Journalisten Martin Lindgren på Realtid har gjort en väldigt intressant intervju med en delägare på en affärsjuridisk byrå, en person som vill vara anonym. Intervjun kretsar kring hur man blir delägare. Läs intervjun här.
I intervjun berörs också varför det nästan bara är män som tar sig till toppen. Delägaren i fråga nämner i samband med det att de flesta befintliga delägare faktiskt är män och att det är enklare för män att skapa närmare sociala kontakter med andra män och på så sätt ge stalltips och pusha dem. Eller bonda som han kallar det. För det skulle ju vara otänkbart att en delägare plockar med sig en kvinnlig biträdande på sociala aktiviteter, vilket är vad som krävs för att kunna diskutera saker som inte berör ärenden och inte heller är en vanlig lunchkonversation, inom arbetets vanliga, sociala norm. Jag håller med den anonyma delägaren. Visst är det så, att män får en naturligare relation till biträdande män, i jämförelse med biträdande kvinnor, vilket blir en fördel för de manliga biträdande. Om en manlig delägare skapar en närmare social realtion till en kvinna kan det skapa romansryten etc, vilket såklart ingen vill ska ske.
Jag har dock sett och upplevt en annan förklaring till varför så få kvinnor tar sig till delägarposten. Jag har nämligen sett flera fantastiskt ambitiösa tjejer med mycket bra betyg, som under studietiden och de första åren i karriären var supertaggade till att satsa allt på byrålivet. De ville så mycket då. De ansträngde sig till sitt yttersta och gav allt i sin strävan efter att få bra betyg och därefter göra ett fantastiskt arbete vid byrån, ett arbete som var meningen att enbart bana väg för en karriär uppåt. Men det som istället hände var att kvinnorna i fråga fick barn och bildade familj. Då byttes raskt kvinnans hela fokus i livet, vad som ansågs vara viktigast. Livståget ändrade riktning. Dessa kvinnor tappade delar av stinget och insåg istället att barnen var det som var livets mening. Barnen blev helt plötsligt det som blev värt att leva och slita för. Det som måste komma först. Inte att göra karriär och dra in mer pengar än vad man egentligen behöver. Eller dra in så mycket pengar som möjligt, åt någon annan. Jag har sett så många småbarnsmammor som helt plötsligt får nya värderingar i livet och efter mammaledigheten ser arbetet som endast ett nödvändigt ont, för att kunna ge sina barn en bra materiell standard. Att kvinnor över lag och av naturen har starkare moderskänslor än vad män har faderskänslor, samt en starkare strävan efter att ta hand om barn och familj än vad män har, det vet vi sen förr. Att vara kvinna och sätta sina barn i första rummet, det är ett medfött drag som inte rubbas, om man inte är psykiskt störd, missbrukar narkotika eller har en sjukdom som påverkar det mentala. Och kvinnorna i byråvärlden är ju inget undantag för dessa moderliga krafter. Om man nu har valt att föda barn.
Att lyckas bli delägare på en stor byrå utan att sätta arbetet före familjen, det har nog aldrig någonsin hänt tyvärr. Och det kommer inte att hända så länge omsättningskraven på potentiella delägare är så höga som de faktiskt är, och måste så vara för att byrån ska kunna gå runt, samtidigt som delägarna maximerar sin vinst.
6 kommentarer:
Intressant och tänkvärt inlägg! Bra!
Jättebra inlägg! Kanske skulle fokusera på vad som kan göras för att fler kvinnliga delägare ska tillträdas. Vad de ska göra samt andra för att skapa bäst förutsättning till delägande.
Jag gissar och tror du blir delägare i framtiden ;-)
Hej Karolina!
Kanske sammanfaller helt enkelt nedtrappningen av ambitionerna med att människor blir mer realistiska vid en viss ålder, vi kanske inte ska söka förklaringen enbart i just barnafödandet? Det finns ju en dessutom en och annan jurist utan varken barn eller jobb på advokatbyrå. De kan också ha varit ambitiösa en gång i tiden, men kommit till nya insikter som stämt mer med hur de velat leva. Jag tror nog att vi vänder vi en 10-timmarsdag och delägarkarriär ryggen för att den inte stämmer med vår natur först och främst, även om barnafödandet kanske är den utlösande faktorn/ursäkten för detta!
Jag tror inte som du (?) att faderskänslor är svagare än moderskänslor. Jag tror snarare att det östrogenet som gör att det känns det ”naturligt” att ägna sig åt den dagliga omvårdnaden av ett barn, medan det inte ligger i testosteronet. Men männen älskar sina barn likafullt och lika mycket, det måste vi utgå ifrån. Vi får heller inte drabba männen med sådana generaliseringar, utan precis som vi kvinnor vill bli sedda som individer först, på samma sätt ska vi se på männen.
Män har inga problem med att välja en kvinna som inte har karriärambitioner och låta kvinnan ta den större delen av ansvar för barn och hem, kvinnor däremot tycks ha svårt för att välja en man som jobbar deltid och tar markservicen och barnen så att hon kan göra karriär. Annars vore det väl en sådan man den ultimata lösningen om vi kvinnor verkligen, verkligen, verkligen ville göra karriär? Det finns en mängd sådana män lediga, 25% av männen får ju aldrig barn har jag för mig, för kvinnor är motsvarande siffra runt 15 %. Men vi blundar för den uppenbara lösningen med en man som intar vår ”traditionella” kvinnoroll och låser oss vid drömmen om två karriärmänniskor med det perfekta hemmet och de perfekta barnen…. Vår biologi vill ha den framgångsrike mannen men vi föraktar samtidigt vår biologi när vi vill vara hemma med barnen… ?
Ha det gott och blir det förresten någon yoga för dig?
Hälsningar
Marie
"Att kvinnor över lag och av naturen har starkare moderskänslor än vad män har faderskänslor, samt en starkare strävan efter att ta hand om barn och familj än vad män har, det vet vi sen förr. Att vara kvinna och sätta sina barn i första rummet, det är ett medfött drag som inte rubbas, om man inte är psykiskt störd, missbrukar narkotika eller har en sjukdom som påverkar det mentala."
En medveten provokation, naturligtvis.
"The differences between men and women are dwarfed by our similarities"
Det du beskriver är endast sociologiskt och antropologiskt betingade skillnader, inte biologiska. Visst finns det generella skillnader i fysiologisk och anatomisk uppbyggnad som talar för att alla kvinnor som grupp har en viss inklination mot att ta hand om sina barn, men det finns otaliga exempel på kvinnor som är särdeles dåliga föräldrar och otaliga exempel på män som är ypperliga föräldrar och som har ett starkare driv för att ta hand om sina barn än de flesta kvinnor.
Det här är alltså ytterligare ett exempel på att det endast är individnivån som är relevant.
Håller dock med om att insnöade och kvinnochauvinistiska genustomtar är de som sätter dagordningen i dag, men vi rabiata humanister och individualister kan i alla fall trösta oss med att om 20-30 år så kommer den gängse bilden av dagens genuscharlanteri vara densammma som dagens bild av den forskning som genomfördes i Uppsala i början av förra seklet kring betydelsen av skallform för personligheten.
"I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character."
Var står du förresten i frågan om samkönade adoptioner. Kan det antas att du endast förespråkar en sådan rättighet för lesbiska par, men inte för bögar?
Japp, det finns många hinder i vägen för kvinnligt delägande. på den advokatbyrå där jag arbetade i Tyskland, fanns två kvinnliga delägare. Den ena fick besök av sin barnflicka flera gånger om dagen för att kunna amma sin babis (som alltså var med barnflicka hela den övriga tiden). Den andra kvinnan var treabarnsmor, fick barn med planerat kejsarsnitt på det korta jullovet och... ja, såg inte sina barn mycket alls.
Det är svårt att förstå hur man kan offra sitt (och barnens!) liv för en karriär på detta sätt.
Tydligen var det värt det, för dessa båda kvinnor.
/Maria
Medfött? Moderliga krafter? Jag hoppas du skämtar! Det finns väl ingen biologisk skillnad mellan män och kvinnor vad gäller kärlek till och engagemang i barn! Kom igen, du är ju en ung, smart, tjej. Va?
Kvinnor måste inte ge upp sitt arbete när de får barn. Inte män heller, för den delen. Man är en god förälder ändå, vill jag hävda. Men jag kanske har "en sjukdom som påverkar det mentala"?
Jag vill också haka på Sten Sture lite grann: Hur blir det med dina teorier om medfödda egenskaper hos kvinnor för barn som lever med sina pappor? För adopterade barn? Har inte deras föräldrar samma drivkraft i sitt föräldraskap som mammor som har fött barn? Varför skulle det vara någon skillnad? Kan man inte älska barn om man inte haft dem i livmodern?
Skicka en kommentar