G som i Gemenskap

Detta är nästan pinsamt att erkänna, men jag hade inte sett den kultförklarade filmen G tidigare. Jag såg den för första gången i lördags. Jag tycker att den var ganska underhållande faktiskt. Speciellt roligt var det att se Magnus Uggla som homosexuell klubbföreståndare och Ulf Brunnnberg som manager för ett syntspelande facistband som snortar vitt pulver. Detsamma vad gäller en ung Niclas Wahlgren som i sitt halvlånga hår var ruskigt lik Pernilla Wahlgren. För att inte tala om en ung Ewa Fröling som spelar mamma. Att se Stockholmsmiljöer från en svunnen tid var också ganska intressant. Filmen är nämligen inspelad 1982. För några år sedan kom det ut en DVD-utgåva av denna film, som även innehåller en film om filmen med intervjuer och bakgrundsmaterial, och nu har jag sett båda. Detta är också pinsamt att erkänna, men jag blev nog lite kär i Sebastian Håkansson som spelar sångaren Robban när jag såg filmen. Det är väl jag och några miljoner andra tjejer som tycker att han är söt. Eller var söt, år 1982.


Om det är någon som har lyckats undgå vad filmen handlar om, så kan jag berätta att det handlar om tre killar. En har problem med sin tjej och sin sexuella läggning, en annan har problem med droger och den tredje överger sina vänner och sitt källarband för att spela med ett större band som ska ut på turné.