Uteserveringshetsen

Det finns en sak jag verkligen inte gillar med våren och det är den märkliga uteserveringshetsen som innfinner sig varje år. Så fort solen tittar fram och det inte längre är minusgrader ute, då verkar det som om det inte är acceptabelt att sitta någon annan stans än utomhus för en fika eller en AW. Det går inte ens att föreslå ett ställe som saknar uteservering, förrän någon i sällskapet snabbt och anklagande utbrister ”Men där finns det ju ingen uteservering!”. Det spelar ingen roll om det blåser kalla vindar som kyler ner både kinderna och fingrarna, eller om det fortfarande är så kallt ute att samtliga gäster på serveringen behöver två filtar var. Man måste tydligen sitta utomhus ändå, så fort det finns minsta antydan till sol. Att den energi som infravärmen drar skulle kunna värma upp ett helt u-land, eller att infravärmen inte ens fungerar eller är uppmonterad ännu, det verkar inte spela någon större roll. Inte heller det faktum att den som sitter närmast infravärmen nästan får brännskador i huvudet, samtidigt som de som sitter längst bort fortfarande fryser.

Som tur är, så är det dock ganska svårt att få en plats på en uteservering i Stockholms innerstad. Men det är ganska jobbigt och tidskrävande innan alla i sällskapet har fattat det. De mest påstridiga uteserveringsanhängarna måste nämligen gå till minst 4-5 olika uteserveringar och konstatera att det är fullsatt, att det inte ens finns plats på en kant någonstans i den kalla skuggan, förrän de ger upp. Man hamnar nämligen inomhus ändå, om man inte är på plats när stället öppnar. Eller står ut med att vänta på ett bord i upp till 60 minuter. Och det orkar inte jag. Jag vill inte heller sitta i drag, snålblåst, frysa läppen av mig eller bli sjuk. Tills vädergudarna kan bjuda på högtryck eller gassande sommarsol sitter jag därför helst inomhus.