Räven raskar

Helt plötsligt stod det en vacker och ståtlig räv mitt på vägen som hoppade ner i diket när jag kom åkande i bilen, någonstans mellan Sveg och Älvdalen. Räven såg välmående ut, med tjock svans och fin päls. Det var knappast en sån där stackare som drabbats av skabb.


Räven tittade nyfiket på bilen innan han eller hon raskade vidare rakt in i skogen. Det var tur att min kamera låg i en väska i baksätet så jag snabbt kunde få fram den. Man ska aldrig ha kameran längre bort än en armlängds avstånd, det har jag lärt mig sen förr.

En helg i närheten av Sveg

Sveg ligger i Jämtlands län och jag hade aldrig någonsin varit där förut. Stadens stolthet är en stor björn i trä. Sveriges största träbjörn. Det är inte alla städer som har en sån.


En bit utanför Sveg, utanför ett samhälle som hetter Lillhärdal, ligger den stuga där jag har spenderat helgen. Huset på bilden är en bastu. Det var is på älven så det gick, som tur var, inte att bada. Men jag har bastat inomhus och duschat varmt utomhus. Riktigt härligt!


Jag har lagat mat på en vedspis. Det var ibland lite svårt att få eld i den lilla luckan men det gick alltid bra till slut.


Braskamninen i vardagsrummet var det dock lite enklare att göra eld i. Jag har tryckt in vedträ efter vedträ för att få upp värmen i huset. På fredagskvällen var det bara 17 grader i stugan vilket innebar att det kändes lite kyligt och rått, men på lördagkvällen var det så varmt att vi fick lov att öppna fönstren för att ens kunna vara inhomhus.








Stugan låg verkligen mitt ute i skogen och jag drack, passande nog, vinet Helge för första gången. Älgen Helge pryder flaskans etikett och vinet var faktiskt riktigt gott.


Lax stekt på vedspis och rotfruktsgratäng gräddad i samma vedspis, i den stora luckan.


Det var egentligen lite för mörkt för att fota i stugan när det var kolmörkt ute, men med lite ljusredigering i Photoshop så syns det ju faktiskt att det är jag. Det fanns varken el eller vatten i stugan, men en sådan tillvaro är jag ju van vid från fäboden.


Vi åkt dit när det var höst och åkte därifrån när det var vinter. Det var väldigt härligt att öppna dörren på söndag morgon och upptäcka ett winter wonderland. Fint att det kom snö till första advent. Helgens höjdpunkt kan ha varit besöket i Svegs fantastiska 50-talskonditori. Bilder kommer!

Den där förbannade skidåkningen

Jag vet att vissa av dem som jag känner här, som också bara tillfälligt arbetar i Dalarna, de känner att dalahästar och dalmål står dem upp i halsen. Jag tycker att både dalahästar och dalmålet fortfarande är ganska chamigt, och jag tycker att det är hur mysigt som helst att för tillfället bo i Dalarna igen. Men det finns en sak som har börjat irritera mig på allvar. Det är den där skidåkningen. Det är ett förbannat tjat om skidor precis hela tiden. Så fort man kallpratar med någon ny bekantskap, eller artighetssnackar på Ica med någon man känner sen förr, så kommer det ganska omgående en massa frågor om skidåkning. Inledningsfrågan är oftast om jag åker skidor, och sen bara rullar det på med fler skidåkningsfrågor som ofta resulterar i någon slags övertalningskampanj om att jag också ska börja åka. Den där skidåkningen har blivit ett stort irritationsmoment och står mig verkligen långt upp i halsen. Därför tänker jag nu, en gång för alla, redovisa alla mina svar på skidåkningsfrågor, i ett och samma blogginlägg.

• Nej, jag åker inte skidor.


• Nej, jag har inga skidor.


• Jo, min pappa åker skidor men jag gör det inte.


• Nej, jag vet ingen av mina kompisar som åker skidor.


• Nej, jag tycker inte det är speciellt roligt att åka skidor.


• Nej, jag är inte speciellt bra på att åka skidor.


• Nej, jag har aldrig funderat på att börja åka skidor.


• Nej, jag är inte speciellt sugen på att börja åka skidor.


• Nej, jag vill inte vara med i någon grupp och träna skidor.


• Nej, jag har ingen vidare lust att skaffa ett par skidor.


• Nej, jag har inte ens några lämpliga skidkläder men äger faktiskt ett underställ.


• Nej, det där med valla har jag ingen kunskap om alls.


• Nej, jag tittar inte på Vinterstudion på SVT.


• Nej, jag ska inte åka och titta på några skidtävlingar i år.


• Nej, jag ska inte åka Vasaloppet i år.


• Nej, jag tränar inte inför Vasaloppet.


• Nej, jag har aldrig åkt tjejvasan.


• Nej, jag har inte åkt något öppet spår.


• Nej, jag tänker inte åka Vasaloppet nästa år heller, eller något annat år.


• Nej, jag har inga planer på att titta på Vasaloppet, vare sig utomhus intill spåret eller på TV.


• Nej, jag har inte stått på ett par skidor sedan jag blev tvingad att åka skidor på en friluftsdag i högstadiet.


• Nej, jag har aldrig åkt på konstsnö, jag har bara åkt på vanlig snö ett fåtal gånger.


• Nej, jag gillar inte skidåkning främst för att det jag tycker det är förbannat trist och enformigt ute i spåren samtidigt som man blir kall och fryser både läppen och arslet av sig så fort man stannar och vilar. Dessutom krävs det så himla mycket utrustning. Skidor, stavar, valla, rätt kläder osv.


• Nej, jag tycker inte att det är speciellt härligt att komma ut på en skidtur i solskenet och känna när svett möter kyla och både mössan och undertröjan har klibbat fast på kroppen av svett.


• Nej, jag åker inte utförsåkning heller och tänker inte börja med det.


• Nej, jag gillar inte utförsåkning eftersom jag aldrig förstått poängen med att åka upp och ner för en backe och dessutom betala för det.


• Nej, jag har inte förstått poängen med längdskidor heller, om man inte heter Gustav Vasa, lever på 1500-talet och har behov av att transportera sig genom skogen.


• Visst är det säkert bra motion att åka skidor, men jag förstår inte varför man ska utsätta sig för det, när man istället kan motionera i ett varmt och tryggt gym med tak över huvudet. Frisk luft kan man få på en promenad.

Jag slår vad om, att så fort det kommer riktig snö så kommer kallpratsfrågan ”Åke du nå skidor då?”, bytas ut mot frasen ”Ha du åkt nå mycke skidor i år då?”. Och jag tänker besvara den frågan med total istystnad. För jag står inte längre ut med att behöva svara på frågor om mitt eget, helt obefintliga, skidintresse. Jag beundrar och respekterar så klart de som åker skidor och har blivit duktiga på det, för det är ju helt otroligt hur man kan bli duktig i en så förbannat tråkig sport. Men alla är vi ju olika, som tur är.

Provsmakning av älgvinet

I söndags när jag kom hem till familjevillan hade mamma och pappa precis röjt upp efter lördagens traditionella älgmiddag med vänner och bekanta. Det fanns en hel del rester att hugga in på och jag kunde även ha en egen vinprovning och testa de två viner som intagits under middagen. En box och flaska var det jag testade. Jag tror att det aldrig någonsin förut har hänt att jag svalt vin på en söndag, om man bortser från nattvardsvin i kyrkan då förstås. Men nu handlade det ju bara om 6 cl vin i varje provningsglas.


Jag testade Amano från flaska och Côtes du Rhône från box. Båda var bra men det i flaska var godast. Det var lättdrucket men hade ändå en kraftig smak. Ett bra vin helt enkelt.

En lite för lugn helg

Eftersom jag varit på resande fot de två senaste helgerna så behövde jag en helg i huset i Älvdalen för att rensa upp. På schemat stod roligheter som t.ex. diska, tvätta, städa, plocka undan, plocka fram, plocka ihop, bära in ved och träna. Jag har faktiskt fått allt gjort som jag planerat att göra och det får jag vara nöjd med. Tyvärr var det dock ingen alls av de få personer jag känner i Älvdalen, de som jag känner så pass bra att jag tycker att jag kan höra av mig till dem alltså, som hade tid eller möjlighet att hitta på något. Därmed blev det TV-tittande på kvällstid. För första gången denna säsong har jag sett på "Så mycket bättre" på TV4 och till min glädje var det Lena Philipsons program. Jag fick höra hennes fantastiska 80-talshits i annan tappning, vilket var riktigt underhållande. Nästa vecka är det tydligen min tonårsidol E-type som ska stå i fokus och jag ser verkligen fram emot att få beskåda när hans gamla eurodiscohits erövrar det svenska folkhemmet, i alla fall för en kväll.


Snart är det vinter. Gräset och träden i Älvdalen är helt rimfrostiga. Att gå powerwalk på vägen var något halt, men det gick att ta sig fram genom att gå i bilspåren.

Klamydiabrevet

Tänk dig att du lever i en stabil parrelation, med din sambo eller äkta man eller kvinna sedan flera år tillbaka. Tänk dig att ni är ett mer eller mindre stabilt och tryggt par som alltid har litat på varandra. Tänk dig att ni en dag har ett brev på hallmattan, som innehåller information om att din partner kan ha blivit smittad av klamydia den senaste tiden och därför har skyldighet att omedelbart boka tid för test hos en gynekolog. Vad skulle du tänka då? Antagligen skulle det hela, med stor sannolikhet, leda till en mindre eller större spricka i relationen. Det skulle i vilket fall som helst bli vissa diskussioner och oro, misstänksamhet eller förtroendekris kring detta brev. Det är nog ingen relation som helt obemärkt, eller helt utan trassel, skulle komma förbi ett sådant brev.

Tänk dig att du sitter hos en gynekolog och precis har fått reda på att du har smittats av klamydia. Tänk dig hur gynekologen informerar dig om att du enligt smittskyddslagen är skyldig att uppge vilka sexpartners du haft den senaste tiden, som rent teoretiskt skulle kunna ha smittat dig eller som du skulle kunna ha smittat med klamydia. Självklart får inte personen som du anger vetskap om att det är du som har uppgett hans eller hennes namn. Det är då man har sin chans. Denna chans är det inte alla som får i livet, men det är i precis detta läge som man på ett enkelt, smidigt och helt riksfritt sätt kan hämnas på de människor som man någon gång har blivit sårad av. De som på något sätt har gjort en illa eller behandlat en dåligt så det satt ärr i själen. De som helt enkelt förtjänar en hämnd på grund av dålig medmänsklighet. Det är då man ska ha det som kallas för ”dödslistan” i huvudet, så man snabbt och utan större tvekan kan hosta upp några väl valda namn inför gynekologen.

Jag vill såklart inte uppmana er att fara med osanning. Det är fult och fegt att ljuga. Att ljuga är ett brott mot guds lag, den som insristades i sten och kallas för budord. Men jag vill ändå upplysa om att en god chans för hämnd, rent teoretiskt, ligger i ett klamydiabrev.

Denna diskussion om klamydiabrev uppstod på McDonalds i Falun nu i veckan. Vi var ett gäng glada människor som med skratt och flin rent teoretiskt kom på det geniala med klamydiabrev för den ultimata hämnden. Just då kom jag inte på en enda person som jag har på någon slags dödslista i mitt huvud, såna som förtjänar ett klamydiabrev på hallmattan. Men nu har jag tänkt till lite och har faktiskt tre namn, som jag lätt skulle kunna hosta upp inför gynekologen. Om det nu inte vore för att jag inte gillar det där med att ljuga. Att ljuga är inte min grej, jag kan inte. Även om jag ibland skulle vilja.

Pyjamasparty med tema Pink Ladies

Min helg, som jag spenderade i Uppsala, har varit lite utöver det vanliga. Efter att ha utmanat mitt kusinbarn Tyra i både Svarte Petter och sagoberättande på fredagskvällen, styrde jag sen bilen mot brunch i Luthagen i goda vänners lag. Därefter begav jag mig mot Dalajuristen i Gränby för helgens stora happening. Dalarajuristen hade nämligen bjudit in till pyjamasparty med tema Pink Ladies.

Det hela gick till på så sätt, att vi samlades på eftermiddagen för att iklädda pyjamas och nattlinnen dricka skumpa, äta snacks och titta på filmen Grease. Därefter var det tacobuffé, tillfixning och utgång på Flustret följt av efterfest och söndagsbrunch. Trots att jag bott i Uppsala i sex års tid så hade jag aldrig tidigare varit på Flustret. Detta blev premiär för mig. Vi dansade loss på hits-golvet till bl.a. låtarna från Grease. Jag måste erkänna att det var väldigt intressant att se hela filmen igen. Senast jag såg den var jag nog ca 16 år gammal och då såg jag den med helt andra ögon än idag. Som 16-åring, när jag gick dansprogrammet, var jag enbart intresserad av att studera koreografierna och danstekniken. Idag analyserade jag det mesta ur ett juridiskt, moraliskt och etiskt perspektiv. Att filmen blivit så populär kan jag verkligen förstå för den har allt och replikerna är rappa, men filmens sensmoral och slutliga budskap måste jag tyvärr både dissa och fnysa åt. Som ni kanske minns så går filmen ut på i slutet, att bara om man stylar upp sig, snyggar till sig och blir en av de häftiga tjejerna, då är alla problem lösta. Som om livet vore så enkelt. Och som om det vore det viktigaste i världen. Men det kanske är det som är viktigt just då, när man är i high school-ålder och inte vet bättre.


Min favoritkoreografi ur Grease är dock samma idag som förr. När killarna rockar loss till Grease Lightning och renoverar bilen till oigenkännlig har jag svårt att både sitta still (läs: köra koreografin) och inte sjunga med (läs: skrika) av ren extas och lycka. Detta är ju det bästa sång- och dansnumret.

Tea party med syster

Denna måndagskväll spenderar jag hemma i familjevillan i Falun. Min syster är här också, vi har after work och har laddat upp med en stor kanna te, honung och lakritschoklad.

Brudparet tackar

Det har droppat in ännu ett fint tackkort från sommarens bröllop. Detta är min vän Enerigijuristen. Hennes nyblivna man läste samma årskurs som oss på Uppsala universitet så jag känner dem båda från pluggtiden. Den fantastiska klänningen är en äkta Vera Wang, modellen heter Fairy Princess.

Familjemiddag i Falun

När jag var hem till Falun för någon månad sedan för att på fredagen fira mormors födelsedag, blev det dagen efter en riktig, äkta familjemiddag. Falun visade sin finaste höstsida. Det var en solig lördag, höstsolen sken, vinden var frisk och katten Figgan var så glad över att jag var hemma att hon sov med mig i min säng.

Halloweenfest i Bromma

Helgen har jag spenderat i huvudstaden och det blev en mycket rolig och intensiv helg på Stockholmsmark. Roligheterna började redan på fredagen med en mycket trevlig tjejmiddag hemma hos Datortjejen. På lördagen hann jag först dricka vin och äta pizza med Brommainköparen för att sedan följa med Energijuristen och hennes man på en kombinerad Halloween- och födelsedagsfest som också var i Bromma. På söndagen var jag ännu mer social och började med långbrunch hemma hos Veterinären. Vi dukade upp allt ifrån juice och yoghurt till wienerbröd och blåbärsbullar. Därefter tog jag bilen och åkte ut till Gymnastikinköparen för att fika och titta på hennes fantastiskt fina och nyköpta villa i Hägersten. Sen styrde jag bilen mot Falun för att övernatta i familjevillan och säga hej till mamma, innan det på måndag morgon var dags att åka tillbaka till Mora för att stämpla in. Jag var tyvärr inte så flitig med kameran under helgen, men här är några bilder från Halloweenfesten.


Det bjöds på trerättersmiddag, vin, drinkbord och singstar. Vad gäller singstar tävlade vi i dueller och den som vann fick behålla micken och sjunga igen, mot en ny motståndare. Jag måste skryta och påpeka att jag vann så många gånger i rad att vissa av de andra till slut lackade ur och tog ifrån mig micken ändå.


Min vän Energijuristen var utklädd till pastellig 80-talstjej. Hon fick sitta bredvid en manlig häxa med puckelrygg.


Själv var jag utklädd till den där trista typen som inte är utklädd. Jag gillar ju egentligen alla typer av maskerader, men hann inte få med mig något i utklädningsväg. Till bordet hade jag en blodig läkare.


Oh yes captain! Födelsedagsbarnet (till höger) och hans vän Köksmästaren (till vänster) var utklädda till pirater.

Promenad till Balserjungfrun

En gång för mycket länge sedan var det ett sällskap som skulle gå pilgrimsleden via Balser över skogen till fjärran mål. När de vandrat ett tag upptäkte de att en av kvinnorna i sällskapet måste ha halkat efter. De stannade för att vänta in henne, men hon kom aldrig. De gick tillbaka för att se var hon hade tagit vägen, men då hittade de hennes kropp helt livlös på stigen. Hon hade dött helt knall och fall. Kvinnans kläder hängdes upp intill stigen så de skulle minnas var hon hade hittats. Kvinnan kom att kallas för Balserjungfrun eftersom hon dog mitt emellan fäbodarna Balser och Swartbjärr i Älvdalen. Än idag finns platsen utmärkt där Balserjungfrun dog. Den som går upp till platsen måste offra något åt henne, man ska lägga något i hennes näverväska. En gång om året töms väskan av kyrkan och den som stjäl något ur den är dödens.


Från Älvdalens kyrkby måste man åka bil rakt upp i skogen.


Från byn Swartbjärr börjar skogspromenaden upp mot Balserjungfrun. Det är 2,5 km.


Det går inte att missa denna plats för om man bara följer stigen så helt plötsligt, mitt ute i skogen, så står hon där.


Hon har till och med tak över huvudet och en väska. Hennes utseende påminner ganska mycket om en skyltdocka.


Balserjungfrun är även sminkad. Lägg märke till den fina eyelinern och de hallonbleka läpparna. Man skulle kunna tro att hon fått hjälp av en make-up artist som utbildat sig på sent 90-tal.


I hennes näverväska skulle jag av tradition offra något, men jag hade tyvärr inte tänkt på detta och hade inte planerat någon väl genomtänkt gåva.


Man tar det man har. Jag valde mellan att offra en liten flaska parfym eller ett VIP-kort på nattklubben Pure i Stockholm. Med tankte på att jag kommer använda parfymflaskan mer ofta än VIP-kortet, så offrade jag VIP-kortet. Om jag ska in på Pure snart så får jag väl förklara för vakterna som det är, att jag faktiskt har ett kort. Men jag blev tvingad att lämna det till en död kvinna i skogen.


Bildbevis. Jag har varit där.


Tillbaka i Swartbjärr tittade vi in i stugan för att skriva och läsa i gästboken. Vi drack även vatten ur en skogskälla. Sen åkte vi hem.


Jag hade min före detta granne Brandmannen som vandringssällskap i skogen. Han heter lustigt nog precis likadant som min ex-sambo och har därmed initialerna T.P.

Björn- och pumajakt i Älvdalen del 2

Vanliga kommuner brukar ha skabbiga informationstavlor i halvruttet trä. Älvdalen har en informationstalva gjord av finaste sandsten och glänsande porfyr.


På eftermiddagen slog vi oss ner på Morins konditori. Jag drack kaffe och åt en Larz-Kristerz-bakelse. Marsipanen och själva kakan var god men smörkrämen var mindre god. Det smakade för mycket smör och smörkrämen borde bytas ut mot vanlig grädde.


Vi handlade på Ica Olssons och killarna gick loss på Ica:s utbud av solglasögon.


Denna tröja hade Obygdsjuristen medvetet satt på sig i provocerande syfte. Han hade kännedom om att både jag och Dalajuristen inte äter kött. Tröjan ska tolkas på så sätt, att om en köttätare får välja mellan att äta en ko och en vegetarian, så spar han en ko om han istället äter vegetarianen.


En sen lunch beståendes av lax, pasta och pastasås intogs. Det behövdes för att grunda inför kvällen. Jag körde bil denna kväll så i mitt glas är det bara vanlig cola.


Kvällens officiella förfest ägde rum på vinden. Vissa drack öl, vissa drack vin och vissa drack kaffe.


Slaktarn, Obygdsjuristen och Byggare Bob i väntan på maten på Hotell Älvdalen.


Jag väntade också på maten. Men vi behövde inte vänta överdrivet länge.


Till huvudrätt åt jag en röding som var fantastiskt god. Jag tycker det är väldigt läckert med den stora tallriken i form av en fisk, den är kitchig på ett härligt sätt. Dalajuristen höll dock inte med mig, hon tycker att tallriken är tacky. Men hon förstår inte.


Till dessert åt jag glass med knäckflarn och varma hjortron.


Vi gick till Dalgatan 118 för att hitta fruar åt Slaktarn och Obygdsjuristen. På Dalgatan heter drinkarna saker som "Häng Pung" och "Knullskum". Endast i Älvdalen mina vänner, endast i Älvdalen.


Jag vet att det inte syns, men bakom mitt huvud på väggen finns en realtivt stor tavla där kungen och drottningen poserar glatt men stelt. Jag gissar att fotot är från i somras när kungaparet besökte Älvdalen med anledning av att Hembygdsföreningen fyllde 100 år. Ni som är medlemmar i intresseklubben kan anteckna detta.


Ett svängigt liveband som spelade covers fick igång ett dansgolv.


Efterfest i Månstahuset med äppekaka och vaniljsås. Vissa drack vatten, andra drack whisky.


Killarna hittade mitt gamla sminkhuvud som de hade roligt med. De kallade henne, förnedrande nog, för Chucky.

Slaget om Chucky började (eller slutade?) med att Obygdsjuristen hittade Chucky under sin kudde när han skulle sova och blev skrämd. Nu i efterhand ser jag att Chucky har blivit rufsig i håret av killarnas framfart, men jag vågar inte kamma henne innan jag noggrannt har granskat henne i UV-ljus. Det var nära att jag tryckte ner detta sminkhuvud i Slaktarns väska innan han åkte hem, men jag lät bli. Det vore synd om hon skulle få lämna huset. Vem ska då gå runt med kniven i om nätterna?