma kolhydraterna och mer grönt istället.

21.00 Mellanmål nr 3:
Samma som mellanmål nr 1.

Borttaget helt ur kosten: Alkohol, frukt, bröd, fett i form av t.ex. ost, sås och chips, rent socker inbegripet alla former av bakverk, glass, godis, tårta, ketchup, messmör och allt annat som innehåller socker.

Övrig träning förutom den dagliga cardioträningen:
Styrketräning enligt övningarna på Grace Wellness, två gånger per vecka.
Styrketräning med PT en gång per vecka.

Cardioträning har jag var tredje eller varannan dag bytt ut mot 20-40 minuter löpning eller lätt jogging. Om jag t.ex. kört 20 min löpning så har jag därefter kört 40 min cardio för att få ihop en hel timme konditionsträning.

Sammanlagt har jag alltså kört tio (10) träningspass per vecka, uppdelat på ett cardio/löppass om en timme alla dagar i veckan (7 st) , plus tre (3) styrkepass per vecka.

Tillbaka till vatten och el

I morse vaknade jag av mig själv klockan 06.00, i min säng på den kalla vind i fäboden där jag sover. Det hade varit kyligt under natten och mitt ansikte var helt kallt när jag vaknade. Jag tog en morgonpromenad i kalla vindar, åt frukost och började städa och packa ihop. Jag slängde in alla grejer i bilen som skulle med tillbaka. Fjorton dagar är precis vad jag klarar av i fäboden i Älvdalen. Sen räcker det. Nu är jag i villan i Falun med el och rinnande vatten, och det känns väldigt bra. Jag var så less det sista dygnet i fäboden. Jag var less på att sova ensam på en kall vind, less på att bära vatten och less på att varje disk efter maten är ett helt projekt. Knotten och myggen plågade mig varenda gång jag stod ute på ängen och borstade tänderna, jag har myggbett över hela kroppen. Dessutom började jag sakna mina kompisar i Stockholm och Uppsala något så fruktansvärt. Men jag ska tillbringa lite tid i Falun, sen drar jag tillbaka mot storstan och mina underbara vänner.


Hej då Månsta och hej då Okbodarna. Det är kul att åka upp till Älvdalen, men det är ibland ännu roligare att åka därifrån. Fast jag kommer se till vara rejält peppad inför nästa Ugsimara. Och till midsommar såklart.

En timme fäbodscardio

Under min tid i fäboden har jag varje dag gått en rask morgonpromenad före frukost. Jag går i princip samma sträcka varje morgon, det är en tur på ca 70 minuter. Eftersom jag varit i fäboden i exakt två veckor har jag alltså gått denna sträcka 14 gånger nu, och jag fäster vanligtvis blicken på samma saker intill vägen, varenda dag. Det här är lite utav det jag ser när jag vandrar runt för att bränna fett.


Jag startar logiskt nog uppe på våran gård. Denna morgon gick jag hemifrån vid 07.00 men så tidigt brukar jag vanligtvis inte vara uppe när det är semester.




Vid denna gärsgård fanns förut en grind så att de kor som gick utanför inte skulle kunna gå in i det bebodda området. Vid denna grind tjänade jag pengar genom att öppna åt bilar som skulle åka igenom.




Totalt fanns det förut tre grindar där man kunde komma in och ut ur fäboden. Men det var bara vid en grinden ovan, på asfaltsvägen, som man kunde göra de stora pengarna. Där åkte flest bilar. Med stora pengar menar jag i detta fall typ 100 kr på en sommar. Vid grågrind fanns det inte mycket pengar att hämta.


Huset som saknar gräsmatta. Denna stuga har en barr- och kottmatta istället för gräsmatta. Vad jag tycker om det tänker jag inte skriva ut, med respekt för de som säkert älskar sin lilla kottstuga. Stugan är i och för sig ganska charmig. Likaså prydnadshjulen.




I denna bäck går det utmärkt att bada, för den som vill bada i extremt kallt vatten. Vattnet ser rött ut eftersom sanden skiftar i rött.




Fäbodens glassigaste skorsten. Denna gård har pimpat sin vita skorsten med platta stenbitar. Det ser väl fräckt ut? Precis som på amerikanska södern.


Samma gård som har en pimpad skorsten har även en snygg källare med rosenbuskar runt.


Den flygande hinken. På långt avstånd syns inte pinnen som håller upp hinken ovanför brunnen.








Fäbodens enda volleybollplan. På nedtrampad fäbodsäng har grabbarna spelat volleyboll.

De flesta skorstenar ser ut på detta sätt, men har inte alltid en sten på toppen. Denna skorsten är dock högre än de flesta andra skorstenar. De flesta stugor har garanterat inte heller en vinnarkrans ifrån Ugsimaran upphängd ovanför dörren.

Det är lika trist varenda gång jag går förbi denna gård, då när jag ser att vimpeln hänger på halv stång.


Man får inte köra så fort på den väg som leder fram till Dal-Per Svens stuga. De gånger jag sprungit istället för gått så har jag säkert överträtt tillåten hastighet.

Efter att ha gått ner till bäcken, upp för backen vid bäcken, igenom byn, ner till slaktladan och sen till Dal-Per Svens stuga så går jag tillbaka upp mot vår gård.


Denna gryta hänger i vår slogbod, där man man woka vad sjutton man vill. Det är bara att slänga ner vad som helst i grytan som hänger över elden. Ballerinakakor och sura nappar behöver inte wokas, de är godast utan uppvärmning.