Gåva till värdinnan

Innan jag fortsätter bildregnet från Uppsalagängets helg i Älvdalen så kommer här en visning av den present jag fick. De hade såklart inte behövt ha med sig något alls egentligen, att de kom och hälsade på var present nog. Paketet innhöll i alla fall en jättefin sko gjord i vit sten, med polerad aluminium som sula på tån och klacken. Denna pjäs är riktigt tung och maffig men ändå stilren. Jag gillar den verkligen.


Vissa i gänget sprang tydligen på stan i tre dagar innan gruppen enades om denna sko. Det kallar jag överambitiöst, men jag är såklart väldigt glad för skon. Den ska stå på hedersplats här i huset.


Egentligen tror jag inte att skon är till för att man ska ha ljus i den. Den ska nog stå som den är, men det går om man vill. Skon heter "Dance with me", är från PR Home och säljs på Cervera.

Björn- och pumajakt i Älvdalen del 1

Sent i fredags anlände fyra vänner från Uppsala till mitt hus på Kettisgården i Älvdalen. Det var Obygdsjuristen, Slaktarn, Dalajuristen och Byggare Bob som skulle uppleva bygden på dagtid och gå ut på björn- och pumajakt i Älvdalens nattliv. Det huvudsakliga syftet med denna resa var inte bara att hälsa på mig här uppe i Dalarna och kolla hur jag har det. Vi skulle även hitta fruar åt Obygdsjuristen och Slaktarn på Älvdalens uteställe som heter Dalgatan 118. Med oss denna helg hade vi även ett stycke lokalbefolkning som kunde förhindra att dessa stadsbor till killar inte fick en eller flera knivar i ryggen, då när de gick ut för att ragga på lokalbefolkningens singeltjejer. När vi anlänt till Dalgatan på lördag kväll kom snart fyra poliser till restaurangen, men jag tror inte att det hade med vår entré att göra. Ingen av oss blev i alla fall vare sig anhållen eller häktad under denna trevliga och roliga helg.


Fredag kväll. Jag körde på samma koncept som när tjejerna besökte mig för någon månad sedan. Till kvällsmål serverades rödvin och varma mackor med champinjonstuvning och tomat.


Till dessert åt vi äppelkaka med vaniljsås och punsch.


Mina gulliga Uppsalavänner hade med sig en present till mig. Vad paketet innehåller får ni se snart här i bloggen.


Vi förflyttade oss till övervåningen och sjönk ner i sofforna där låt efter låt plockades in på spellistan i Spotify. Vilken lättnad att jag har grannar som varken hör eller bryr sig om hur högt eller sent det spelas. Ingen var intresserad av kaffe. Whisky och choklad i form av dalahästar var det som gällde.


Vi kunde sova ganska länge och sen var det frukost där brödrosten gick varm. Slaktarn var morgonens toastmaster.


Vi åkte in till byn för att besöka Porfyr- och Hagströmsmuseet. Hagströms gitarrer är världsberömda, både Elvis, The Beatles och Abba hade gitarrer från Hagström.


Denna fina porfyrvas står i receptionen. Tyvärr var det såklart fotoförbud i lokalerna, men jag såg många fina verk av porfyr och fantastiskt snygga gitarrer från olika tidsepoker.


I porfyrmuseets lokaler var det även vernissage med tavlor gjorda i akvarell. Konstnärinnan själv var på plats, hon heter Lilian Falk och bor i Insjön, men är uppvuxen i Älvdalen.


Jag beskådade Lilian Falks målningar och kunde sen inte låta bli att upplysa henne om vilka tavlor som jag tycker är hennes topp tre. Detta fina sjölandskap var en av mina favoriter.


Vi styrde sen stegen mot Älvdalens Hemslöjd och jag kunde konstatera en nyhet sen den senaste gången jag var där. Älvdalshästen fanns nu även i rosa och blått, det gjorde den inte förut. Eller så var den bara slut då.


Den fina kyrkan var såklart inte öppen men vi gick förbi.


Det gamla kyrkhärbret från 1285 går i alla fall att titta på oavsett och killarna fick posera som de turister de var.

Obygdsjuristen tyckte det var märkligt att ingen ännu har bränt ner kyrkhärbret på ren jävulskap, men vi konstaterade att julbocken i Gävle nog är mer status för en pyroman. Det skulle heller inte vara värt mödan att bränna ner kyrhärbret, för den som gör det skulle sen behöva tas med uppretade och förbannade dalkarlar - på livstid.

Lax på braskaminen

Vad ska man med en eldriven spis till egentligen, när det går utmärkt att steka lax på braskaminen i köket.

Grattis Anna i Moradräkt

När jag började arbeta i Mora i augusti så kände jag endast två personer i Mora, och en av dem är Anna Lundh. Anna var med i Robinson 2009 och kom tvåa om jag inte minns fel, och efter det har vi blivit inbjudna till ungefär samma kändisfester och events i Stockholm. Just nu är jag väldigt glad och stolt över Anna, för hon har representerat Sverige i Miss Asia Pacific World, som är en skönhetstävling nästan lika stor som Miss Universum. Idag har jag tittat igenom alla hennes bilder på bloggen från Korea där tävlingen gick av stapeln, och jag förstår att det är ett jätteäventyr som hon har fått uppleva. Det var 50 tjejer från olika nationer som deltog i tävlingen, som sändes live inför 50 miljoner tittare och en publik på 10 000 personer. Anna Lundh var en av dem som gick vidare till topp 15. Vilken placering hon fick totalt är lite oklart, men jag tror det blev en sjundeplats. Tycka vad man vill om skönhetstävlingar, men detta är riktigt bra. Jag är så glad för hennes skull. När jag ser de fina bilderna från tävlingen på Moras Anna Lundh, får jag samma stolthetskänsla som när jag läser om Älvdalens Sofia Hellqvist och hennes intåg i kungafamiljen.


Anna Lundh vägrade att bära den gula och blå Sverigedräkten i tävlingen och gjorde istället entré i Moras folkdräkt. Helt rätt, tycker jag. Bilderna kommer från Annas blogg.

Laserbehandling på skönhetsklinik

Aldrig tidigare har jag gjort något form av skönhetsingrepp på en skönhetskirugisk mottagning, och jag tror inte i dagsläget att jag kommer att göra något mer. Men nu veckan åkte jag till Tällberg för att släta ut ansiktet med laser. Det är nämligen så, att jag sedan förr har små ärr och gropar i huden av gammal acne, och det var dessa som jag ville ta bort. Jag var egenligen inte speciellt nervös när jag åkte dit, men det kan bero på att jag medvetet inte grävt fram fakta om hur detta går till och hur det känns. I så fall hade jag varit mer nervös. Men med facit i hand hade det dock inte varit helt fel med lite tips och förvarningar från andra som redan har gjort det. För er som vill veta så berättar jag därför här och nu hur det var.

Hur det gick till: Det första läkaren gjorde var att titta på min hud i en stark lampa. Därefter fick jag själv smörja in ansiktet med en kräm som bedövar huden. Läkaren sa att jag skulle ta ett tjockt lager kräm. Därefter fick jag sitta och titta på TV i ungefär 20 minuter tills bedövningen hade verkat. Sen fick jag lägga mig på en brits under en stark lampa. Själva behandlingen går sen till på så sätt att läkaren med en laserstråle bränner på huden runt gropen så att huden jämnas ut. När laserstrålen träffar huden så svider och sticker det. Det luktar även bränt kött. Läkaren arbetar med laserstrålen i ungefär 5-8 sekunder åt gången. I uppehållet får jag själv rulla en isklamp över huden för att kyla ner där det bränner som värst. Därefter raspar läkaren med något som liknar en tops på området runt gropen, varpå han sen baddar området med sprit. Sen kör han igång med laserstrålen igen, och så håller det på. Med mig hem fick jag en isklamp så att jag även efteråt kunde kyla ner ansiktet när det började svida och bränna.

Tips 1: Smeta på ett förbannat tjockt lager bedövningskräm. Själv trodde jag inte att det skulle åtgärdas så mycket på min vänstra sida, endast på den högra, så på vänster sida tog jag ett tunnare lager bedövning vilket inte alls var behagligt. Det gjorde ganska ont.

Tips 2: Kör inte bil hem själv efter behandlingen, låt någon skjutsa dig. Att både styra bilen samtidigt som man i smärta rullar en isklamp i ansiktet kan vara ganska trafikfarligt.

Tips 3: Gör inte detta dagen innan du ska till jobbet eller till en fest. Gör detta första dagen på semestern, och det av två skäl. För det första så sover man inte speciellt bra efter behandlingen. Jag kunde sova högst två timmar i sträck, sen vaknade jag av att det brände i ansiktet och jag fick lov att rulla med isklampen igen. Dagen därpå kom jag som ett vrak till jobbet. För det andra så ser man förjävlig ut i ansiktet medan såren läker. Varje grop i huden som slipats bort ser efteråt ut som ett stort, sönderkliat myggbett. Man är alltså helt sårig och röd i hela ansiktet. Och tro inte att det bara är de största groparna som blir på detta sätt. Läkaren ser i sin starka lämpa även gropar och ojämnheter i huden som du inte visste att de fanns, så räkna med att ha röda sårskorpor i hela ansiktet. Såren går i och för sig att sminka över, fast med smink ser det ut som att man sminkat över värsta böld-acnen.

Varning: Bränt kött luktar vidrigt. Räkna med att stanken av bränt kött sitter kvar i doftminnet i ca 4-5 dagar efter behandlingen.

Läkaren sa i alla fall att såren borde vara borta på en vecka. Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar. Jag väntar nämligen på resultatet. Vill man vara fin får man lida pin, som det i sammanhanget så passande heter.

Fin lägenhet till salu

Ni minns kanske att jag skrev förut om att min vän Förskolläraren och hennes kille ska flytta till Östermalm. Deras fina lägenhet på Söder ska därmed säljas. Detta är lite sorgligt eftersom de bott i denna lägenhet i tio års tid och jag har spenderat väldigt mycket tid i denna bostad. Det har nästan varit som mitt andra hem. Nu ligger den ute på Hemnet, vilket känns ganska märkligt, och det är visning på måndag. Men jag får väl försöka glädjas med den eller dem som köper lägenheten, för den är fantastiskt fin och fräsch. Jag älskar tapeterna, golvet i hallen tycker jag är jättesnyggt och det finns inte mindre än två rymliga klädkammare och två badrum.


Lägenheten har 3 rok, är på 85 kvm och accepterat pris är 3 450 000 kr. Adressen är Hornsgatan 123 och fler bilder finns att beskåda här på Hemnet.

Äntligen något underhållande

De senaste åren är det endast en TV-serie som fått mig att ställa larmet på mobilen och att sitta bänkad framför TV:n, och det är Desperate Housewives. Innan det var det Sex and the City. Men nu har jag en ny serie att titta på. Igår sändes det första avsnittet av den hyllade serien Pan Am på TV3. Serien utspelar sig i hetluften på flygbolaget Pan America och handlingen kretsar kring bolagets vackra flygvärdinnor, som utgörs av noga utvalda singelflickor i sina bästa år. De tjänar bra och lever det glammiga livet i både luften och på lyxhotell, där även intriger och kärleksaffärer ingår. Det härliga med denna serie är att den utspelar sig 1963 och varenda program är ett enda stort frosseri i snygga 60-talskläder och fina 60-talsfrisyrer. Jag längtar redan till nästa söndag och hoppas innerligt att min uppkoppling klarar TV3 Play, för jag har tyvärr inte trean i Älvdalen. Jag har även förhoppningen att denna glamourösa bild av flygbranschen ska bota min flygskräck.

Tjejerna som i huvudrollerna, vars karaktärer är anställda av Pan America, spelas av Christina Ricci, Margot Robbie, Karine Vanesse och Kelli Garner. Kom ihåg var ni läste namnen först. Snart kan ni dem utantill.

De olika typerna av singelmän

I oktober för tre år sedan blev jag singel igen. Från stabilt samboförhållande i Uppsala till singel i Stockholm. Att vara på singelmarknaden är inte det enklaste. I vardagskarusellen går det utmärkt. Då hinner jag inte ens tänka på att jag är ensamstående. Det är dessutom ganska skönt att på vardagarna inte behöva bry sig om någon annan än sig själv, sitt jobb, den dagliga träningen och kosten. Men det kan också vara ganska deperimerande ibland, då när jag blir påmind om hur få singelmän jag faktiskt kommer i kontakt med. Att chansen att träffa någon ny är ganska minimal. Eller när jag åter igen, gång efter gång, går ensam till 30-årskalas, bröllop och nyårsfester. Det är numera för min del väldigt få personer på fester och i andra sociala sammamanhang som över huvud taget är singlar. På varje fest jag går på, som inte är en tjejfest, finns det oftast 1-3 singelkillar. Detta oavsett om festen har 10 gäster eller 120 gäster. Alla andra är där i par. Av de singelkillar som faktiskt finns på festen har jag tydligt märkt att det finns ett visst antal olika typer av singelmän, och dessa presenteras här nedan som ett resultat av mina egna studier och erfarenheter.

1. Den efterhängsna typen
Denna människa har oftast i förväg fått veta av värdinnan eller någon annan gäst att det kommer finnas en singeltjej på festen som kan vara något för honom. Han har fått en länk till min blogg, läst min twitter och kollat upp var jag bor. Den efterhängsna typen kommer oftast till festen i tron att allt är klappat och klart. Han har redan planerat i sitt huvud att vi kommer gå hem ihop, äta frukost ihop, att vi kan äta middag ihop några kvällar den kommande veckan och att jag därefter kan träffa hans släktingar redan nästa helg, när hans syster har bjudit in till barndop. Den efterhängsna typen är så inne i sina redan färdiga planer att han inte alls är lyhörd för att jag inte alls är intresserad av honom. Att jag dessutom vill prata med andra människor på festen än just honom har han heller ingen känsla för. Han letar glatt och snabbt upp mig igen när jag lyckats mingla vidare, och undrar då var jag tog vägen.

2. Den märkliga typen
Redan när jag hälsat på honom och vi har pratat i ungefär 30 sekunder, oftast på initiativ av någon som vet att vi båda är singlar, märker jag att något är galet med denna man. Men jag kan först inte riktigt sätta fingret på vad det är. Antingen verkar han helt distanslös, snöar in på relativt märkliga samtalsämnen och har väldigt lustiga åsikter. Eller så förstår man ganska snart att hans sociala förmåga inte alls har utvecklats normalt, eller att han måste lida av en bokstavskombination eller flera. Att därefter få höra ”Ja, han är kanske lite märklig men väldigt trevlig” eller ”Ja, han kan uppfattas som något annorlunda, men han är väldigt snäll”, av tre olika personer som har träffat honom förr, det bådar inte gott och är knappast till hans fördel.

3. Den kräsna typen
Alt 1: Den ena versionen av den kräsna typen vet precis vad han vill ha. Han har länge väntat på att hans livs kärlek, och den för honom rätta kvinnan, ska uppenbara sig. Genom ett trollslag ska amors pilar slå som en gong-gong i hela kroppen och tiden ska stanna när han möter hennes blick. Han väntar alltså på att samma känsla ska infinna sig, som när han blev dödskär i Lisa på högstadiet. Ganska naivt, kan tyckas. Men att denna man är kvar i högstadietänket visar sig även genom att det är väldigt viktigt för honom att hans blivande flickvän har exakt samma musiksmak, klädstil och intressen som han själv, och att hon tillhörde samma stereotypa och likformade grupp av människor som han själv var en del av, när han gick på högstadiet. En före detta ”plugghäst” eller ”bimbo” kan ju inte vara tillsammans med en gammal ”indiepopare”.

Alt 2: Den andra versionen av den kräsna typen vet även han precis vad han vill ha. Han är intresserad av att hitta ett kuttersmycke som kan vara den fina flickan vid hans sida. Hon som gör hans killpolare gröna av avundsjuka när han visar upp henne. Den han letar efter och vill ha är en pinnsmal tjej med rådjursögon och glänsande långt hår, som ständigt ler och bara är vacker. Hon ska såklart dyrka honom, göra allt för honom och inte ha några egna åsikter. Hon ska helst arbeta som modell, hårfrisörska, servitris eller flygvärdinna. Starka, självständiga tjejer med karriär och egna åsiker göra sig icke besvär. Detsamma gäller tjejer med ett BMI över 20 och som inte ens har gått till final i Fröken Sverige.

4. Den desperata typen
Vad som helst funkar och är godtagbart för denna man, bara hon är tjej och mer eller mindre singel. Ålder, utseende och i vilken stad hon bor verkar inte alls spela någon roll. Problemet med den desperata typen är att han alltid går ut för hårt i sitt raggande och är alldeles för påstridig. Han är inte bara den efterhängsna typen. Han lyckas även visa ganska tydligt att han är heldesperat och tar vad som helst, bara han slipper leva ensam eller hittar någon att mer regelbundet ligga med. Egentligen är den desperata typen kanske en bra människa. Hans intensiva och framfusiga jakt skrämmer dock bort vem som helst, även en thailändska som främst vill ha tak över huvudet eller ett svenskt medborgarskap. Man känner även igen den desperata typen genom att han kan bli ganska sur, arg, ledsen eller rent av aggressiv när man tackar nej till hans andra bjudshot. För tackar nej, det gör man.

5. Den nyseparerade typen
Fas 1: Lycklig och lättad över att äntligen få slippa sin trista, gnälliga fru, eller den bråkiga relationen med sambon, beger sig den nyseparerade typen ut på singelmarknaden med väldigt höga förväntningar. Han har en egen uppfattning om att alla stackars singeltjejer som fortfarande inte har hittat någon nu ska bli överlyckliga när det helt plötsligt kommer en charmig och stilig man ut på marknaden. Nytt, fräscht kött, med andra ord. Tjejerna kommer slåss om att få prata med honom, tävla om att få träffa honom och stå på kö för att få ligga med honom. Det är det han tror i alla fall. Att hans preferenser och fingertoppskänsla för dejtingregler är ca 15-20 år gamla och att hans självgoda och småkaxiga övertro på sig själv är ganska motbjudande, det verkar han tyvärr inte fatta. I alla fall inte de första månaderna, innan han kommer in i fas 2.

Fas 2: Den nyseparerade typen från fas 1 kommer snart till insikten att singellivet inte riktigt var som han förväntade sig. Det var inte det enklaste att få kontakt med kräsna singeltjejer som blivit allt för bekväma i sitt singelliv som starka, självsäkra och självförsörjande individer. Tjejerna står knappast på kö och han tvingas lära sig nutidens dejtingregler för att över huvud taget kunna komma till en andra dejt. Han märker även ganska snart att det på fester och kalas inte finns så många singeltjejer över huvud taget. Alla är där i par och de få singeltjejer som finns är antingen väldigt kräsna eller inget för honom. Han inser även efter ett tag att det både är skabbigt och äckligt att ligga runt med 20-åringar från nattklubbslivet, att det inte ger honom något alls, samt att internetdejting bara är tidsslöseri. Det enda han nu vill är att skaffa ett nytt fast förhållande med en stabil, glad och trevlig tjej, som inte lever på studiebidrag eller bor i en studentkorridor. Det är i detta läge som den nyseparerade typen övergår till att antingen bli ”Den efterhängsna typen”, ”Den kräsna typen” eller "Den desperata typen".

6. Den nöjda typen
Denna singelman trivs verkligen med sitt liv. Han har ett bra jobb, en fin bostad, tre fina barn från ett tidigare äktenskap och en stor ungängeskrets av killkompisar som också har barn. Visst tycker han det vore trevligt och roligt att träffa en kvinna ibland, men detta behov finns bara när han inte har barnen, såklart. Och detta under förutsättning att kvinnan då inte kommer i vägen för han och hans arbete, hans barns fritidsaktiviteter, läxläsning med barnen, föräldramöten, barnens skolresor, hans barns födelsedagar, släktmiddagar och hans aktiviteter med killkompisarna. När man träffar denna man på en fest, visst är det så att han anstränger sig för att vara trevlig och göra ett bra intryck. Han kan till och med vara flirtig eller ganska uppvaktande. Han vill även byta nummer, träffas och dessutom hålla kontakten via sms eller Facebook. Men en ny officiell flickvän eller en ny fru, det har han knappast något behov av.

7. Den homosexuella typen
Denna man anser själv att han är heterosexuell och marknadsför sig indirekt som det. Ofta blir man väldigt glad när man träffar den homosexuella typen eftersom han verkar både trevlig, stilig, normal, ordentlig och juste. Dessutom är han ju singel. Varningsklockorna börjar dock ringa när det framkommer att han är 33 år gammal och aldrig har haft en kärleksrelation som varat längre än tre veckor. Dessutom beklagar han sig över att han aldrig någonsin har varit kär i någon, att det är därför som det aldrig har funkat. Spiken i kistan kommer sen när han på fjärde eller femte dejten fortfarande verkar trivas hur bra som helst i mitt sällskap och vi har väldigt roligt ihop, men inte verkar det minsta intresserad av att sova över. Det är snarare så att han är helt skräckslagen inför det faktum att det ens skulle komma på tal. Och kommer det på tal så stammar han fram en halvbra ursäkt som han har på lager, och tiden därefter stoppar han helt och hållet huvudet i sanden och svarar inte ens på sms.

Kalas för mormor

Det vanligaste när man fyller 85 år är nog att ha mottagning i hemmet och bjuda in till kafferep. Eller sätta in en notis i tidningen om att all uppvaktning undanbedes. Men inte min mormor. Hon sa att vi alla skulle ut på restaurang, och hon valde Chapeau D'or i Falun. Det är tydligen en av de trendigaste och fräschaste restaurangerna i stan, som har lanserat sig själva som "restaurangen med smak och stil". Och visst kan jag hålla med. Stället var fräscht, det var stil på inredningen och det smakade bra. Av varmrätterna valde jag röding. Efter restaurangbesöket åkte hela släkten på mammas sida hem till oss för att skåla i bubbel, äta tårta och dricka kaffe med avec. Det blev även presentutdelning och mormor sa att det kändes som på julafton.


Tårtan från Focus konditori var en pärontårta som i smaken påminde om glassen piggelin.


Min syster häller upp bubbel under precision och måste hålla reda på vilka glas som innehåller alkoholfritt åt bilförarna.


Som avec serverades en calvados som heter Daron Fine. Äppelsmaken kändes ganska mild för att vara calvados, men den var god.

Utflykt till Hykjeberg

Förr i tiden, om det fanns människor på en gård som inte tillförde något utan bara kostade mat, då fick man lov att göra sig av med den människan. Det handlade om sjuka människor eller folk som av annan anledning inte klarade av att arbeta. Ett bra sätt att göra sig av med dessa var tydligen att kasta ut dem från ett ättestup, dvs ett brant stup där man granterat möter döden. I skogen utanför byn Klitten i Älvdalen finns ett sådant stup. Den branta bergväggen om 100 meter ligger precis på gränsen mellan Älvdalen och Mora, och bergväggens flora är så unik att området är ett naturreservat. I lördags vandrade jag upp till stupet och sen ner igen. Området heter Hykjeberg. Som tur var så blev jag inte nerputtad för ättestupet. Det måste alltså betyda att jag anses vara tillräckligt arbetsför. Jag tror mig dock veta att ättestup idag inte är ett speciellt bra alternativ, vare sig för åldringar, gravt funktionshindrade eller de som befinner sig i fas 3. Det måste finnas andra alternativ.


Hykjeberget är så unikt att det är ett naturreservat.


Detta är en björnsäker soptunna, fastgjuten i betong med björnsäkert lock av stål. Endast i Älvdalen mina vänner, endast i Älvdalen.


Carl von Linné besökte Hykjeberget 1734 och undersökte den unika floran.


Ungefär 2 km från den björnsäkra soptunnan, rakt uppåt efter en svettig skogspromenad, möts man av denna skylt. Det är bara att välja, utsikt eller insikt. Jag valde att gå mot insikt...


...och den insikt jag fick är att jag lever nu men kommer dö om jag trillar ner. Jag vågade inte gå närmare än såhär, där det inte finns något staket.


Egentligen vågade jag inte heller gå fram till staketet. Först klamrade jag mig fast vid ett träd ungefär 1,5 meter från kanten. Men sen kom jag på att jag bara måste ha en bild. Så på skakiga ben och med riktigt hög puls gick jag fram. Jag vet inte om det syns, men mitt bakersta ben är ca 40 cm från stupets kant. Tur att det fanns ett staket. Och att det satt fast ordentligt.


Min förra Älvdalsgranne T.P. följde med upp. Han bodde förut i huset som står bredvid vårt. T.P. är van vid att vara i skogen för han driver ett bolag som tillverkar jättefina gärdesgårdar. Såna där staket som är gjorda av stora pinnar, ni vet.

Innan jag och T.P. åkte upp mot Hykjeberget påstod jag att jag aldrig hade varit där förut. Det var det jag trodde i alla fall, ända tills T.P. sa att det förut fanns ett högt brandtorn uppe på Hykjeberget. Brandtornet användes för att spana efter skogsbränder. Tornet plockades dock ner efter att en turistande familj klättrat upp i tornet, varpå pojken ramlade ner och dog. När jag fick höra om brandtornet fick jag helt plötsligt minnesbilder som jag inte mindes att jag hade. Det var från när jag var ca 7-8 år gammal ungefär.

Det var jag, pappa, vår granne Mats och hans son Petter som hade gått upp till brandtornet för att titta på det. Pappa och Mats började klättra upp i tornet, men Petter tittade förskräckt på tornet och sa bestämt "Nej usch vad högt, jag törs inte. Jag stannar på marken istället". Jag tvekade i någon sekund men sen fick jag infallet att jag minsann skulle upp i tornet, även fast det såg jätteläskigt ut. Jag började klättra uppåt och efter någon meter eller två vände jag mig om, tittade ner mot marken och mötte Petters förvånade blick. Det såg ut som han tänkte "Men shit, hon klättrar!". Därefter sa han tveksamt "Okej, om du klättrar så måste ju jag också göra det", och så började han klättra. Och jag minns att det för första gången slog mig, hur lätt det kan vara att påverka andra människor genom sina egna handlingar.


Efter ett tag vande jag mig vid den höga höjden, och min svindel hade i princip avtagit när vi sedan drack kaffe och åt smörgåsar. Därefter började vandringen nedåt igen. Platsen där brandtornet förut stod är idag en liten skogsglänta.

Klockargården i Tällberg del 2

Klockargården i Tällberg del 1