Igår var jag på släktkalas, det var kombinerad 25-årsfest och förlovningskalas. Någon gån gunder middagen, antagligen före eller efter att avecen kom fram på bordet, så påstod jag att jag skulle åka skidor i morgon, d.v.s. idag. Som ni kanske minns så är jag inte speciellt förtjust i skidåkning. Jag förstår därför inte alls hur jag kunde komma på denna idé, men antagligen blev jag inspirerad av syster som berättade om hur bra hennes skidor är, och om de fina spåren på vår sjö Vällan.
Etersom det är en principsak för mig att hålla mitt ord, även om det är efter några glas vin som jag slängt ur mig något galet, så var det bara att ladda för ett skidpass i morse. Värst var det med utrustningen. Det tog säkert en timme innan jag plockat fram lämpliga skidkläder, passande pjäxor och hittat stavar. Men sen var det bara att köra igång. De första minuterna ångrade jag mig rejät och ville bara vända igen, men när vi kom ut på sjön där skidklubben gjort spår så kändes det lite bättre. Tekniken satt i ryggmärgen, den kom tillbaka ganska snabbt. Jag kände mig faktiskt väldigt starkt i både låren och armarna, all styrketräning på gymmet har gett resultat. Pappa blev faktiskt imponerad över min armstyrka när jag stakade mig fram. Tyvärr har denna skidtur, som för mig var en engångsföreteelse, genast lett till tjat och gnat från diverse familjemedlemmar som ger förslag som "åka till fjällen", "köpa skidutrustning" etc. Och det är ju det som är det värsta med denna skidåkning, att det hela tiden här i Dalarna är ett sådant förbannat tjat kring det. Mina svar på samtliga frågor är nämligen fortfarande nej, nej och åter nej.
Jag tänker inte ge någon kommentar till denna bild, förutom att jag räknade ut att det var 17 år sedan som jag stod på ett par skidor senast. Kolla noga på bilden alltså. Det kommer dröja 17 år innan ni får se något liknande igen.
Jag kommer spärra ip-numret för åtkomst till denna blogg, för den som i kommentarsfältet frågar om jag ska åka Vasaloppet. Prinsessan Madeleine har åkt tjejvasan på tiden 2.22.19. Enda chansen att jag skulle göra ett ryck och träna upp mig på skidor, det skulle vara för att slå hennes tid. Men det lär inte hända i detta liv.
Etersom det är en principsak för mig att hålla mitt ord, även om det är efter några glas vin som jag slängt ur mig något galet, så var det bara att ladda för ett skidpass i morse. Värst var det med utrustningen. Det tog säkert en timme innan jag plockat fram lämpliga skidkläder, passande pjäxor och hittat stavar. Men sen var det bara att köra igång. De första minuterna ångrade jag mig rejät och ville bara vända igen, men när vi kom ut på sjön där skidklubben gjort spår så kändes det lite bättre. Tekniken satt i ryggmärgen, den kom tillbaka ganska snabbt. Jag kände mig faktiskt väldigt starkt i både låren och armarna, all styrketräning på gymmet har gett resultat. Pappa blev faktiskt imponerad över min armstyrka när jag stakade mig fram. Tyvärr har denna skidtur, som för mig var en engångsföreteelse, genast lett till tjat och gnat från diverse familjemedlemmar som ger förslag som "åka till fjällen", "köpa skidutrustning" etc. Och det är ju det som är det värsta med denna skidåkning, att det hela tiden här i Dalarna är ett sådant förbannat tjat kring det. Mina svar på samtliga frågor är nämligen fortfarande nej, nej och åter nej.
Jag tänker inte ge någon kommentar till denna bild, förutom att jag räknade ut att det var 17 år sedan som jag stod på ett par skidor senast. Kolla noga på bilden alltså. Det kommer dröja 17 år innan ni får se något liknande igen.
Jag kommer spärra ip-numret för åtkomst till denna blogg, för den som i kommentarsfältet frågar om jag ska åka Vasaloppet. Prinsessan Madeleine har åkt tjejvasan på tiden 2.22.19. Enda chansen att jag skulle göra ett ryck och träna upp mig på skidor, det skulle vara för att slå hennes tid. Men det lär inte hända i detta liv.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar