Utflykt till Hykjeberg

Förr i tiden, om det fanns människor på en gård som inte tillförde något utan bara kostade mat, då fick man lov att göra sig av med den människan. Det handlade om sjuka människor eller folk som av annan anledning inte klarade av att arbeta. Ett bra sätt att göra sig av med dessa var tydligen att kasta ut dem från ett ättestup, dvs ett brant stup där man granterat möter döden. I skogen utanför byn Klitten i Älvdalen finns ett sådant stup. Den branta bergväggen om 100 meter ligger precis på gränsen mellan Älvdalen och Mora, och bergväggens flora är så unik att området är ett naturreservat. I lördags vandrade jag upp till stupet och sen ner igen. Området heter Hykjeberg. Som tur var så blev jag inte nerputtad för ättestupet. Det måste alltså betyda att jag anses vara tillräckligt arbetsför. Jag tror mig dock veta att ättestup idag inte är ett speciellt bra alternativ, vare sig för åldringar, gravt funktionshindrade eller de som befinner sig i fas 3. Det måste finnas andra alternativ.


Hykjeberget är så unikt att det är ett naturreservat.


Detta är en björnsäker soptunna, fastgjuten i betong med björnsäkert lock av stål. Endast i Älvdalen mina vänner, endast i Älvdalen.


Carl von Linné besökte Hykjeberget 1734 och undersökte den unika floran.


Ungefär 2 km från den björnsäkra soptunnan, rakt uppåt efter en svettig skogspromenad, möts man av denna skylt. Det är bara att välja, utsikt eller insikt. Jag valde att gå mot insikt...


...och den insikt jag fick är att jag lever nu men kommer dö om jag trillar ner. Jag vågade inte gå närmare än såhär, där det inte finns något staket.


Egentligen vågade jag inte heller gå fram till staketet. Först klamrade jag mig fast vid ett träd ungefär 1,5 meter från kanten. Men sen kom jag på att jag bara måste ha en bild. Så på skakiga ben och med riktigt hög puls gick jag fram. Jag vet inte om det syns, men mitt bakersta ben är ca 40 cm från stupets kant. Tur att det fanns ett staket. Och att det satt fast ordentligt.


Min förra Älvdalsgranne T.P. följde med upp. Han bodde förut i huset som står bredvid vårt. T.P. är van vid att vara i skogen för han driver ett bolag som tillverkar jättefina gärdesgårdar. Såna där staket som är gjorda av stora pinnar, ni vet.

Innan jag och T.P. åkte upp mot Hykjeberget påstod jag att jag aldrig hade varit där förut. Det var det jag trodde i alla fall, ända tills T.P. sa att det förut fanns ett högt brandtorn uppe på Hykjeberget. Brandtornet användes för att spana efter skogsbränder. Tornet plockades dock ner efter att en turistande familj klättrat upp i tornet, varpå pojken ramlade ner och dog. När jag fick höra om brandtornet fick jag helt plötsligt minnesbilder som jag inte mindes att jag hade. Det var från när jag var ca 7-8 år gammal ungefär.

Det var jag, pappa, vår granne Mats och hans son Petter som hade gått upp till brandtornet för att titta på det. Pappa och Mats började klättra upp i tornet, men Petter tittade förskräckt på tornet och sa bestämt "Nej usch vad högt, jag törs inte. Jag stannar på marken istället". Jag tvekade i någon sekund men sen fick jag infallet att jag minsann skulle upp i tornet, även fast det såg jätteläskigt ut. Jag började klättra uppåt och efter någon meter eller två vände jag mig om, tittade ner mot marken och mötte Petters förvånade blick. Det såg ut som han tänkte "Men shit, hon klättrar!". Därefter sa han tveksamt "Okej, om du klättrar så måste ju jag också göra det", och så började han klättra. Och jag minns att det för första gången slog mig, hur lätt det kan vara att påverka andra människor genom sina egna handlingar.


Efter ett tag vande jag mig vid den höga höjden, och min svindel hade i princip avtagit när vi sedan drack kaffe och åt smörgåsar. Därefter började vandringen nedåt igen. Platsen där brandtornet förut stod är idag en liten skogsglänta.